Slytherin Kärlek

Zackarias vandrar omkring och hamnar till slut på bakgården, han ställer sig vid fönstret och suckar djupt, funderar på vart den där tjejen kan vara någonstans. Han ser ut över landskapet och kan se fotspår i den tjocka snön. Kanske är det hon som gått där... Tänker han och går snabbt över bakgårdens snötäckta stenar. Han följer fotspåren som leder honom fram till sjön.

Zackarias saktar ner på sina steg när han närmar sig. Han vandrar tyst och lätt över snön så som han lärt sig efter att ha smitit iväg hemifrån så många gånger då hans föräldrar haft tråkiga middagstillställningar med andra mörka trollkarlar och häxor. Han flyttar en gren som skymmer hans sikt och mycket riktigt, där står tjejen han tänkt på. Han stirrar på hennes ryggtavla och hennes hår som är uppsatt i en enkel hästsvans. Han funderar på om han ska gå fram eller inte. En känsla av nervositet finns hos honom och för första gången på väldigt länge så vet Zackarias inte vad han känner, vad han vill, vad han tänker eller vad han borde göra.

Julia kollar ut över sjön.
" Vad har jag gjort för fel?" Frågade hon dig själv och suckade.
Hon vänder sig om och kollar rakt på Zackarias. Hon backar ett steg mot sjön och håller fortfarande blicken på honom.
" Vad gör du här är du inte upptagen med att hångla upp din groda till flickvän?" Frågade hon och blängde på honom. Julia kollar sig omkring men håller ett vakande öga på Zack. Hon känner hur hennes kinder blir alldeles röda och varma och hur pirret i magen är tillbaka. Julia insåg att hon var kär i Zackarias men hon visste att han aldrig skulle känna något för henne och Föresten har han redan en tjej tänkte hon och suckade tyst.
" Vad tror du dina kompisar säger om dom får reda på att du pratar med mig en tönt?" Frågade Julia och kollade på honom med en sorgsen blick.

Zackarias blir först chockad när tjejen pratar högt för sig själv, undrandes vad hon gjort för fel. Han får en lust att gå fram till henne och krama om henne men han gör det inte. Sedan får han ännu en chock då hon vänder sig om och börjar prata med honom, en av nackdelarna med att vara populär och välkänd på skolan är att alla vet vem han är men han vet inte vilka alla andra är. Han tar några mätta steg framåt så att han är två meter från tjejen.
"Vad gör du här är du inte upptagen med att hångla upp din groda till flickvän? Vad tror du dina kompisar säger om dom får reda på att du pratar med mig en tönt?" Zackarias blir chockad en tredje gång över vad som kommer ut ur tjejens mun.

Han tar några sekunder till att se på henne. Hon är otroligt vacker enligt honom. En känsla han aldrig känt förut växer inom honom i takt med att han ser på henne.
"Vad jag gör och inte gör är min ensak, det ska la dom skita i. Om jag väljer att snacka med dig eller inte..." säger Zackarias med samma kaxiga röst som alltid, men han får verkligen kämpa för att hålla den så.
"Vad gör du här ute?" frågar han sedan och lägger huvudet på sned så att en slinga av halvt lockigt hår faller ner i hans panna på ett vackert sätt.

Julia kollar på honom.
" Jag behöver få tänka få vara ifred efter som ingen förstår sig på mig ingen vet hur det känns att se sin pappa ta livet av sig framför ögonen på en" sa hon och virade lite hår runt fingret.
Julia kollade på honom och log lite.
" Men såklart varför skulle någon bry sig om att jag har mått dåligt i ett helt år och önskar ibland att jag vore död" sa hon och skakade på huvudet. Julia kollade upp mot himlen och slöt ögonen.
" Är jag konstigt?" Frågade hon och kollade på Zackarias. Hon kollade på honom med en allvarlig blick.
" Jag vill att du är ärlig" sa hon.

Zackarias ser chockat på tjejen framför honom. Han var inte alls beredd på allt det som hon just sa till honom. Vänta lite, vad? Pappa som tagit livet av sig? Velat dö? Mått dåligt i ett år..? Va i hela..?! vart fan är hennes vänner och hennes pojkvän när hon behöver dem?! Tänker Zackarias och ser stumt på tjejen.

Till slut skakar han sitt huvud och ser på henne. Han känner ett enormt behov att att skydda henne, att få henne att må bra, att se henne le. Han har aldrig känt något sådant förut. Aldrig brytt sig om någon annan än sig själv och sin lillasyster. Zackarias blir lite rädd faktiskt, men på utsidan ser han alldeles cool-lugn ut som han alltid gör.
"Vad heter du?" frågar han för att kunna lätta trycket inom sig lite innan han svarar på hennes personliga frågor. Hur sa han kunna svara på dem när han inte känner bruden.

