Ghost Hour [Rollspel]

Clarissa hörde det vaga ljudet av en röst och tvekade först, men till slut öppnade hon dörren igen. Hon kunde trots allt inte stanna i rummet för all framtid, även om tanken var mer än lockande - det var till och med ett alternativ.
Ingen var utanför den här gången och Clarissa fylldes dumdristigt nog med hopp och mod. Hon kanske var i närheten av en riktig människa ändå?
"Jag är okej... Är det någon där?" ropade hon sedan tillbaka, men inte allt för starkt. Ifall någon var i korridoren skulle denne höra henne, men förhoppningsvis inte från andra ställen i huset. Det var illa nog som det var.
Hennes händer letade sig automatiskt efter en strömbrytare och när hennes fingrar väl fann en kunde hon knappt tro det. Utan att tänka eller tveka så tände hon lampan i sitt rum och var tvungen att blinka vid det plötsliga ljuset.

Glenns nuvarande resonemang cirkulerar runt att om han håller sig ensam och ointressant kommer inte kan visas upp på skärmarna, därmed kanske det glömmer honom och han kan komma igenom det här så smärtfritt som möjligt. Glenn har inget behov av att bli rik och berömd när han kommer härifrån, han vill bara komma härifrån!

"Okej, andas... du klarar det här. Själv, du behöver ingen annan." Mumlar Glenn för sig själv och anser sig genast psykisk störd och letar efter eventuella kameror. Han vill stirra ilsket rakt på dem. Han vill att de ska veta hur mycket han hatar dem och att de officiellt förstört hela hans liv. Först hade han trott att han var hemma eller att det bara var natt men nu, nu är han arg... och rädd. Glenn sväljer och ser sig om och om igen bakåt. Fast om han såg något bakom sig skulle han troligen skrika högt och gömma sig.

Ett lågt morrande hörs plötsligt genom korridoren och Glenn inser att han inte vet hur mycket klockan är. Det brukar vara viktigt. Då vet man när spöktimmen slår in. Vanligtvis brukar han ha ett armbandsur men de måste ha tagit det. Han älskar den klockan... han tror det åtminstone. Reuben tvingade honom till att bära den när Glenn kom sent till någon dejt. Om han... det kanske bara är han. Glenn tittar bakåt och förväntar sig inte att se två röda ögon i skuggorna.

Glenns respons är att skrika rakt ut och om det hörs så skulle vem som helst kunna missta det ljusa skriket som ett barns skrik. Glenn bryr sig inte ens om att se efter gömstället eller försöka slåss utan rycker bara upp en dörr utan vidare fundering och springer in. Glenn är själv inte medveten om han lyckas stänga dörren eller om den fortfarande är öppen när han gömmer sig bakom första bästa möbel.

När dörren till rummet helt plötsligt rycks upp och en ung man kommer inrusande håller Claude först på att få en hjärtattack. Var det så här han skulle dö? Sedan inser han att mannen inte har varit ute efter att attackera honom utan istället har gömt sig bakom silluetten av en golvlampa. Det tar bara några millisekunder för Claude att koppla det hela. Något är på väg.
Blixtsnabbt är Claude uppe på sina stela ben, och lika snabbt är han framme vid dörren. Med en skräll slår han igen dörren och fortsätter sedan att hålla emot dörren att förhindra vad som än finns på andra sidan av den från att ta sig in. Problemet är bara att ingenting händer.
Claude står där och hänger i dörren, håller den stängd för... ingenting. Han ska precis till att släppa dörrhandtaget då något smäller emot dörren med en sådan kraft att den får hela dörren att skaka. Claude hör gångjärnen gnissla oroande och sedan ljudet av vad som bara måste vara klor som skrapar på andra sidan dörren. Claude hinner precis till att tänka att här dör de, främlingen och han, innan ljudet tonar bort och tynden mot dörren försvinner.

