Nya halvgudar

Nathaniel såg missnöjt på tavlan. Han hade ingen lust att vänta, inte ens i bara en halvtimme. Han tog ett hårdare tag i sin pilbåge, och kastade en blick runt sig. Obehagskänslorna var tillbaka.
"Vänta", sa han till Estelle och höll ut en hand framför henne när hon långsamt började gå mot biljettautomaten.
Han såg sig om igen, mer noggrant den här gången, sökte efter något, eller någon, som stack ut från det vanliga. Hans blick mötte en storvuxen kvinnas. Hon hade en stor solhatt nerdragen framför ansiktet, men ändå såg han skymten av hennes enda stora lysande öga. Och hon stirrade rak på dem två.
"Vid Hades", muttrade han. En cyklop. Som om det inte hade räckt med tjurmannen.
"Kom", sa han och tog tag i Estelles arm och drog henne med därifrån. Han ville inte att cyklopen skulle anfalla medan det fanns massa dödliga i närheten.
Så fort de kommit någorlunda utom synhåll, släppte han taget och Estelle och började jogga.
"Följ mig, vi måste komma längre bort ifrån stationen". Han kastade en blick bakom sig och såg att cyklopen började gå efter dem. Sedan svängde han runt ett hus och förlorade henne ur sikte.
Han stannade efter ha sprungit in i en gränd. Förhoppningsvis skulle det ta ett stund för cyklopen att hitta dem. Han hade medvetet valt den gränd som luktade värst.
"Ursäkta stanken", sa han ursäktande till Estelle, och höll upp en hand framför näsan och munnen. "Men den kommer dölja oss förhoppningsvis tillräckligt länge för att vi ska kunna ta oss härifrån".

Estelle hann inte reagera försen han drog med henne bort.
"Vad?" frågade Estelle och hängde inte alls med i vad som hände, hon kastade en blick bakåt men såg inget ovanligt.
Då han började jogga och släppte henne började Estelle halvt om halvt springa efter honom. Hennes steg var ovana och hon flämtade betänkligt, som att hon inte kunde få luft vilket också var fallet. Hon hamnade i gränden ett tag efter honom och drar djupa flämtande andetag.
"Vem kommer inte?" flämtade hon fram och tar sig för hjärtat, hon bleknar. Hon var inte van vid att springa, hon orkade inte det i vanliga fall. Mycket för att hon vanligtvis var så slutkörd, men även vid att något var fel med hennes lungor, Något hade tagit stryk, men hon hade aldrig vågat gått till en läkare och inte hade hon haft pengar till det heller.
Hon får tillsist tillbaka andningen och börjar uppfatta saker om sig, gränden, stanken och Nathaniel.

Nathaniel såg oroligt på Estelle när hon tog sig för bröstkorgen och flämtade som om hon just sprungit ett maraton och inte bara några hundra meter. Han funderade på att ge henne lite mer av nektarn, men han hade en känsla av att han redan hade pressat gränsen på hur mycket hon tålde.
"Hur mår du?" frågar han försiktigt. Men hon verkade inte höra honom.
Han gav henne en sista orolig blick och började rota i sin väska efter en drachma.
Precis som han fiskade upp ett av de gyllene mynten ur sin väska ställde Estelle en fråga.
"Förhoppningsvis kommer inte cyklopen jag såg på stationen, men jag kan lova att hon letar efter oss nu och det är egentligen bara en tidsfråga tills hon hittar oss", svarade han och flinade för att lätta på stämningen. "Därför ska vi ta oss härifrån nu"
Han kramade myntet han hade i handen. Han ville egentligen inte använda den här transporten, men de kunde inte ta en vanlig buss nu när en cyklop var efter dem, så de hade inte så mycket till val.
"Försök att inte bli allt för chockad", sa han till Estelle och log ett vad han hoppades var ett lugnande leende.
Sedan ropade han: "Anakoche harma epitrebeios!", och kastade myntet på marken som sjönk ner genom asfalten.
Där myntet landad började en röd vätska bubbla i samma storlek som en parkeringsruta ungefär, och sedan steg en taxibil av rök upp ur geggan.

"Cyklop?" sa Estelle oförstående men gjorde sedan stora ögon.
"Du menar?" flämtar hon till då hon inser vad han pratar om. Hon minns berättelserna från historielektionen. Hon minns dem tack vare att hon fått dem uppläst på CD då hon aldrig skulle kunna ta sig genom boken annars. Frånvarande studerar hon Nathaniel och ser vad han gör, försök att inte bli chockad sa han. Estelle skrek till och hoppade bakåt då en taxibil dök upp i en röd gegga.
"Vad är det?" sa hon förfärat och backade bakåt. Men hennes skrik hade lockat sig till cykloperna, hon hör stegen bakom dem. Utan att tänka vidare slänger hon upp bakdörren och kastar sig in, drar Nathaniel efter sig och slår igen dörren efter dem.

Nathaniel ser förfärat bakom sig när han hör stegen av någon massivt som kommer springande mot dem. Estelle är den som reagerar först och drar med honom in i taxin.
Han snubblar in i taxin och de två hamnar i en hög i baksätet. Estelle drar igen dörren efter dem, och han hör hur cyklopen vrålar när hon ser ser sitt byte försvinna.
"Till halvblodslägret!" ropar han åt de tre gamla gummorna i framsätet. "Sätt fart!"
Tanterna ser ut som de tänker protestera, men sen hör även de cyklopen och bestämmer sig att kasta sig på gasen och ställa frågor sen.
Det är inte förrän då Nathaniel inser att han ligger i princip raklång över Estelle. Har harklar sig generat och kravlar av henne och sätter sig ordentligt på sätet vid den andra dörren.
"Bra reflexer", berömmer han henne, men han känner hur hans kinder fortfarande något röda.

