En verklig mardröm. (Prs)

[Haha, jag är så extremt dålig på sådant här. x) Sovgott Selma!!]

Det var tydligt att Derek inte sett henne på arenan men hon orkade inte säga emot. Orkade inte bråka mer. Istället hade tröttheten spridit sig igenom henne. Hon sjönk längre ned i stolen.
”Jag tror inte att du förstår”, mumlade hon. Lola lät sin hand leta sig upp emot axeln. Det hade börjat blöda igen. Skit! ”Jag är inte som dig. Jag hör inte hemma här! Det här”, Lola viftade lätt med handen, ”är inget mer än ett fängelse, en väg emot ens undergång.”
Lola anades in djupt. Hon visste vart hon var på väg, in i medvetslösheten igen. Hon fortsatte att pressa sin hand emot axeln.
”Om man ger sig in, kommer man aldrig ut levande. Och det spelar ingen roll hur mycket skydd bossen lovat. För när man insett att man vill ut, att …” Lola visste inte vilka ord hon skulle använda ”… att man vill annat är det för sent. För när man är ute är man fair game. Ingen kan beskydda dem och ständigt får man kolla sig över axeln. Tillslut kommer någon ifatt en och man dör. Förhoppningsvis en snabb död. Förhoppningsvis är man ensam…” hennes ord tystnade och hon kollade upp emot Derek.
Lola hade en chans. Hon visste det. Hon kunde försvinna, ingen skulle leta efter henne. Ifall hon inte gjort ett misstag. Ifall det inte var så att någon försökte leta upp henne i detta nu. Någon hade gått långt för att göra henne illa men hon kunde fundera över det i morgon. Ställa det till rätta.
”Jag tror jag kommer svimma snart”, sade hon som en varning till Derek. Lutade sig något närmare honom över bordet. Det spände i hennes bröst. ”Jag gillar dig. Du ser …” Lola skakade något på huvudet, försökte att fokusera, ”vapen … avskyr jävla pistol.” Lola blundade hårt, öppnade ögonen igen.
Hon släppte greppet om pennan och sjönk ihop. Servetten hade en stor triangel över sig, i den fanns ett enormt lönnträd. En falk befann sig mitt i trädet.

Aces hand far ut mot henne så att hon inte slog i bordet med huvudet utan mot hans hand. Sedan reste han sig och och gick över till Lolas sida. Han drog ut hennes stol, böjde lätt på knäna och tog sedan upp henne i famnen.
"Mats! Skicka upp någon med min mat till Lo... Vitas rum! Hon svimmade. Är du snäll och fixar något till Rachel också innan du planerar nästa måltid?" Han väntade inte ens på ett svar utan gick iväg med ett sista "Tack!".
Ace hade först tänkt gå till sitt rum, men det var bättre att vara vid Lolas sida. Han litade på sitt folk. Affärerna skulle inte förstöras. Folk skulle bli missnöjda, men inte alldeles för förbannade.
Så, han bar Lola till hennes rum, ringde efter Light och sjönk sedan ner i soffan efter att ha placerat henne i sängen. light började arbeta med henne medan han muttrade förolämpningar och svordomar.
"Droppet får hänga i den här gången, Derek. Hör du det?"
Ace nickade.
"Jag ska fixa så att du får ledigt några extra dagar så fort hon mår bra. Så fort jag kan ta hand om henne själv."
"Imorgon alltså", sade Light och rätade på sig. "Jag skulle inte klaga på några dagar med frugan och ungarna... Kanske dra till djurparken eller liknande..."
Ace log. "Varsågod. Avsluta ditt skift nu då. Ta ledigt i fyra dagar. Ingen kommer protestera. Lämna mig bara alla papper om henne så kan jag själv sköta om henne."
Light nickade. "Det borde du klara av... men, jag tror jag stannar kvar tills mitt skift är över helt. Jag går hem som planerat. Sedan kan jag ta fyra dagar ledigt."
Ace nickade. "Låter bra. Alla blir nöjda då." Han reste på sig.
"Visa mig vad jag ska göra sen och vad jag inte ska göra. Gå igenom hennes skador med mig", bad han Light.
Light nickade och tog fram papperna. "20 år och kan redan mer om medicin än de flesta läkare", muttrade han för sig själv.
Ace ryckte på axlarna. "Wills lärde mig lite. Och ute på gatan finns det ingen läkare, Light. Man blir så illa som tvungen att lära sig. Även om det kanske inte är den korrekta vägen..."
"Med all respekt, men det är precis på grund av den anledningen jag inte kan gå nu."
Ace visste inte riktigt hur han skulle reagera så han lät Light vara den här gången och började istället lyssna på vilken medicin som skulle ges när och var Lola absolut skulle undvika och vad hon kunde göra och allt det där...