För säkerhets skull står Claude kvar och håller i dörren i ytterligare några minuter innan han bedömer det säkert att släppa taget. Under tiden som han stod där har han betraktat den unge mannen ur ögonvrån, spelat upp för sitt inre hur han rusat in i rummet utan att ens verka kunna se och bara gömt sig bakom första bästa möbel. En golvlampa, tänker Claude. Att någon ens hade tänkt tanken att gömma sig bakom en smal golvlampa skulle ha varit roande i vilken annan situation som helst som inte är den här. I den här var det en naturlig reaktion, och Claude har sett den fler gånger än vad han skulle önska. Heck, Claude har själv befunnit sig i den!
Med andra ord sätter sig Claude långsamt ner i skräddarställning på betryggande avstånd ifrån mannen och lägger händerna fullt synliga på varsitt knä.
"Det är över nu. Du är i säkerhet", säger han och syftar mer på den aktuella situationen än det framtiden har i sitt sköte.

"Ghost Hour." Viskar Belle skräckslaget. Plötsligt känns det som att hon faller, att hela hennes värld faller. Hon har alltid trott på spöken men hon är vettskrämd för dem. Hon försöker minnas något från showen och försöker lista ut vad som kommer hända.
Spöktimmen.
Tanken på spöktimmen får henne att falla till golvet.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. tänker hon. Men så tar något annat över rädslan och det ända som snurrar runt i hennes huvud är hon måste komma ut. Hon rusar fram till eldstaden och tar en eldgaffel. Sedan går hon till fönstret och slår på det så hårt hon kan.
"Jag...måste...komma...ut!" Skriker hon. Men fönstret krossas inte som vanliga fönster det bara vibrerar lätt när hon slår på det.

Istället så tar Belle med sig eldgaffel till dörren. Om hon inte kan komma ut genom fönstret får hon ta den andra vägen. Försiktigt som om hon inte villa väcka någon, vrider hon om dörrknoppen. Den glider upp av sig själv och hon blir inte förvånad.

Belle står i en lång korridor. Det är mörkt men ljuset från kristallkronan i rummet väller ut genom dörren så att hon iallafall kan se. Hon sväljer hårt. Då kommer något svävande mot henne. Det har suddiga konturer och ögonen har varken pupill eller iris, dem är helt vita och spöklika. Hon skriker och viftar med eldgaffeln mot den, men såklart så går den rakt igenom våldnaden. Hon vänder sig om och springer genom korridoren så fort benen tillåter och slinker in genom första bästa dörr.

Gråtandet upphör och Maggie kisar för att försöka se klarare. När ljuset tänds bländas hon något men ser hur skuggan som hon tidigare tycktes sig se var klarare. En mörkare flicka. Bara barnet.
”Jag vet inte om jag skulle kalla mig någon även om det finns dem som gör det”, säger hon och tar ännu ett steg ut i korridoren. Hennes gamla höft är något stel efter att varit stilla så länge och hon drar in ett häftigt andetag när dörren bakom henne slår igen med en hög smäll. Flera stapplande steg framåt på den mjuka mattan och hon befinner sig i ljusets radie, helt blottad för världen att se.
”Kalla mig Maggie, vännen min.” Hennes röst är inte riktigt lika stabil längre precis som hon inte är på fötterna. ”Och vad ska jag kalla dig?”

Clarissa betraktade den gamla damen komma närmare och närmare. Till en början kunde hon känna hur hennes knän böjdes, redo att börja springa i vilken sekund som helst. Efter ett tag började hon slappna av och när den gamla damen talade kände hon något lätta inom sig. En människa. En vanlig människa. Trots att Maggie först hade liknat ett spöke så var hon en människa. Det var i alla fall det Clarissa trodde.
"Clary. Eller Clarissa", sade hon och försökte hålla undan gråten. Hon var redo att slåss om det krävdes. Men hon ville verkligen inte. Hon ville bara ligga i "sin" säng med sina kuddar som doftade av familjen. Kuddarna var åtminstone hennes, även om sängen var ny varje gång de flyttade. De brukade alltid lukta av lavendel från hennes schampo. Och hennes mammas magnoliaparfym brukade hänga i luften...

Bara tanken på blommorna fick Clarissa att bli knäsvag. Hon längtade hem som aldrig förr, men hon hade förmodligen sett det sista av sina föräldrar. Hon må kunna klara sig i en eventuell strid på gatan, men med spöken? Hon hade inte ens några vapen på sig. Hon var dödsdömd och det fanns inget hon kunde göra åt det.
Trots det tyckte hon ännu mer synd om Maggie som stod framför henne. Clarissa hade åtminstone en teoretisk chans, medan Maggie verkade bortom hopp. Hon kanske bara fanns till för att locka fler åskådare i år. Hur kommer det att gå med gammla Maggie? Kommer hon överleva en natt till? Som titlar i tidningsartiklar kunde hon redan se dem klart och tydligt.