Estelle mumlade något och tog sig upp i sittande ställning. Det var inte enbart Nathaniels kinder som var röda. Hans beröm fick henne att rodna allt mer och hon visste inte vad hon skulle vända sig.
"Eh.....jag..." hon tystnade och såg fram på gummorna. De såg förskräckligt gamla ut och de körde livsfarligt och snabbt. Estelle höll sig kvar i sätet och kastade en blick på Nathaniel.
"Är de vilka jag tror det är? Har allt med grekisk mytologi att göra?" sa hon förskräckt. De hade snabbt lämnat cyklopen bakom sig och var nu ute på en slätt för i nästa stund fara genom storstan. Hon fick för första gången se New York, fast i ilfart.

"Hah!" skrek den ena gumma. "Om du bara visste!". Tanten vände på huvudet och såg på dem. Hennes ena ögonhåla var tom, men i den andra satt ett grönt öga med gul ögonvita.
"Se på vägen, Oro!" skrek gumman som körde.
"Se på vägen!" höll Nathaniel med och höll fast sig för glatta livet i baksätet. Tack och lov vände sig Oro om och så såg på vägen ingen.
Han avskydde att använda sig av de grå systrarnas taxi, men de hade inte haft så mycket till val ifall de ville komma undan med hälsan och livet i behåll.
"Eller ännu bättre, ge mig ögat!" skrek föraren och försökte rycka tag i sin syster som hade ögat.
"Om du ska ha ögat, vill jag ha tanden, Geting!" skrek gumman längst till höger.
"Aldrig!" skrek Geting.
"Det är min tur att ha tanden, Vrede!" skrek Oro.
"Aldrig, du har precis fått ha ögat, det är min tur!"
"Se upp!" skrek Nathaniel högt för att överrösta tanternas gräl. De var på väg ut genom New York nu, och grälet hade gått Geting att svänga taxin ut från vägbanan och de var precis på väg in i en skog.
Geting hann precis gira undan och ta sig upp på vägbanan igen.
"Det här kommer gå bra, de kommer inte krascha", sa han till Estelle för att försöka lugna henne, och sig själv. Han tvingade fram ett uppmuntrande leende när de med bara en centimeter missade att fronta med en mötande bil.
"Hah! Vi kraschar aldrig!" skrek Vrede och flinade med sin enda tand som hon på nått sätt lyckats sno åt sig från Geting.
Nathaniel bara blundade och bad en tyst bön till Apollon om att de skulle komma fram till lägret i en bit.

Estelle sa inte mycket, men hennes likbleka ansikte sa en hel del.
"Inte krascha?" fick hon fram i ett pip och ett nervöst skratt som skulle visa att hon tog allt bra. Hon tog inte allt bra och det syntes. Men hon var livrädd och allt det var väl förståligt, med tanke på allt som hänt och vad som hände.
"Vi kommer krascha." skrek hon till då de precis missade en lada. De var nu på vägar bort från New York. Sedan med ens stannar de med en smäll vilket gör att Estelle handlöst faller fram och slår huvudet i framsätet innan hon tar sig upp.
De befinner sig på en äng, en gräsmatta? En kulle uppenbarar sig framför dem och hon kastar en blick på Nathaniel.
"Halvblodskullen? Framme?" sa hon frågande och drog ett darrande andetag då hon lugnat sig och allt stod stilla.
"Tack för skjutsen, det var vänligt av er." sa hon sedan artigt till gummorna, hon hade gissat vilka de var och antog att det var bra att hålla sig sams med dem.

Taxin stannar med en tvärnit och Nathaniel hinner precis ta emot sig med armarna innan han slår huvudet i sätet framför sig.
"Framme!" skrek Geting, "Det blir tre drachmas!"
"Ja, det där är halvblodskullen", sa Nathaniel till Estelle, glad över att åkturen äntligen var över. Sedan registrerade han vad gumman sagt.
"Tre drachmas?!" utbrast han. "För den där vansinnesfärden?"
"Japp!" skrek Oro, "Extra kostnad för körning utanför New York"
Han muttrade ilsket och rotade fram tre drachmas som han slängde in i framsätet. Vrede snappade åt sig mynten och började gnaga på dem.
"De är äkta", sa hon nöjt till sina systrar.
"Självklart är det äkta", muttrade han fram och slängde upp taxidörren. Han hörde hur Estelle artigt tackade för färden, vilket han tyckte var mer än vad gummorna förtjänade.
"Ni gör bäst i att hålla ihop, ifall ni ska klara er igenom svårigheterna!" skrek Oro efter dem. Hon blev genast nertystad av sina systrar, som skrek åt henne att hålla tyst.
Nathaniel frös till. "Vilka svårigheter?" frågade han skarp. Men taxibilen smälte ihop med marken och försvann.
Han såg irriterat på fläcken där bilen försvunnit. Sedan insåg han att han hade ett uppdrag att slutföra och han vände sig mot Estelle igen.
"Följ med här", sa han till hennes och log, och började sedan gå upp för kullen.

Estelle hade kommit ut taxin snabbt. Hon andades ut då hon kände fast mark under fötterna och kände hur hennes ben darrade en aning av färden.
Då de tre gummorna försvunnit på samma mystiska vis som innan kastar hon en blick på Nathaniel.
"Vad menar de med det? Det verkade som om hon inte fick säga något för de andra." fick Estelle fram då de började gå upp för kullen. Då de började närma sig dess topp kände Estelle för att återvända, de hade tagit fel person.
"Är du säker? Du kan ha tagit fel person." mumlar hon fram och tvärstannar mitt på kullen och såg mot Nathaniels ryggtavla. Det var då hon hörde steg bakom dem, steg som inte bådade gott.