Stuck Inside A Maze

Sam hör att något rör sig i kojan och snart ser hon kvinnan stå framför henne. Dock verkar kvinnan.......ja? Galen?
Sam ska precis svara på det första innan hon hör den andra meningen.
"Vad ska jag glömma?" sa hon förvånat och skakade bara på huvudet åt kvinnan.
"Vad jag gör här? Plockar svamp och går på skogspromenad, vad trodde du?" sa hon med ett snett leende och något som lät som ironi i rösten. Hon slänger en blick om kvinnan, men hon kunde inte se fler, kunde kvinnan det?
"Vad gör du själv här? Mer än att skrämma små människor?" fortsätter Sam, hur vågade hon ens? Varför sa hon så?

Rackhel såg på kvinna men svarade inte, om hon inte förstod vad hon skulle glömma tänkte hon inte hjälpa henne. Hon måste vara döv om hon inte hörde mannen prata, särskilt när han inte stod så långt ifrån henne. Rackhel var inte imponerad av skämtet och valde att inte svara. Om kvinnan ville skämta så fick hon göra det, men själv fann hon det inte roande.
"Jag bor här, men det ser du säkert, då du gör intrång i min trädgård" sa Rackhel kallt och såg på kvinnan. Hon förstod inte vad hon gjorde här, de som kom in i labyrinten brukade undvika hennes hus, då de antingen hört rykten om att de bodde en galen kvinna där, eller för att hon hade huvuden utanför, men den här kvinnan eller ja flickan hade mer eller mindre gått fram och knackat på hos henne. Rackhel lutade sig fortfarande mot dörrkarmen och bara stirrade på kvinnan.
"Bjud in henne" sa en kvinna som stod bakom henne och Rackhel viftade bara med handen åt hennes håll, kvinnan sa inget mer men stod kvar och väntade på ett svar ifrån främlingen, precis som Rackhel gjorde.

Kan man fortfarande joina?

(( njaa, tycker det är ganska fullt med 5 mänskor redan ^^ ))

David tittade efter Raspberry tills hon hade försvunnit, märkligt att hon uppförde sig så där jämfört med Achilles dramatiska förklaringar. Men man skulle väl aldrig bedöma någon människa utgående från en annans perspektiv, eller så trodde han i alla fall.
Efter att ha spänt fast den klumpiga skateboarden som han gick och bar på som om det vore hans eget hjärta - började han gå tillbaka mot första tjejen som erbjudit honom sällskap. Han visste fortfarande inte hennes namn och hade ingen större lust att fråga henne heller. Fast sen igen kanske det skulle löna sig ifall de skulle samarbeta?
"Raspberry hänger med oss", sa han åt tjejen då han kommit fram till henne. Det kanske kom ut lite för formellt än han först hade tänkt sig. Jisses, han borde verkligen sluta tänka över allt som han sade och gjorde, det började till och med gå över hans egna nerver.

Sam la huvudet på sned och nickade åt det kvinnan yttrat, hennes ton verkade inte bekomma henne. Det var som om hon var van vid sådana toner vilket var märkligt då hon knappt talat med någon och alla hon talat med hade varit vänliga.
"Jo, det är sant. Men jag var tvungen att gå i din trädgård eftersom jag ville se vem som bodde här och det gjorde du." sa hon vänligt och rynkade lätt på pannan, det var precis som kvinnan trodde att det fanns fler där. Kanske det gjorde det med? Bara att Sam inte såg dem betydde det inte att de inte fanns.
"Men du verkar ha fått det riktigt trevligt." sa hon artigt och kastade en blick på dödskallarna och på kojan. Ögonen gick ner längst kvinnans kropp och hon synade svärdet som även hon hade.
"Har du varit här länge?" frågar hon på nytt, konstigt nog vill hon inte att kvinnan ska gå.

