Naturens under (Privat)

Indra fortsatte att nynna och stryka hennes hår medans hon kramade henne. Hon kände henne sakta slappna av och snart upphörde även gråten. Då hon började andas normalt och verkade bättre slutade hon och lutade sig bakåt från henne.
"Är det bättre nu prinsessan?" sa hon ömt och torkade bort de sista tårarna från hennes kinder.
"Det är bra att få ut allt på något vis." sa hon sedan och ställde sig långsamt upp.
"Sedan råder jag er att skölja av ert ansikte i bäcken. Det är rödflammigt och varmt av gråten, det kommer avslöja er." sa hon enkelt och log svagt.

Emelie nickade och log lite
"Det känns bättre nu", sa hon "tack"
Emelie såg på Indra tvekande
"Snälla ni", sa hon vädjande "kalla mig Emelie"

Det var nog en väldigt bra ide, att försöka få bort rodnaden i hennes ansikte, tänkte hon. Men det var bara ett problem, hon visste inte var bäcken Indra talade om, låg.
"Indra?", frågade Emelie och såg ner på sina läderskor "var ligger bäcken?"

Indra såg på prinsessan och nickade till sist tyst.
"Vet miss Emelie inte att det är halshuggning om man gör det?" sa hon tyst och såg ner i marken. Hon kunde bara vänta på vakter som nu skulle hoppa fram och döda henne. Det kändes som det.
Men inga vakter kom och hon såg sakta upp och pekade åt det håll bäcken låg. För henne var det något självklart, hon hörde porlandet.
"Här miss Emelie, följ med." sa hon och haltade före med Pan vid sin sida. De kom fram vid bäcken och Indra satte sig på strandkanten för att linda av foten och skölja de öppna såren.

Emelie såg frågande på Indra. Det hade hon ingen aning om. Hon tänkte lite på vad hon skulle säga härnäst, men sedan kom hon på det ;
"Som kronprinsessa bestämmer jag att det inte är det",hon reste på sig och följde efter Indra.

"Vad hände med ditt ben?", frågade hon oroligt och sneglade på Indras skadade ben medan hon sköljde ansiktet med kallt vatten. Beckens vatten var klart, och fyllde luften med en vacker doft. Det gjorde henne så lycklig.

Indra sneglade på henne medans hon virade av det nu smutsiga och blodiga tyget. Hon doppade ner den skadade foten i det kyliga vattnet och gav ifrån sig en lättnandes suck, det var underbart.
"Får ni bestämma sådant? Över er far?" frågar hon med halvslutna ögon och njuter av att ha foten och benet i vattnet.
Då Emelie frågar visste hon inte vad hon skulle säga eller avslöja. Den gamla stugan som knappt stod upp längre och var murken var inte hennes.
"Jag gick över ett murket golv och det brast. Benet for igenom och jag skar upp det." sa hon enkelt och såg på henne med ett litet leende.

Emelie kunde inte förmå sig att titta på såret på Indras fot. Hon hade aldrig sett något sådant förut. Det var.. Äckligt.
"Egentligen inte", svarade Emelie med en lätt suck "men snart är det jag som regerar"

Hon såg medlidsamt på Indra.
"Det måste ha gjort riktigt ont", sa hon mellan sammanbitna tänder.

Indra såg på henne något förvånat.
"Du är väl underställd din kommande man som alla andra, eller?" frågade hon något ställd. Så var det bland folket, därför skulle Indra aldrig ingå äktenskap, inte för att någon ville ha henne heller.
Hon ser sedan på sin fot och nickar eftertänksamt. Det gjorde ont då och det gjorde ont nu det var sant.
"Jo, det gjorde det. Men det lär nog gå över." sa Indra med ett snett leende för att släta över allt.

Emelie såg på henne. Såklart hon var det.
"Jag tänker inte låta min man bestämma allt", sa hon och sköljde sitt ansikte igen. Hon visste att hon skulle vara tvungen att kämpa för att upprätthålla det. Hon hoppades innerligt att hennes framtida man skulle vara förstående och lika accepterande som hon lärt sig att vara. Men det skulle knappast aldrig hända.

"Ajdå", sa hon och log lite för att visa att det ändå var okej "jag kan fråga efter lite örter om du vill"

"Lycka till." sa Indra enkelt. Hon visste inte annars vad hon skulle säga och att det skulle inträffa var knappast troligt. Hon själv var inte inskriven i någon kyrka och var en så kallad oäkting. Hon var inte döpt så att hon skulle gifta sig var säkert inte ens troligt att det skulle bli så.
Ingen skulle vilja det heller hon var allt det ingen ville ha och hon levde utanför lagen. Skulle hon slå sig ihop med någon skulle det vara en som hon, en tjuv, tiggare eller liknande.

Indra hade försjunkit i tankar om framtiden. Den närmaste framtiden var hon skulle ta vägen när vintern kom, även om hon visste alternativet. Sedan hennes fortsatta liv, skulle hon alltid leva kringflackande och utanför alla lagar och all trygghet?
"Va? Ursäkta." sa hon och ryckte till innan hon svarade.
"Om prinsessan..... Om miss Emelie vill." rättade hon sig och log. Egentligen borde hon väl gå till en läkare eller snarare någon klok gumma. Hon borde få såren sydda och hon visste att hon inte borde stödja på den. Men att hon skulle vila fanns inte på kartan.
"Det vore vänligt av er." sa hon mjukt. Det var mycket vänligt, att Emelie var en prinsessa var för henne otroligt, att de satt här var konstigt.

Emelie torkade av ansiktet med tröjärmen och skakade lätt på sitt långa, lockiga, gyllende hår. Hon kände sig mycket fräsch efter det lilla doppet hon gjort.
"Det går bra", sa hon och log varmt åt Indra "jag är lärd inom läkning och vet vilka örter som fungerar på infektioner såsom era", hon nickade lätt åt Indras fot.
"Problemet är att örterna som stillar infektionen växer i slottet, och då får du dem tidigast imorgon"

Hon planerade att smyga in i det gigantiska växthuset och låtsas att hämta grönsaker, medan hon egentligen stal läkande örter. Ingen skulle märka något om hon var försiktig och inte tog för mycket.

Planen var ställd, hon skulle göra det.