Nån som vill?

Arya hade somnat till berättelsen om Todds fader och moder. Hon visste inte vad som var dröm eller vad som var verklighet, bara att hon inte borde lyssna på detta.
Plötsligt hördes det som en explosion och Arya rycktes obarmhärtigt ur sin slummer för att kasta sig undan glassplitter. Hon behövde inte se vilka det var, bara höra. Med en ofattbar styrka kom Arya på fötter och såg sig om vid köket. En fågelflicka stod böjd över Todds moder och Arya drog sitt svärd.
"Låt henne vara, hon är dödlig." fräste hon och sprang fram. Var Arya fått sina krafter från visste hon inte, men det var som om hon hade en sparad energikälla. Fågeln vände sig om mot henne men väjde undan från Aryas anfall med svärdet.
"Ta din mor, spring." skrek hon åt Todd och hoppades att han var okej. De måste rädda henne, hon gissade att Todd skulle uppskatta det. Vissa hade trots allt bra relation med sina föräldrar och Todd verkade en av dem.
Fågelkvinnan kommer mot Arya och har för tillfället lämnat hans mor.
"Så du dog inte halvblod?" skriade fågeln och svepte med en av sina kloförsedda fingrar mot Arya som duckade undan och försökte stöta svärdet i henne.

Todd låg på golvet, yr och förvirrad av vad som just hänt. Han hade glassplitter över sig och kände hur hela kroppen började svida och göra ont. "Aj...!" Han satte sig upp och tog sig om pannan, blod fyllde hans handflata och Todd kved till. Ännu ett skri fick han att vakna till och se sig om. En stor fågelflicka, samma som förut, stod över Todds mor.

"Nej!" skrek han när fågelflickan tog ett stryptag runt moderns hals. Men precis när Todd hade staplat upp på fötter hoppade Arya fram från ingenstans och svingade sitt svärd mot fågelflickan. Hon lyckades driva iväg fågelflickan från Todds mamma och sade åt Todd att ta henne och springa därifrån. Todd sprang fram till sin mor och hjälpte henne upp på fötter. Hon var lyckligtvis oskadd förutom några sår i ansiktet och på armarna.

"Mamma, kom!" Han drog i hennes arm och pekade på utgången. "Fort!"

Men istället för att följa med honom ut sprang hon in i sitt sovrum, rotade snabbt i sin garderob och kom tillbaka med ett svärd av samma brons-aktiga material som Aryas. "Stick härifrån ditt odjur" morrade hon och pekade med svärdsspetsen mot fågelflickan "Låt min son vara!"

"Mamma? Hur? Vad i...?!" Todd stod mållöst och stirrade överraskat på sin mor. Han hade alltid vetat att hon var tuff och cool, men aldrig att hon skulle vara värsta monster-fightaren.

"En mor måste kunna beskydda sin son" sade hon över axeln "Efter incidenten gjorde jag efterforskningar, och tydligen var det enda som bet på monster var vapen gjorda av himmelsk brons"

Monstret väste åt de två kvinnorna och såg oroligt mellan svärdsspetsarna som båda pekade på den. Todd log vagt, fågelflickan såg trängs ut, som en katt jagad av hundar, och såg t att kunna fly när som helst!

Arya kastade en imponerad blick på modern.
"Det må jag säga, bra gjort." berömde hon innan hon ägnade sig helt åt den "lilla" fågeln. Arya och Todds mor var ett bra team, det syntes att modern hade talang. Kanske hon gått på fäktning innan? Hur det än var med den saken så började fågelkvinnan få det svårt. Hon drogs bakåt mot fönstret, drevs av de båda kvinnorna. Arya fick i ett hugg då fågelkvinnan föll med ett skrik och upplöstes sedan ur tomma intet.
Arya drar en djup suck och sätter sig lutandes mot väggen med halvslutna ögon. För tillfället bryr hon sig inte om glassplittret hon sätter sig på, hon koncentrerade sig enbart på att inte svimma.
"Hur är det med er?" frågade hon utan att se på dem. Sedan riktade hon de isblå ögonen rakt mot Todd.
"Vi måste ge oss av, du förstår det va? De kommer ta kol på dig annars. Du är en halvgud." sa ho utan omsvep då hon kunde erinra sig att modern hans hade berättat en del.
"Jag med, jag är Nikes dotter, Nike gudinnan du vet." sa hon med allvar i rösten och tog sig upp på ostadiga ben.

