Walking Dead

Xenia nickar kort.
"Tja, det är sant. Men det finns lås och bommar med, även om elen är utslagen behövd det nycklar för att ta sig in och ut." log hon. Hon hade stor erfarenhet av det. Hade haft hela sin familj där och själv varit på ungdomsanstalt.
Hon stirrade förvånat på honom då han drog undan hennes händer.
"Var det inte det du ville? I betalning?" sa hon förvittrat och såg på honom.
"Du har varit ensam länge...." fortsatte hon och bet sig i läppen.
"Är jag inte vacker nog?" sa hon något sorgset och drog sig undan. Hon kände sig förvirrad och sårad på något vis. Varför ville han inte? Han hade gett henne mat, var det inte för att hon skulle betala det på detta viset? Hon förvirrad.

Ryan bara tittade på henne, ännu mer förvirrad än någonsin. Han hade varit ensam väldigt länge, det var sant. Men ändå, det var inte det första han tänkte på när han träffade någon. Han gillade bara sällskapet i sig. Han bet sig i läppen lät och visste inte vad han skulle säga.
"Jag behöver ingen betalning, jag gav det till dig, du behöver inte betala mig" sa han och skakade på huvudet. Han förstod nu lite mer vad hon menade åtminstone. Men han ville ändå inte ha något. Hon fick det. "Och ja...Jag är ensam, men jag vill inte tvinga dig till något" log han vänligt.
Han såg att hon verkade sårad och suckade djupt, hade han gjort bort sig nu? "Du är väldigt vacker, det är inte det, jag förstod inte varför du gjorde så bara...Jag menade inte att såra dig" sa han mjukt och placerade en hand på hennes axel. Skulle hon försöka igen skulle han inte ha något emot, men han ville att hon gjorde det frivilligt.

Xenia höjer sin blick och möter hans.
"Inte?" säger hon något förvirrat men mest förvånat. Hon förstod sig inte på honom, hon hade gett sig åt honom. Något som vem som helst hade tagit, men han ville ha det frivilligt?
Han placerade en hand på hennes axel och talade sådär fint och mjukt till henne. Att han inte ville såra henne? Vem hade brytt sig om det innan? Att hon skulle göra det frivilligt?
"Tack" sa hon slutligen och log lite.
"Du med ska du veta." sa hon och log lite men var osäker på vad hon nu skulle göra. Hon förstod egentligen inte vad han menade med frivilligt. Fast han kanske menade att inte göra det som en betalning utan för att hon ville det.

Ryan log mjukt mot henne. Han ville inte utnyttja henne, det var inte därför han hade givit henne det där köttet. Han ville bara vara vänlig. Han hade inte haft några baktankar mer än att han hoppades att hon skulle komma tillbaka någon gång.
"Nej" sa han och log än och drog undan sin hand från henne och stoppade undan burken han hade börjat äta ur. Han hade precis bara hunnit svälja köttet innan hon hade börjat kyssa honom. Han kunde än känna hennes läppar mot sina. Han ångrade lite att han dragit undan men nu var det försent.
"Jag med? Vacker?" skrattade han och la sig ner på skinnet igen. "Så ärrad som jag är? Och långhårig?". Han försökte hålla sitt hår kort men det var ganska ovårdat ändå, mestadels gömde han det under sin mössa.

Xenia nickade och kom plötsligt på vad hon kunde hjälpa honom med. Hon drar till sig sin ryggsäck och drar fram en kam och en sax som egentligen var till för att klippa naglar med. Allt kunde hon dock använda och hade kommit över under åren.
"Sätt dig upp." log hon och var glad att hans hår var nytvättat och ännu lite fuktig, det skulle göra det hela enklare.

Ryan hade just slutit sina ögon då hon pratade med honom igen. Han satte sig upp och slog upp sina ögon och log förvånat då han såg saxen och kammen. "Tack" log han stort och vände sig med ryggen mot henne och slappnade av. Han hade inte fått en ordentlig klippning på månader nu. Han behövde det. "Gör det kort bara" bad han henne sedan och bara väntade på att hon skulle börja.

Xenia log glatt, glad att hon kunde göra något annat som uppskattades än det gamla vanliga.
Upplivad av det hela satte hon sig på huk bakom honom och tog av honom mössan. Sakta och försiktigt började hon sakta reda ut var tova och knut. Hon redde ut håret hans med stor ömhet som man kanske inte kunde tro att hon ägde.
Då håret var långt och silkeslent började hon sakta med säkert klippa honom. Först var det bara att korta ner allt, få undan de värsta av tovorna. Men slutligen började hon finklippa så det skulle se snyggt ut och hon tog hans skägg med.
"Sådär." sa hon slutligen och tog ett steg bakåt för att beundra det hela, han såg ut som en helt annan människa, som......
"Ryan....Ryan Cooper?" sa hon plötsligt tvivlande och stirrade på honom.
"Från skolan?" frågade hon förvånat.

Ryan kände hur hon drog av honom mössan och satte sig bakom honom. Han slöt sina ögon och kände hur hon började klippa, först rejält för att få bort alla tovor och det mesta överflödiga håret, sedan finklippte hon. Han njöt av allt, känslan av att känna håret försvinna.
Han kände också att hon tog hans skägg och log för sig själv tills det var klart. Han såg upp på henne och drog en hand över hakan och sedan över huvudet. "Tack så mycket!". Sedan såg han förvirrad ut då hon kallade honom vid hans sista namn. "Ja?". Han såg på henne en stund innan det slog honom. "Nu känner jag igen dig! Vi gick i samma klass!". Det kändes som evigheter sedan nu. "Jag hade ingen aning att det var du...".

Xenia visste inte vad hon skulle säga och stod tyst en lång stund. Att han känt igen henne var förvånade i sig. Hon hade sällan varit i skolan och skolkat mer än vad hon varit där. Då hon varit där hade hon varit stökig och högljudd, hon hade röktooch varit allmänt otrevlig till sättet.
Till saken hörde att hon på allt annat hade läs och skrivsvårigheter. Hon hade även koncentrationssvårigheter vilket gjorde att hon bara blev mer stökig.
Hon var en helt annan nu, lugn och sansad, det syntes att detta liv passade henne. Hon var inte uppkäftig, stökig och allmänt otrevlig längre. Detta samhälle var anpassat för henne, inte som det var förr.

Ryan log mot henne, detta var an trevlig överraskning för honom. Han hade aldrig varit vän med henne riktigt under skoltiden, men vem sa att det var försent för att bli vänner nu? Han satte sig upp mer igen och tittade på henne, nu kände han igen henne mycket bättre, hon var inte riktigt som han mindes dock.
"Tja..Det var ett bra tag sedan" log han och klappade henne på axeln igen. "Jag är glad att du klarat dig under de här åren". De hade pratat några få gånger i skolan. Han hade alltid varit lite förundrad över henne, visserligen hade hon varit stökig och rökt. Men ändå, när han hade varit yngre hade det verkat ganska häftigt. Han hade växt ifrån det sen.