The wolves (öppet)

Doften av blod får adrenalinet att forsa genom henne och instinkterna skriker. Skydda. Revir. Alfa. Men ju närmare hon kommer glänta desto mer känner hon av tvillingarna. Trygghet. Flock. Vargen inom henne blir lugn och när hon väl kommer ut i gläntan är tänderna inte längre blottade även om vaksamheten är kvar. De främmande vargarna luktar konstigt och det rycker i hennes nos.
Tvillingarna befinner sig framför henne och hon sluter upp vid deras sida. Kadavret framför henne får det att vattnas i hennes mun men hon gillar inte de främmande vargarna. Särskilt inte den med det mörka håret och auran av makt men så lägger hon märke till den med vapen i händerna. Hon visar henne tänderna och morrar lågt i en varning.

Artemis och Atlas utbytte snabbt ett ögonkast med varandra. De kände lukten av flock, någon av de sina var i närheten. Dock kom en kvinna fram med en pilbåge och ett dovt morrande for ur Artemis strupe medans Atlas enbart skrockade. De båda kände att den andre var alfa, men att bete sig så fientligt och hota med ett uselt människovapen, varför?
"Sänk vapnet innan du gör dig illa på den där." flinade Atlas vänligt åt henne och kastade en blick vid sig då en av de sina i vargform uppenbarade sig vid dem.
"Hej, Eryn, vi har en liten sammankomst här." log Artemis vänligt åt henne och såg efter hennes följeslagare, den andre vargen Samir.
"Dessa är andra flockar." sa hon förklarande även om hon gissade att Eryn redan förstått det på lukten. Eryn var ett av de nyaste tillskotten i deras flock och tvillingarna ville att hon skulle känna sig välkommen som en i familjen.
"Om du är hungrig kan vi gå hem till oss sedan, denna behöver inte vi." sa Atlas enkelt till henne medans han såg på de andra.

Kate kollade på den med pilbågen och morrar direkt "seriöst en pilbåge? det ifnns andra sätt att försvara sig på sötnos"sa hon kort och himlar med ögonen. "Om du nu inte e så snäll och lyder ja mr alfa där obrta kan jag mer än gäran knäcka den bågen fast du skjuter mig"sa hon direkt kyligt och flinar då hon tyckte det lät lite vä dumt "förlåt"Sa hon nu och kollar bort. "lätt retad"sa ghon kort och rättar til sitt hår. Hon burkade låta ilska ta åt sigm en nu ångrade hon sitt drag och det syntes på långa hål på henne nu. Hon behöver just nu med en flick hon måste finna en flock eller en ensam varg som nu ville bli medlem hos henne, snart hörde hon en gren brytas och ett morr "scott var snäll"sa hon direkt och pojken klev fram och ställde sig bakom sin alfa. "bra, kontroll eller vet du vad som händer"sa hon direkt och Scott nickar "tyvärr Kate jag vet för mycket"Sa han och kollade på de andra och kände direkt på sig, 1 alfa och hans blick var direkt på den äldre mannen framför sig. Scott var ny man såg det på hans ögon, ny omvänd med och han var nyfiken och granskar mannen ifrån topp till tå sedan betan bakom och flinar, tvillingar

Sandra morrade svagt åt de andra i gläntan. Nykomlingen verkade spänd och hotfull. Hon gillade det inte alls. Faktiskt gillade hon inte att vara här överhuvudtaget, alla hennes instinkter skrek åt henne att fly. Men istället klev hon fram bakom buskarna och granskade varulvarna omkring sig.
"Vi kanske ska ta och upplösa det hör lilla "sammankomsten" sa Sandra med en retsam blick på Artemis. "innan någon mer blir skadad." fortsatte hon med en nick mot det oigenkännliga kadavret på marken framför dem.

Freya valde just det tillfället att stiga fram.
"Dock är ej denna människans blod på våra händer. Vi är oskyldiga till dennes död." hennes röst var vass och hon kämpade för att inte snäsa mot denne.
"lägg ner ditt vapen och bete dig anständigt." denna gången kunde hon ej hjälpa det; hon började morra åt omegan och sträckte på ryggen för att visa dominans, dock lyckades hon ej då hon mer såg ut som en bjäffsig hundvalp. Hon sneglade ner mot människan.
"Någon av er som kan identifiera denna människan? Aldrig sätt honom runt staden förut." hennes röst mjuknade någorlunda och böjde sig ner för att börja peta och undersöka människan.
Människan såg ut att vara runt 40-45, dock var ej Freya helt säker. Hon tog försiktigt på hans haka och förde ner huvudet lite.
"En främling." mumlade hon innan hon släppte honom och torkade av blodet på sin klädsel.
"Nåväl, om någon hade skickat ut honom så lär de väl sig att inte göra det igen." hon lät oerhört nonchalant när hon pratade om mannen, det var som att han inte hade någon betydelse för henne. Det hade han inte heller på ett sätt, han var endast en främling; ingen hon sörjde eller skulle sakna, ingen som skulle påverka hennes liv på något sätt. 'Gud vare med hans älskade' tänkte hon för sig själv och fortsatte att stirra ner på liket.

(( jag skriver inte så mycket ))

Bella vinkade

Scott bara står tyst och koladle nu på sin alfa som kollade på liket "han har inte syns till p länge så fall, hans doft e på ett vis bekant. eller scott?"fårgade hon och pojken kollade på henne "sett han 1 gång i byn inte mer men det var månader sen inna jga omvändes"Sa han kort och kollade bort och suckar och Kate kollade på Scott. "kontroll"sa hon till pojkeno hch na slappnade snart av "bra"Sa hon direkt och regerade på en rörelse längre bort ne vinkning. och kollade nu på den nya och hon var högre i rang än Scott det kände han

[Okej, jag tog bort mitt inlägg och skriver ett nytt. Kände att det behövde hända någonting. ]

Eryns läpp vreds upp och hon blottade åter igen tänderna. Morrningen kom djupt ifrån hennes strupe och inte ens en sekund efter att den nyanlända alfan som fortfarande hade vapnet i hand och viftade på den. Snabbt var hon framme vid henne, tog ett språng emot den främmande vargmänniskan i åsikt att slå henne till marken.

Jag kan inte rolla nu för jag har fult upp , men jag koommer ikap sen så ta inte bort mig från rollet och andvänd hjärna Bella så jag vet på ett ungäfär vad som händer

[Eftersom det var okej att använda Bella så hoppas jag att det här inte räknas som powerplay och att det är okej med dig Minerva Snape. Säg till annars. ]

Hennes tassar nuddade inte främlingen. Snabbare än Eryn hade hon flyttat på sig men Eryn fick tag om bågen med sina tänder och slet den ur vargmänniskans händer. Den bröts under hennes käkar och åter igen morrade hon samma låga, hotfulla morrning.
Samir som kommit ifatt slöt upp bredvid henne. Främlingen utstrålade dominans och ifall det inte varit för att hennes alfa varit där hade hon aldrig utmanat någon som vargmänniskan. Men hotet hon utstrålade emot hennes flock var för stort. Vargmänniskan hade varit den första att gå över gränsen. Hon hade utmanat dem först. Något Eryns varg hade svårt att tillåta.
Eryn tog ett steg framåt emot vargmänniskan och visste att Samir gjorde det samma bredvid henne. Han flankerade henne som om hon vore ett byte de tillsammans jagade.