Todd häpnade av sin mors mod och hennes och Aryas samspel när de drev iväg monstret. Han hade aldrig trott att hans mamma kunde hantera ett svärd så bra. När monstret var borta stod han med munnen på vid gavel och stirrade på dem. "Wow, mamma...!" Fick han till slut ur sig och log, men blev avbruten av Arya.

Todds leende bleknade när han hörde vad Arya sade. Halvgud. Han kunde fortfarande inte tro det. Trots att Arya sagt det tidigare och sedan vad hans mor hade försökt få honom att förstå. Halvgud. Han såg på sin mor, hon nickade och gav honom en sorgsen min.

"Varför? Vart då?" frågade han och svalde. Han hade inte alls lust att åka. Han ville inte lämna sin mor bara sådär.

"Vi får prata vidare i bilen" sa modern och gick ut till hallen "Vi måste röra på oss, två halvblod väcker för mycket uppmärksamhet"

Todd såg på Arya, hon såg riktigt tilltygat ut och såg ut att behöva en riktigt skön säng att sova i. Själv skakade Todd. Om det var för chock, rädsla eller helt enkelt av smärta visste han inte, kanske en blandning av alla tre. Todd slog bort blicken och följde efter sin mamma ut i hallen.

Arya tänkte protestera. Både Todd och hans mor var täckta av glassplitter och modern även av rivsår. Hon själv orkade knappt hålla sig på benen då yrseln verkade komma och gå. Nu då hon inte hade något monster att skydda sig och de andra mot verkade allt komma åter.
Hon kastade en blick på Todd då hon gick bakom honom och hans mor som tog sig till bilen. Hon visste att det inte var världens bästa ide och hon var rädd att hans mor skulle åka värst ut.
De kommer ut till bilen och Todds mor ser sig om som det skulle dyka upp fler innan hon låser upp bilen och Arya sätter sig bak så de båda skulle komma fram.
"Det är långt till halvblodskullen, eller vad tänkte du dig?" frågar hon och försöker hålla sig i beredskap, inte lämna allt åt modern. Något hotell kanske? De borde ha hållit de flesta av fågelflickorna undan ett tag, hon och hans mor. Det var cirka två dagars biltur till kullen, men vad skulle hända med hans mor sen? Fast det var Arya och Todd som jagades, hon hoppades att de inte skulle ge sig på modern sedan.

Todd hoppade in i baksätet bredvid Arya. Han såg på sin mor när Arya frågade om hennes plan. Todd såg nacken på sin funderande mamma, vad var hennes plan?

"Först och främst måste vi härifrån innan monstren kommer tillbaka" sade hon och startade motorn på bilen och började köra "Sedan måste vi hissa någon doktor som kan ta hans om era skador"

"Men du då?" frågade Todd. Hon var minst lika skadad som Todd var.

"Hinns inte, ni måste tillbaka till lägret så fort som möjligt" Hans mor såg på honom i backspegeln "Var inte orolig, jag klarar mig"

"Lägg av, mamma!" Todd lutade sig fram och kikade genom glipan mellan de två främre sätena "Jag vet att du också fick glas på dig. Se, du skakar!" Han pekade på hennes händer som kramade ratten tills de blev alldeles vita. Det blev tyst i förarsätet.

"Todd, lyssna på mig" sa hon till slut "Prio nummer ett just nu är att få dig och sin vän i säkerhet. Jag är inte jagad av monster, så när ni är säkra kan jag lugnt fara och besöka någon som kan hjälpa mig"

"Men..."

