Prs med AuroraAlexius

- Mina föräldrar vill inte ha hem mig något mer, grät Aurora och gömde ansiktet i händerna.
Hon tog brevet och slet sönder det. Hon reste sig upp och gick fram till vattnet.
- Vore det inte bara bättre om jag försvann om jag dog? Frågade hon gråtandes och tog ett steg ut i sjön. Hennes skor och kanten på hennes kläder blev blöta.

Will reste sig förskräckt upp när Aurora tog ett steg ut i sjön.
"Men för i...", muttrade han argt. "Är du från vettet?!"
Han klampade fram till vattnet och lyfte upp Aurora utan bry sig om ifall hon skulle protestera eller inte. Han gick bit upp på stranden innan han satte ner henne framför sig. Han tog tag i hennes axlar, men motstod impulsen att skaka henne.
"Nej", sa han bestämt. "Nej, det skulle inte vara bättre om du försvann"
Han skakade besviket på huvudet. Hon hade alltid framstått som så stark, så att hon skulle vara villig att ta livet av sig själv var väldigt chockerande.
"Du har så mycket att leva för", sa han mjuk.

- Jag har inget att leva för, grät Aurora och skakade i hela kroppen.
- Min familj vill inte veta av mig längre, grät hon och lutade huvudet mot Wills axel och grät.

Will rykte ofrivilligt till när Aurora lutade sig fram och började gråta mot hans axel. Han strök henne lite tafatt över ryggen.
"Shhyy", sa han lågt. "Då behöver du inte den familjen"
Han visste inte om det var rätt sak att säga, för självklart behövde alla en familj, men den här familjen verkade ju bara vara vrickad.
"Om de inte vill veta av dig längre så är det deras förlust. Du ska inte behöva stå ut med en familj som inte älskar dig och stöttar dina beslut"
Han började känna sig mer bekväm med Aurora så tätt intill sig och han började stryka henne över håret. Hon luktade väldigt gott, och han lutade pannan mot hennes huvud.
"Det löser sig", sa han tröstande.

- Men jag har ingenstans att ta vägen, sa Aurora och torkade sina tårar. Hon kollade tyst på Will och la tillbaka huvudet mot hans axel.

Will mötte Aurora rödgråtna blick och gav henne ett försiktigt leende, och när hon lutade huvudet mot hans axel igen fortsatte han stryka henne över håret.
"Har du inga släktingar du kan bo hos? Eller någon vän?" frågade han och stirrade upp på Hogwarts över hennes huvud. Trots att han hade en familj som han älskade, så skulle Hogwarts ändå alltid ha en speciell plats i hans hjärta. Han tänkte på sina vänner, som nu säkert undrade vart han tagit vägen. Dorian hade säkert upplyst Elsa och Gideon om att han sprungit efter Aurora. Han suckade och fortsatte stryka Aurora över håret.

- Min släkt är lika hemsk som min familj och mina kompisar vill jag inte bo hos, sa Aurora och suckade tyst till.
- Du kan gå om du vill jag klarar mig, sa hon tyst.

Will tog ett steg bort från Aurora, men lät sina händer ligga kvar på hennes axlar. Han gav henne ett uppmuntrande leende.
"Gå och prata med Dumbledore imorgon", sa han. "Han kan säkert hjälpa dig"
Han såg upp mot slottet igen. Månen hade gått upp över det, och plötsligt insåg han hur kallt det hade blivit ute.
"Vi bör nog båda två gå tillbaka till slottet. Det börjar bli sent", sa han och släppte taget om hennes axlar. Han körde ner händerna i fickorna på sin quidditchdräkt.

Aurora reste sig upp.
- Jag hittar på något, sa hon och log mot honom och började gå bredvid honom tillbaka till slottet.

Will nickade och började gå bredvid henne tillbaka till slottet. Han kände sig åter igen något obekväm. När Aurora gråtit mot hans axel hade det på något konstigt sätt känts okej. Som om de var i deras egna lilla bubbla där det inte spelade någon roll att de aldrig tidigare gillat varandra. Men nu när de gick bredvid varandra var bubblan sprucken.
Han kliade sig nervöst i nacken och slängde en blick mot Aurora. Månskenet fick hennes blonda lockar att lysa, och Will insåg att hon faktiskt var ganska vacker. Han hade aldrig insett det tidigare. Han slet blicken från henne och skakade på huvudet åt sig själv. Vad var det med honom idag?
Han önskade att Aurora skulle säga något, så de slapp gå där i obekväm tystnad. Han kom själv inte på något vettigt att säga. De enda saker som ploppade upp i hans huvud var konstigheter som han inte trodde skulle passa att säga högt.