Rollspel mellan Parva Fortemque och 9 3/4

Jag nickar svagt mot dörren som Matilda släpades ut från. Jag kan inte vill jag säga, men jag kan bara skicka mina tankar till Matilda.
-Menar du att vi ska rädda flickan? frågar William och drar en hand genom håret, Det kan vi inte. Hon är så gott som död.
Jag börjar gråta lätt när jag hör det. Sedan torkar jag tårarna för annars vet jag att jag kommer dränkas i mina egna minnen, och nickar bestämt mot dörren. Jag går ingenstans utan Matilda. Och William kan inte göra någonting åt det för när jag har bestämt mig, då ändrar jag mig inte,

Jag ser ett svagt och suddigt ljus.
Vad kommer att hända? Kommer Theres? Kommer jag att dö? Chansen till död är stor. Det finns kanske bara ett halvt procent att jag överlever. Ljuset blir starkare och jag blinkar ideligen. Vad händer? Vart är jag.
Jag kniper ihop munnen för att inte skrika. (Av rädsla)
Jag blinkar och plötsligt ser jag.
En gestalt står framför mig.

William höjer på ögonbrynen.
-Verkligen. Hon kan vara död nu och om någon upptäcker dig så kommer de tortera dig och tvinga dig att uppleva dina hemskaste mardrömmar.
Jag nickar mot dörren igen. Jag är helt säker och inget han säger kommer att ändra på det.
Vi springer i en lång korridor. På sidorna finns det svarta dörrar och innanför ungefär hälften av dem så bankar någon och skriker på hjälp. Till ett rum finns en glasdörr och innanför den hugger någon av en mörkhårig pojkes händer. Det skulle hänt mig också om jag inte hade fått William som "bödel". William tvärstannar vid en dörr som ser precis likadan ut som alla andra runt omkring oss. Han knackar på och vänder sig om mot mig och säger att jag ska gå tillbaka till det stora rummet. Men jag vägrar. Jag stannar här. Fast när William knäpper med fingrarna färdas jag i en svart och grå tunnel och målet är det rum han ville att jag skulle komma till. Det ända jag hinner tänka är att han är den bästa trollkarl jag sett. Sedan svimmar jag, både av yrsel och utmattning på samma gång.

Dörren öppnas en man kliver in.
Vem är det? Ska han döda mig? Var är Theres? Alla frågor snurrar i mitt huvud.
Theres Theres tänker jag.

Therese, Therese hörs i mitt huvud. Matilda! tänker jag tillbaka och en ilska bubblar över och jag skriker högt. Jag är sur på allt! På William som inte lät mig följa med, på Matilda, för hon följde med mig hit men mest arg är jag på Den mörka gestalten för att den tog henne. Jag ska mörda honom! tänker jag till Matilda.

Man binder mina händer och jag darrar av rädsla. Vad ska hända?
jag ska mörda honom! tänker Theres till mig.
Jar drar djupa andetag. Hon är fortfarande i liv.

Jag sätter mig upp och känner Matildas lättnad som min egen. Jag kommer! tänker jag. Sedan svimmar jag!

Allt blir dåsigt. Jag känner mug omkring. Min hand slår i något som känns som läder.
Jag kommer! tänker Theres.
Jag darrar och backar från lädret.

Det första jag ser när jag vaknar är ett vinrött tyg som hänger från taket. Längst upp i tyget hänger Matilda uppochner med tyget virat runt hennes högra fotled så att hon inte ramlar. Sedan drar hon sig upp och virar tyget flera varv runt midjan och gör någonting annat med tyget så snabbt att jag inte hinner uppfatta vad det är. Sedan släpper hon foten och hänger i midjan. Hon har armen sträckt med tyget i vänstra handen. Sedan släpper hon. Hon roterar flera varv innan hon stannar mitt i luften och förvandlas till mitt första offer som klättrar upp i tyget, för att sedan släppa tyget helt och sväva. Då fattar jag. Jag är inte riktigt vaken. Jag har blivit sjuk i den sjukdom som ger än hallucinationer. Det svävande offret slår en kullerbytta i luften och förvandlas till William.
-Följ med mig! säger han och hans rop ekar mellan väggarna,
Följ med mig, med mig, med mig, följ mig, med mig, med mig, med följa jag ska, jag ska, med mig, säger ekot och orden stämmer inte riktigt. De förändras i takt med att det ser ut som att någon drar i Williams ansikte som förändras till Matilda igen.
-HJÄLP!, hennes skrik hänger kvar i luften men ekar inte som Williams.
Jag släpar mig frammåt när Den mörka gestalten kommer in i rummet genom en osynlig dörr, men det är ingen hallucination. Den mörka gestalten kommer in i rummets mitt på riktigt. Och mina hallucinationer gör att jag inte kan slåss. Jag kan inte göra någonting. Jag är hjälplös.

Jag hänger i ett rött tyg stycke, Jag vet inte hur jag kom hit eller vad jag gör här. Jag känner knuten runt min midja sakta, sakta lösas upp. Jag hänger soppas högt att jag dör eller åtminstone skadar mig om jag faller. Jag dra åt knuten. Men det var inte bra gjort. Knuten dras åt hårdare och hårdare. Svarta fläckar dyker upp i mitt synfält. Jag kan inte hejda mig och mina läppar avtecknar ett skrik.
Skriket avtas och jag får inte fram luft.
Går inte. Kan inte. Det här är min död. Tänker jag.
Mina ögon snurrar och jag måste stänga munnen för att inte spy. Tyget roterar snabbare och snabbare.
Hjälp! Hjälp! Tänker jag till Therese.
Jag tänker på Anna och allt som har hänt. Jag klarar inte mer. Det här är mitt slut.
Fläckarna i mitt synfält täcker allt och är svart. Jag känner bara hur jag kastas hit och dit och roterar. Knuten på tyget dras åt mer och mer. Jag ger ifrån mig ett ljud som bara betyder en sak.
Död.
Men jag kan inte. Jag vill inte. Jag måste redda Therese. Jag måste slåss.
Mina händers rycks upp och jag tar blint tag i tyget jag får tag i knuten och sliter för att få upp den.
Till slut lyckas jag.
jag faller neråt och neråt.
Men det stämmer inte. Jag kommer aldrig till "mitt slut" Jag slår aldrig i marken.
"Död", mumlar jag.