Glenn snubblar i princip in bakom det stackars föremålet som blev hans mål, vad föremålet är har han fortfarande inte tid eller tankekraft nog att undersöka när han gömmer sig bakom den okända möbeln. Han lägger dock märke till att det troligen är lika mörkt som något annat rum i det här huset. Han tycker det, fast han har även ögonen ihopknipna så hårt att allt är mörkt. Glenn hoppar till när dörren smäller igen och väntar på att något ska hända.
Typ hans inkommande död.
Fast inget händer och han vågar sig till att öppna ögonen, han lägger märke till att det tycks stå en person vid dörren… vilket betyder att han troligen är på alla skärmar för tillfället. Det är oroande hur lite det stör honom, Autumn sitter säkert och skrattar. Fast nej, det gör hon inte. Hon skriker på deras föräldrar för att få ut Glenn ur Ghost Hour. Glenn försöker ge sig själv en bild av främlingen men gömmer sig illa kvickt igen när det börjar riva på dörren och främlingen stålsätter sig. Glenn är inte modig eller dum så han gömmer sig fortfarande. Han kör på bältdjurstekniken och gömmer huvudet i händerna och alla andra vitala organ. Han fortsätter sitta så tills det tystnar.
"Det är över nu. Du är i säkerhet." Säger främlingen och Glenn litar INTE på vem det där än är… lite kanske.
”K…” Vad skulle han säga? Hur skulle han låta? Vad hände precis? ”Knappast säkra, men tack ändå.” Svarar Glenn fast han fortfarande sitter på golvet… bakom en lampa. Han gömde sig bakom en jävla lampa. ”Eh… jag heter Glenn.” Presenterar han sig… fast han inte riktigt ser människan han presenterar sig för.

"Bättre än inget, eh?" Svarar Claude mannen med ett glädjelöst leende. I Ghost Hour räknades varenda sekund man fick vara kvar i livet, men Claude tvivlade egentligen på att någon av dem skulle avlida redan den första natten. Det skulle vara för tråkigt. För smärtfritt.
"Claude", introducerar sig Claude kort som svar på Glenns presentation och tycker sig plötsligt kunna se något röra sig i skuggorna invid rummets enda fönster. "Du... Du skulle inte kunna se om du kan tända den där golvlampan bredvid dig?" frågar han spänt, och blicken flackar mellan fönstret och lampan. Ju mer ljus de hade, desto färre saker kunde lura i de mörka skuggorna. Claude finner sig själv föreställa vad som skulle hända om lampan inte tänds, och han gillar inte alls det han ser...

Elanor stod tyst och stilla i korridoren, hon hörde rösterna och såg svaga siluetter av människor, eller var det så? Hon visste inte och hon var alltför långt borta att avgöra det. Tyst tar hon sig över korridoren med klappande hjärta i hopp att inte en golvplanka skulle knarra.
Ju närmre hon kommer dem desto mer kompakta och äkta verkade de vara, men det verkade ju hennes broder vara med. Då hon kom närmare stod hon bakom en av dem, den unga och harklade sig för att inte skrämmas. Den äldre utav dem, Meggie som hon presenterade sig såg ut som en såndär fin gammal bulltant. En sådan man bara ville krama om, en som inte borde vara här.
"Ursäkta, men ni är verkliga va?" frågar hon artigt. Visserligen skulle ett spöke eller vad det än var svara jakande på den frågan med, men hon ville vara beredd. Hon var beredd på ett anfall, att någon av dem eller båda inte skulle ara mänskliga.

Belle märker inte att rummet hon går in i inte är tomt. Hon slänger igen dörren bakom sig, ställer sig mot den och andas häftigt. Hon släpper eldgaffeln och det låter högt när den träffar golvet.
Plötsligt ser hon siluetten av en man och en ung pojke mitt i rummet.
"Belle Lacretelle" Säger hon och sträcker fram handen och utan att vänta på svar säger hon:
"Och äh, vet ni hur kommer ut härifrån?"