- Julia Grey, sa Julia och kollade på honom. Hon insåg att hon hade berättat för mycket och att han antagligen inte brydde sig ett dugg om henne eller hennes liv. Julia pillade nervöst på sitt hår och kollade ut över havet.
- Ditt namn vet jag redan, sa hon och log mot honom. Hon vände bort blicken igen och tog upp lite snö i handen och lekte med det. Hon log för första gången på riktigt länge och det här leendet var äkta inget falskt leende hon har gett sina kompisar.

Zackarias ser på tjejen, Julia Grey.. Vackert namn... Tänker Zackarais och ser på Julia medan hon plockar upp lite snö från marken och leker med det i sina små händer.
"Även om du redan vet mitt namn så borde jag presentera mig," säger Zackarias. Hans mor och far har tränat och drillat honom hela hans liv och den sidan tar över. Han brukar aldrig visa den sidan av sig om inte hans föräldrar är i närheten.
"Zackarias Jacksson, Zack om du vill." säger han med helt lugn röst och går fram jämte Julia. Hennes skönhet och påverkan hon har på honom förundrar Zackarias. Han har aldrig upplevt något liknande.

Han ser på henne och ser ett litet leende på hennes läppar, det är ett ljuvligt underbart leende.
"Så..." mumlar han och ser ut över den frusna sjön i ett försök att förbli lika cool-lugn som alltid, på utsidan lyckas han men på insidan har han en sådan enorm lust att krama om denna vackra sorgsna tjejen och skydda henne.
"Din pappa... Han..?" mumlar han och slänger ett öga mot Julia för att se hennes reaktion.

Julia släppte snön och ett sorgset uttryck hamnade över Julias ansikte.
" När jag var fem gick min mamma bort i cancer och min pappa hamnade i desperation, jag och min äldre bror skickades till min faster och när jag var elva flyttade jag tillbaka till min pappa" sa hon och man hörde hur gråten var på väg.
" När jag var tolv fick jag reda på att pappa drack och tog droger, min bror försökte få honom att sluta med det slutade med att min bror skickades till Sankt mungos med allvarliga skador och han är fortfarande kvar där efter tre år" sa Julia och hennes ögon tårades.
" Och förra året tog min far livet av sig framför mina ögon och idag är det exakt ett år sen det hända" sa hon och försökte dölja sina tårar. Julia vände snabbt bort ansiktet så Zack inte skulle se att hon grät.

Zackarias står stumt vid Julias sida, han vågar knappt andas. Altl det hemska som hon har sett och upplevt är kvävande. Han ser att Julia vänder bort sitt ansikte, men han ser redan att hon gråter. Han vill ta henne i sin famn och skydda henne mot livet men han vet inte hur han ska gör det och han vet inte ens vad det är han känner inom sig.
"Det låter mindre skoj." säger han bara med lugn och frånkopplad röst. På utsidan beter han sig som om han är helt lugn men på insidan känner han panik över att inte veta vad han känner eller vad han ska göra. Zackarias sparkar undan lite snö och hans andedräkt är vit som dimma när han andas ut.
"Så, vem bor du med?" frågar han snabbt efter det han nyss sa och ser på Julia med sina grå ögon. Hans halvlockiga halvlånga hår faller ner över hans panna på det där sättet som han vet att alla tjejer avgudar. Men han bryr sig mer om vad Julia ska säga än hur han ser ut. Och det, det händer aldrig. Det har aldrig hänt förut men just nu händer det.

" jag bor hos min faster just nu" sa Julia mellan snyftningarna. Hon ställde sig med ryggen mot Zack och lät tårarna rinna. Hennes kropp skakade av gråt och hon sjönk ner på marken. Julia gömde ansiktet i händerna.
" Jag vet att du inte bryr dig och att jag antagligen inte borde ha sagt något" grät hon och kollade gråtandes upp på Zack.
" Du är ju liksom den populäraste killen på skolan varför skulle du bry dig om mig skolans största fjant" grät hon och kramade om sina knän. Hon orkade inte bry sig om att hon blev alldeles blöt och kall för det gjorde henne inget hon kunde lika gärna frysa ihjäl på en gång än att fortsätta leva. Julia satt kvar på marken och lyckades till slut få stopp på tårarna. Hon kollade ner på sina händer och huttrade till lite av kylan.