103 dalmatiner (Prs)

Alonzo bytte om till pyjamas och la sig. Han somnade fort.

Jag låste upp dörren till min lilla lägenhet och tog upp posten från golvet. På tidningens förstasida stod det att Cruella var frisläppt igen. Jag suckade, ingen nyhet. Men tack vare henne ägde jag hundskjulet efter den förra ägaren som Cruella köpte skjulet åt.

Nästa morgon vaknade jag tidigt. Jag gick upp och åt frukost. uddan och alla valpar låg och sov. Jag log mot dem och klädde sedan på mig mörkblåa jeans,en vit blus och en grå kavaj. Jag satte upp mitt hår i en hästsvans och åkte min moped mot kontoret.


Cruella vaknade nästa morgon. Hon skulle på möte hos sin övervakare. Hon tog på sig en svart vit dräkt och kammade bak sitt hår. Hon tog på sig sin kappa.

-Alonzo!,ropade hon

Jag vaknade inte av väckarklockans skarpa ringande och försov mig med andra ord. Jag vaknade med ett ryck och såg genast på klockan. Fan! Mardrömmarna tog kol på mig! Jag klädde snabbt på mig samma kläder jag hade igår och tog cykeln till skjulet istället.

Alonzo vaknade av Cruellas rop och rusade genast upp, han tog sin rosa morgonrock som han hade fått ärva av Cruella och rusade ner till salongen.
- Ja miss?, sa han andfått.

-Är du inte påklädd raring?,sa Cruella och log.
-Jag ska vara på mötet om en kvart,sa hon


När jag var framme så parkerade jag mopeden utanför kontorsbyggnaden och gick sedan in. Jag gick in på mitt kontor och hängde av mig jackan. Jag satte mig i stolen och såg på klockan. Jag hade en kvart på mig tills cruella skulle komma

Alonzo rodnade.
- Herregud!, sa han när han tillsist uppfattade vad Cruella hade sagt. Han rusade iväg till sitt rum och drog på sig sin kostym och rocken. Han kammade fort igenom sitt hår och rusade tillbaks.

Jag lutade cykeln mot väggen till skjulet och drog upp dörrarna. Sven satt i soffan och läste tidningen.
- Tjena, fan vad du är sen, sa han sen när han fick syn på mig.

Cruella gick ut till bilen och väntade.


Jag suckade. Hur ska man hantera en gammal mordisk hundnappare som har varit ute efter att döda dalmatiner i åratal? När jag själv har 9 dalmatiner.

Alonzo gick ut och låste porten till Cruellas hus. Sen gick han till bilen och öppnade förardörren åt Cruella. Han antog att hon ville köra idag igen.

- Försov mig, sa jag och såg på hundarna som åt. Sven nickade och såg på mig.
- Joey är inte tillbaks, sa han.
Jag såg på Joeys korg. Den var tom.
- Fan, muttrade jag.

Cruella log och satte sig i sätet. Hon knäppte fast sig och gasade sedan mot kontoret.


Jag väntade och väntade. Jag planerade vad jag skulle säga till henne.

Alonzo stod kvar vid huset lite snopen. Han trodde han skulle få följt med men tydligen inte.

Jag suckade.
- Vad ska vi göra med gården? Hundarna måste ju få något kul.., suckade jag.
Sven såg ner i golvet.
- Vi kanske ska adoptera bort dom till riktiga familjer?, sa han.

Cruella var snart framme. Hon åkte upp hissen till kontoret. Hon kom in till mitt kontor.

-Hej,sa hon

-Miss de vil...ni är sen,sa jag

-Förlåt,jag vaknade senare än uttänkt,sa cruella

-Sitt ner,sa jag

Cruella satte sig mittemot mig.
-Du tänker väl hjälpa mig att få tillbaka mitt liv? Att bli förlåten och hitta ett lämpligt jobb?,sa cruella.

-Ja...jag ska försöka Cruella,sa jag

-Snälla raring,kalla mig bara Ella,sa cruella

-Okej...Ella? Vad skulle du vilja jobba med?,sa jag

-Nåt med hundar,sa Cruella

-Nja...,sa jag