Hon stod i lågor. Kände hur de slickade hennes bara hy. Men något sade henne att det inte var mer än en dröm. Att bara hon koncentrerade sig tillräckligt skulle lågorna blåsas ut. Inget hände dock.
Svett rann nedför hennes panna och hon torkade envist bort det. Håret slickade sig emot det och ett ansikte kom nära.
"Bu!"
Lola vaknade. Inte abrupt. Utan sakta. Hon tyckte sig höra röster men kunde inte tolka vad de sade.
Munnen var torr och hon försökte svälja saliv men det gick inte. Halsen värkte. Men det var inte det värsta. Det kändes som om hon stod i lågor. Värmen började sakta att försvinna ifrån fingertopparna. Hon vågade inte röra sig, rädd för att det skulle bli värre. Sakta vandrade smärtan, branden upp till hennes bröst och axel. Det var tydligt att den inte tänkte ge sig.
Lola försökte sätta sig upp. Något satt fast i hennes arm. Hon trasslade in sig och fick ut en knappt hörbar svordom. Vad det hennes röst som lät så?
"Fuck", fortsatte hon kraxande, "fuck, fuck, fuck."
Hon visste att hon svimmat och kände sig något generad över det. Men hon lade sig ned igen, försiktigt för att inte trassla in sig ytterligare. Kanske skulle hon bara vänta en liten stund till.

Hon vaknade så plötsligt. Ace hade ätit sin kebabrulle och precis råkat somna av uttråkning.
Light rusade upp på fötter och började genast ge henne smärtstillande genom en spruta.
Ace ställde sig bredvid Lola, såg på henne och hjälpte henne sedan ner när hon lade sig ner igen. Vad tänkte hon på som försökte ställa sig upp?
"Lola. Ta det lugnt. Okej? Du är säker. Kom igen, vi tänker inte skada dig. Ta det försiktigt", sade Ace lugnt och försökte kämpa bort sig själv. Försökte kämpa bort Ace som inte skulle ha brytt sig och försökte få tillbaka Derek. Derek som faktiskt fick känna. Som fick le. Som fick skratta.
Som fick bry sig.
Ace grävde ner sina naglar i handflatan. Han andades lätt ut.
Derek. Derek. Derek. Han var Derek.
"Överansträng dig inte", viskade han till henne medan Light började snacka med henne som den läkare han var.

[Jag avskyr att ha karaktärer som är medvetslösa och skadade. ^^ Varför blir dem det? Gahh... Särskilt då de är medvetslösa och man är i ett grupproll och måste vänta på att man kan skriva igen. x) Anyways. Känns som om Lola är en mes, varför kunde hon inte bara vara awesome and kick some ass? Nu ska jag sluta gnälla och skriva istället. ^^ Dumma Lola! ]

Hennes blick vandrade ifrån medelåldersmannen som hämtat henne till Derek. Mannen gjorde lös hennes arm ifrån slangarna hon trasslat in sig i.
”Sudda ut din dystra min”, sade hon och trots att hennes röst fortfarande inte var mer än ett kraxande var det lättare att tala, ”jag tror att jag stannar här ett tag om det är okej?”
Mannens händer flög över hennes axel och bröst. Som om det inte varit pinsamt nog att hon låg där, nästintill avklädd igen. Hon hade i alla fall fått behålla sin svarta, sportbehå. Hon skulle i alla fall få två fina ärr till sin kollektion.
Lola grimaserade då mannens fingrar träffade en öm punkt.
”Ledsen”, mumlade han och drog sig tillbaka, ”du måste ta det lugnt.” Han suckade och såg något ogillande ut. Istället för att säga något mer till henne vände han sig emot Derek. ”Hon har förlorat mycket blod men hon kommer att bli okej efter vila. Hon behövs hållas under uppsikt de …”
”Under uppsikt”, mumlade Lola. Lade sig så bekvämt hon kunde och kramade om kudden med sin oskadade arm emot bröstet. Och somnade till männens röster.

