Rolla?

Eftersom jag började, så kan väl ordningen vara jag, Angelinaa, 5_lollipop_5 Så om du vill vara med 5_lollipop_5 så kan du hoppa in nu efter Angelinaa ^^

[Ska bara läsa igenom det ni har skrivit och göra en mall. Vilka krafter kan jag välja på? Olika tankekrafter?]

[Vilka du vill, så länge det känns någorlunda realistiskt. Amber kan flytta saker med tanken, Beata kan sväva, Cayden kan ljuga, Hestor är en formskiftare och Filippa är har väldigt kraftfulla elektriska krafter. Det vi har sagt är att man har liknande krafter som sin familj. Det vi har diskuterat fram via uggla och inte framgår i texten är att även miss Frigg har krafter, hon kan känna av vilka ändra som har krafter och hon jobbar för deras fiende. Vem fienden är precis har vi inte kommit fram till än]

[Häftigt! Skriver mallen och första inlägget lite senare, så ni kan köra några rundor till. Mamma blir galen om jag inte pluggar nu... Min karaktär kan börja som ny elev i klassen någon vecka senare. ]

((Blir nog snarare samma dag, men betyder det att det finns folk med krafter utanför kollektivet/kollektiv i andra städer?))

[Hon kan precis ha flyttat till kollektivet, eftersom familjen var nära på att bli påkommen av fienden...]

Namn: Jodie McNeil
Ålder: Ska fylla 18
Kön: Tjej
Utseende:
Kraft: Hennes släkt har temat "visioner och röster". Hennes pappa kan prata och förstå alla språk i världen, hennes mamma kan prata med djur, hennes syster har inte visat sin kraft än, men hon har en i sig, det märks, hennes mormor (som bor på ålderdomshem) kan se in i framtiden och hon själv kan skapa visioner för andra.
Personlighet: Hon är väldigt hjälpsam och trevlig. Hon ser noga till att ingen blir mobbad eller lämnad utanför och säger gärna ifrån om det är något hon inte gillar. Innan man har lärt känna henne kan hon verka skygg och tillbakadragen, men det vänder snabbt när hon känner sig trygg med en person. Hon är duktig i skolan, en typisk A-elev och är omtyckt av de flesta lärarna, vilket hon ofta gör till en fördel. Problemet med hennes vänlighet och hjälpsamhet är att hon också är väldigt naiv och litar ibland på fel personer.
Bakgrund: Hennes kraft upptäcktes väldigt sent och först trodde hennes föräldrar att det var något fel på henne. Den sena upptäckten ledde till att hon inte har haft tid att träna upp den, så den vänder sig ofta emot henne och ställer till med trubbel. Hennes familj levde förut i en annan stad, men spioner från fienden fann deras hem och de flydde, samma dag som Jodie skulle börja andra året på gymnasiet. Hennes syster Hope ska egentligen också gå i skolan, men deras föräldrar tycker att det är säkrast för henne att stanna hemma, vilket Jodie inte gillar. Hon tycker att Hope är instängd i deras egna hem. Hope är lite speciell, eftersom hon aldrig öppnar munnen, men förstår och observerar allt. Hennes föräldrar kan tycka att hon är jobbig och envis, men Jodie älskar henne mest i hela världen.
Familj: Pappa Fredrik
Mamma Susanne
Syster Hope, 7 år
Övrigt: Rollaz

((Lägger in din mall i första inlägget så kan du börja nu ))

[Börjar imorgon eller på fredag. Kör på ni om ni inte orkar/vill vänta! ]

((Jag tycker vi väntar på dig, det är ett bra läge för din karaktär att hoppa in nu ))

Jodie låg på sin madrass till säng och stirrade upp i taket. Täcket låg i en hög på golvet vid fotändan av sängen och kudden låg uppflugen på hyllan över skrivbordet. Vad hade hänt? Det senaste hon kom ihåg var hur hennes mamma ledde henne från bilen till hennes nya rum och la henne på sängen. Hade hon drömt en mardröm? Drömde hon fortfarande? Hon kände inte igen sig. Tapeterna var annorlunda, möblerna var borta... Hon var inte hemma. Eller var hon det?