"Inga men!" Todds mor höjde rösten "Slutdiskuterat!"

Arya suckade, försökte hänga med i deras samtal.
"Jag håller med Todd, vi kan få hjälp där men inte du. Du behöver vara i skick för att skjutsa oss inte vi. Du behöver vården, vi kan vänta." sa hon med allvar, försökte få tillbaka sin gamla aktoritet, den som gick ut på att skrämma folk. Men det gick verkligen inte och hon gissade att Todd och hans mor inte skulle gå på den då det sett en liten bit av en annan Arya under det hårda skalet.
Hon tystnade dock vid moderns ton och höjda röst, men hon ansåg det hela slöseri med tid och kraft.
Bilen skakade fram och Arya tog sig för huvudet och stönade var gång. Hon slöt ögonen och efter ett tag föll huvudet mot Todd som satt mer i mitten. Inte för att hon räknat ut det så, bara att allt för en stund försvann och det svartnade för hennes ögon.

Todd såg på Arya, glad att hon var på hans sida.
"Precis mamma, lyssna på Arya!" sade Todd, hoppades att hans mamma skulle ändra sig, men hon satt i tystnad och körde. Todd suckade och lutade sig tillbaka. Han såg ut genom fönstret, såg hus och byggnader svischa förbi. Han försökte att inte tänka på hur ont hans sår gjorde, men det var svårt.

Plötsligt kände något dunsa mot sin axel. Todd skrek till och skulle troligtvis hoppat genom taket på bilen om han inte haft bilbälte på sig. Då upptäckte han att det varit Aryas huvud. "Arya! Hur är det?!" Utbrast han med en orolig röst. Hon såg inte alls att må så bra.

Arya verkade först inte vakna. Men snart hördes ett svagt stönande och hon reste sig upp till sittande ställning.
"Förlåt." mumlar hon och lutar sig åt andra hållet, åt fönstret och dörren på sin sida. Hon ville inte störa honom, att visa sig svag, att vara beroende av någon annan var det värsta hon visste.
"Jag mår bra, trött bara." ljuger hon med halvslutna ögon. Hjärnskakning eller något misstänkte hon, eller en väldigt stark huvudvärk.
Hon mådde illa och hade en enorm yrsel och det smärtade.
Hon kände bara att hon inte orkade mer, ville helst bara lägga sig och sova, om det ändå hade gått.

Todd suckade lättat ut när Arya äntligen vaknade till liv. Han var rädd för en liten stund att det var dödsallvarligt. Dock kunde han känna att hon ljög om hur bra hon mådde. Todd svalde, mötte sin mammas blick i backspegeln.

Modern mumlade något och svängde in på en parkering. Todd tittade ut genom bilrutan. "Det här är ju..."

"Vänta här medan jag springer in" sa hans mamma och hoppade ur bilen och gick med raska steg in i den stora tegelröda byggnaden. Todd och Arya behövde inte vänta länge innan modern kom ut igen, följd av en lång man med lockigt brunblont hår, glasögon och en brun kostym. När de kom fram till bilen satte sig mannen i förarsätet och såg på de två ungdomarna i baksätet.

"Hej, jag är Mason!" sade mannen och såg på Arya, men rynkade sedan pannan "Mår hon bra?"

"Hon säger det, men..." Todd blev avbruten av sin mamma som öppnade dörren vid hans säte och slet ut honom. "Ma-mamma?" Modern kramade honom så hårt hon vågade "Lycka till nu!"

Hon släppte honom och smekte hans kind "Jag är stolt över dig, kom ihåg det!"

"Men..." Todd visste inte vad hans skulle säga. Det stockade sig i halsen.

"Mason kör er. Ni har rätt, jag kan inte göra det" suckade modern "Iväg med dig nu, ni måste fara"

Todd nickade och satte sig i bilen och stängde dörren. Han såg ut genom fönstret på sin mamma som vinkade åt honom medan bilen rullade iväg.