[Haha x) När jag skrev första versionen av DEK så insåg jag hur mycket L svimmade, så när jag skrev om den så svimmade hon kanske bara en gång. Sedan dess har jag varit otroligt försiktig gällande medvetslöshet x)]

Ace såg oroligt på Light. "Om hon behöver blod så går jag bara till blodbanken och stjäl lite..."
Light stirrade. "Derek. Får jag tala med dig i enrum?" Han spände blicken i honom. Ace såg förvånat på Light men nickade.
"Vi kommer strax", sade han till Lola även om hon sov. Hon kanske bara halvsov? Han visste då inte.
Light och Ace gick utanför Lolas rum, gick en bit ner i korridoren innan Lights hand far ut mot Ace för att få honom att stanna.
"Vad är det du håller på med, Ace?" undrade Light lågt och hårt.
Ace vaknade till liv vid sitt namn. Derek var plötsligt borta. Rollen var inte nödvändig längre.
Han rätade på sig, rättade till sin tröja. "Hur sade?"
Light gjorde en gest mot Lolas dörr. "Hon kunde ha dött. Överansträng henne inte. Vad vill du ha ifrån henne? Information? Ta bara informationen ifrån henne och lämna henne ifred. Lura inte henne att du bryr dig."
"Vad spelar det ens för någon roll, egentligen, Light? Varför bryr du dig? Jag får göra vad jag än vill. Kom ihåg vem du säger emot."
Light bet ihop käkarna. "Jag är hennes läkare. Jag svor en ed när jag utbildade mig och jag tänker hålla mitt ord. Men, jag är även en soldat. Jag säger inte emot min befälhavare som soldat, men som läkare tar jag inte order från någon."
"Så?"
"Mitt jobb är att skydda henne, Ace. Våga inte ens försöka skada henne. Hon är skadad. Låt henne vara. Du kommer få henne dödad."
Ace tystnade. Han lät axlarna falla. Känslor. Han hatade känslor.
Ace skakade på huvudet.
"Va?"
Ace skakade på huvudet igen. "Nej. Jag tänker inte låta henne dö. Jag står fast vid mina ord. Har jag lovat att hålla någon vid liv så gör jag det. Du om någon borde veta det. Har jag någonsin svikit dig?"
Light såg misstroget på Ace. "Nej. Men jag har värde. Jag är en soldat och en skicklig läkare."
"Hon har också värde."
"På vilket vis?"
"Jag vet inte."
Light skakade på huvudet. "Ace. Jag menar det. Ifall du tänker fortsätta skådespela känslor så kan du hålla dig borta ifrån henne. Så länge du inte menar allvar så skiter du i mina patienter."
"Okej."
"Okej?" Light rynkade ihop ögonbrynen i förvåning.
"Ja. Okej."
"... Okeeejjj..." Light började gå tillbaka till Lolas rum. Ace följde efter.
Light stannade upp. "Vart går du?"
"In i Lolas rum med dig", svarade Ace även om det var något uppenbart.
"Men... du sade okej."
"Ja. Och, säg mig, Light. Skulle jag någonsin orka hålla på så här ifall allt var ett skådespeleri?"
Light tvekade på sina ord. "Kanske inte."
"Exakt. Jag respekterar henne. Gillar henne. Hon verkar okej. Och jag ska försöka hålla henne borta ifrån våra affärer så mycket som möjligt."
Light nickade. "Jaja, vad du än säger. Är det okej om jag stannar?"
"Dina patienter, som du sade själv."
"Patienter...? Just fan. Rachel. Jag är tillbaka snart. Kommer tillbaka med lite blod. Det kanske piggar upp Lola."
Ace nickade och gick sedan in i rummet själv medan Light sprang nerför korridoren.
Han drog en stol närmare Lolas bädd och satte sig sedan bredvid. Han grep tag i närmaste bok, "Svalornas återkomst", och började läsa. Efter att han bytt hennes bandage försiktigt och sedan lagt täcket över henne, så klart.