Hon reste sig sakta upp. Huvudet dunkade och det värkte i hela kroppen. Solen sken utanför hennes fönster, så hon förstod att det var dag. Försiktigt stapplade hon ut i vardagsrummet utanför. Var kunde hon nu hitta badrummet? Lägenheten var främmande för henne. Hon provade en dörr till vänster, som istället ledde till köket. Hennes mamma satt vid ett gammalt och slitet frukostbord och drack kaffe och hon tittade upp när hon märkte av sin dotters närvaro.
"Godmorgon!" hälsade hon och log, men Jodie kunde se att leendet inte var äkta. Det såg plågat ut. "Hur mår du?"
Jodie nickade till svar och gick fram till kylskåpet. Hon tog fram en mjölkpaket och drack girigt direkt från kartongen. Hennes mamma suckade, men gjorde ingenting för att stoppa henne. Istället drog hon ut en stol bredvid sig, så Jodie kunde sätta sig ner.
"Jodie..." började hennes mamma. "Kommer du ihåg någonting av vad som hände inatt?"
Jodie rynkade pannan och skakade sedan på huvudet. Hennes mamma suckade igen, men på ett mer sorgset sätt än vad man gör när ens dotter dricker direkt ur ett mjölkpaket. Hon skulle precis öppna munnen när Jodies pappa kom inklampandes i köket. Han pratade i telefon på ett språk som Jodie inte förstod, språk var hennes pappas stora talang, och han verkade upprörd. Det gällde säkert jobbet. Han jobbade med affärer och transport, ett jobb där han hade nytta av sin talang.
"De frågade efter mig på jobbet." sa pappan, vänd mot mamman, som om Jodie inte fanns i rummet. Han såg rädd ut.
"Som tur var räddade Mark mig. Jag är skyldig honom mitt liv."
"Vilka frågade efter dig?"
Först nu upptäckte Fredrik att de var tre i rummet. Han tittade på sin dotter med en chocka och förvånad min. Den varade för bara någon sekund innan han tittade på sin fru igen.
"Har du berättat för henne?" frågade han och mamman skakade bekymrat på huvudet.
"Jag skulle just göra det när du stormade in." förklarade hon.
Fredrik satte sig på en stol mittemot Jodie och såg henne djupt i ögonen. Det här handlade om något riktigt allvarligt, det förstod hon.
"Du vet vad du kan göra, va?" frågade han försiktigt. "Du vet vad vi kan göra?"
Med ens mindes hon allt som hade hänt den natten. Hur hon hade vaknat av sin mammas skrik och rusat nerför trappan för att finna henne avsvimmad i hallen med en mörkklädd man som lutade sig över henne. Dumdristig som hon var hade hon då rusat fram till mannen och kastat sig över honom, vilket slutade med att hon blev nerslängd på golvet och fick ett sådant hårt slag mot huvudet att hon tuppade av. När hon vaknade låg hon i vardagsrummet, med händer och fötter bundna och en munkavle för munnen. Bredvid henne låg hennes syster Hope, vit i ansiktet, men inga tårar rann nerför hennes bleka kinder. Jodie ville både skratta och gråta åt hennes lillasysters tapperhet. Hela rummet luktade bensin och som från ingenstans dök en brinnande tändsticka upp och sekunden senare stod rummet i eld och lågor. Jodie fäktades med repet runt handlederna så att det skar in i huden och hon sparkade häftigt med benen för att komma loss. Inget fungerade. Då fick hon en idé. Hon hasade sig mot elden och lutade sig så nära att hon kunde känna de heta flammorna slicka hennes hud. Det tog ett tag för elden att äta sig igenom repet, men tillslut var hon fri och kunde knyta upp repet kring benen också. Hon rusade fram till sin syster, skräckslagen för att det skulle vara för sent. Hopes svaga hostningar gav henne hopp och hon tog upp henne i sina armar. De tog sig förbi brinnande möbler och fram till ett fönster, där Jodie satte ner Hope bakom en byrå. Sen lindade hon sin tjocktröja runt sin hand, som hon sett så många göra på tv, och slog sönder fönsterrutan. Syret från välden utanför fick elden att ta fart och det var knappt att de båda syskonen hann ut genom fönstret innan byrån tog eld och rasade sönder framför fönstret. Hope hostade fortfarande, kraftigare nu, och Jodie slog armen om hennes stackars systers bara axlar, mumlade till henne att allt skulle bli bra. Hope slumrade till, eller svimmade, det var svårt att veta skillnaden och Jodie skulle också precis göra det, när hon hörde höga mansröster och en kvinnoröst. Hon kramade om Hope lite extra när hon såg att två av mansrösterna tillhörde två svartklädda män, som drog med sig den tredje mansrösten och den gälla kvinnorösten. De tillhörde hennes föräldrar. Männen såg överraskade ut när de såg de två smutsiga och brännskadade barnen sitta hopkrupna mitt i gränden, men minerna förvandlades snart till två elaka leenden.
"Spring! Jodie, spring!" skrek hennes mamma. "Tänk inte på oss! Tänk inte på Hope! Spring!"
Jodie ställde sig upp, men hon sprang inte. Aldrig att hon lämnade sin syster där! En av männen gav hennes mamma en örfil och hon sjönk ihop på marken, utmattad och hjälplös. Mannen började att gå sakta mot Jodie och Hope. Hans gula tänder sken genom mörkret, som stjärnor.
"Du rör henne inte!" skrek Jodie argt och riktade sina handflator mot honom som skydd. Ett stort monster växte ut ur hennes händer och kastade sig rytande mot mannen. Allt blev svart och nästa sak hon kom ihåg var att hennes mamma ledde henne från deras bil till en skön madrass...

"De letar fortfarande efter oss." förklarade hennes pappa. "Därför heter vi inte längre McNeil och du heter inte längre Jodie. Inte för världen utanför, bara för oss. Okej?"
Jodie nickade, fast hon inte förstod någonting. Hon hade så många frågor att ingen kunde komma ut genom munnen. Så hon teg.
"Din första skoldag blir imorgon. Du börjar trean, inte tvåan" fortsatte hennes pappa. "Och du heter Julia. Julia Carter."

[Det blev långt... Tänkte att de kunde ses på kraftövningen senare. ]