Under hela tiden Lola sov kände hon sig säker. Något hon inte gjort på mycket länge. Kanske var det drogerna, smärtstillandet, som påverkade henne eller kanske Dereks övertygelse om att det var säkert.
Hon vaknade till med jämna mellanrum, bytte position och somnade sedan om.
Sedan tillslut kunde hon inte sova mer. Hur länge hon än låg där och blundade, försökte gick det inte. Istället övergick hon till att betrakta rummet. Betrakta Derek som fortfarande befann sig där.
Smärtan hade lagt sig till ett dovt värkande och hon gissade att det hade med smärtstillandet att göra. Då hon skadat sig tidigare, blivit av med tån, brutit fingret, slagit axeln ur led och vid andra tillfällen hade det gjort ondare. Mycket ondare.
Åter igen var hennes mun torr nästan som om saliven vägrade att producerar och hon saknade en tandborste. Hur länge sedan var det hon hade borstat tänderna? Hon kunde inte riktigt minnas. Det var tvunget att varit innan hon blivit tagen och hon kunde inte riktigt säga hur länge sedan det var. En hand for genom hennes hår och hon gav ifrån sig en liten suck då hon insåg hur ihop trasslat det var. Hon lade sin arm tillrätta igen och tittade emot droppet som satt fast i hennes arm. Det var tur att hon inte varit vid medvetande då de satt i det. Lola gillade inte sprutor. De kunde spruta in vad som helst i henne och hon var lyckligt ovetandes om det. Det var bättre att hon inte varit medveten. Nu spelade det ingen roll. Ifall de velat ge henne något hade de redan gjort det.
Efter ett tag insåg Lola att ett stort glas med vatten stod bredvid henne på ett litet bord. Om hon sträckte sig kunde hon nå det. Henne hand darrade något och hon grabbade tag om det nu ljumna vattnet. Lola brydde sig inte. Stödde upp sig så att hon kunde dricka och började klunka i sig.

Ace öppnade bara ett öga först. "Jag kan hämta mer om du vill", sade han medan han betraktade Lola. Hennes hår kanske var trassligt men han skulle inte säga att hon var ful. Inte i någon situation, förmodligen. Ace hade alltid haft en grej för kvinnor som kunde försvara sig själv. Han kunde inte se dem som fula. Han betraktade mycket mer än bara ansiktet. Han betraktade glöden i deras ögon, deras steg, deras kroppsspråk. Om han någonsin blev kär skulle det bli på grund av det. Han var säker på den fronten.
Han sträckte på armar och ben så att han hörde hur leder knackade. Han gäspade lätt.
Han borde återvända till affärerna, men han kunde inte lämna Lola. Hade egentligen ingen lust till det heller.
Han lutade sig fram, lade ena armbågen på hennes nattduksbord och lutade ansiktet mot handen. "Känner du dig okej?"

Lola slukade det sista och satte tillbaka glaset.
”Inte för att låta som en kliché men det känns som en elefant satt sig på mig.” Lola grimaserade lätt. Hennes röst var bättre. Hon kände sig bättre. ”Men det är bättre nu, om ni fortsätter att pumpa mig med smärtstillande kommer ni aldrig bli av med mig”, skämtade hon och lade sig sedan ner igen.
”Så vad är Doktorns order? Hur länge måste jag ligga till sängs?” frågade Lola och hennes mun blev till ett streck men slappnade sedan av igen. Hon skulle dö av tristess ifall hon skulle vara tvungen att befinna sig där för länge.

"Hela dagen åtminstone så att du kan vila ut dig och sedan kan du gå runt när du känner för det. Inte när du måste kämpa för det, utan när du faktiskt kan stå ordentligt utan att få ont", skrattade Ace lätt till.
"Smärtstillande har vi gått om. Du behöver inte oroa dig. Och du tränger dig inte heller på. Stanna hur länge du än vill." Ace ryckte på axlarna, stannade upp i tankarna. "Okej, det där kanske inte låter så bra i dina ögon med tanke på att vi är en kriminell organisation som försöker störta ojämlikheten och allt det där dåliga... I vilket fall som helst var nyckelordet kriminell."
Sedan såg han på henne igen. "Vill du se på en film?"
Bara så där. Poof så var det ute. Vad tänkte han med? När var det senast han såg på en film? Ett år sedan?
Vad i helvete tänkte Ace med? Inte hjärnan uppenbarligen. Han tänkte med en jävla roll som hette Derek. Han var tvungen att gå tillbaka till sig själv snart innan han blev fast i rollen.
Dock så tyckte han om rollen för mycket.