Rackhel fnös åt kvinnan, var tvungen? Varför var hon tvungen? Hon såg ingen som tvingade henne, eller hade någon i cirkeln tvingat dit henne? Rackhel visste att de i cirkeln ogillade henne och ville ha henne ur vägen. Att hon dödade andra ansåg de inte vara okej, men ingen vågade direkt gå emot henne, de ville själva inte dö. De hade skickat nykomlingar till hennes hus tidigare, eller snarare lurat dit dem, inte för att det spelat henne någon roll, hon hade dödat dem ändå. För henne spelade de ingen roll vad de gjorde där.
"Ja jag bor här! Bara jag, det finns inte plats för någon annan!" sa hon bestämt, hon ville inte ha någon valp att se efter, någon som svassade efter henne, någon hon behövde skydda, hon hade haft nog av det. De människor hon hade tytt sig till början hade alla dött, delvis för att hon inte kunnat skydda dem, sedan för att hon dödat dem när de försökt döda henne. Hon trivdes inte i grupper, dessutom hade hon redan sällskap och det var tillräckligt med folk som besökte henne, vissa irriterade henne, andra var trevliga. Rackhel såg även hon på döskallarna, de var inte dör för att vara trevliga, de flesta blev avskräckta av dem.
"Det finns plats för ditt huvud också" sa Rackhel ihop om att skrämma iväg kvinnan, självklart kunde hon döda henne, men hon orkade inte med en strid idag, hon hade ingen blodslust, utan ville bara återvända in till brasan.
"Jag har varit här i drygt tre år" sa hon enkelt, inte för att hon var tvungen, hon behövde inte fråga hur länge kvinnan varit där, hon visste redan svaret på det.
"Varför gick du in i labyrinten?" frågade hon istället.

Sam kastade en blick på kvinnan och sedan på dödskallarna, hade hon dödat alla? Men bekom det Sam? Egentligen inte så mycket, hon hade inget att förlora precis. Inget mer än sitt liv och det var inte mycket.
"Det gör det säkert, men det finns mycket finare skallar än min." svarade Sam med allvar och tystnade fundersamt innan hon svarade på den slutliga frågan.
"För jag ville bort från alla människor. Jag vill inte vara skyldig dem något eller vara beroende av dem." sa hon bara och rykte på axlarna.
"Sedan såg jag dig när jag kom och ville se hur folk lever utanför deras lilla samhälle." fortsatte hon leende och plockade fram svampen hon tagit med sig.
"Plockade svamp med om du vill ha." log hon artigt mot kvinnan. Kvinnan intresserade Sam mycket mer än de andra och märkligt nog skrämdes hon inte av henne.

Raspberry hinner ungefär tre steg bort från stugan när Matt kommer och tar tag i hennes arm och som av ren reflex så lägger sig Raspberry slapp. Det finns djur ute i labyrinten som inte vill ha döda djur så då kan de släppa taget... oftast. Matt släpper också vilket betyder att Raspberry faller till marken. Fast hon tar halvt om halvt emot sig med händerna innan hon träffar gräset. Det skulle inte göra speciellt ont men hon slipper det helst.
"Vad har du slagit i David?" Säger Matt och Raspberry ställer sig upp med en våldsam uppdragning av Matt till hjälp.
"Han frågade mig om jag ville följa med dem, inte tvärt om." Försvarar sig Raspberry kvickt.
"Var? Följa med dig var?" Frågar Matt ilsket och ruskar om henne.
"Men chilla!" Svarar Raspberry. "Vart tror du man kan gå någonstans?" Frågar hon med en menande gest mot de massiva väggarna. Matt blir blek.
"Vi har tillräckligt många som rusar runt därute redan och så finns det den där galningen som bor därute också, det är farligt där och du tror det är okej att bara dra med dem?" Protesterar Matt samtidigt som Raspberry drar sig loss från hans grepp.
"Jag drar inte med någon, de går ut dit utav egen fri vilja, du borde lyssna mindre på Achilles. Du om någon borde veta att det bara är att fråga mig om vad som händer därute." Konstaterar hon och knuffar sig förbi Matt. "Achilles berättar bara hemska historier ändå, finns inte tillräckligt mycket inlevelse i dem. " Fortsätter hon och får vidare utan att bry sig i honom. Matt är inte rädd för labyrinten... inte egentligen. Raspberry har varit ute i den tillsammans med honom men Matt är inte byggd för labyrinten egentligen. Därav håller han sig borta nu för tiden, det är intressant för Matt är inte ens ledaren längre. Han är bara en av de som varit här allra längst, fast Raspberry vet att Matt har sitt eget fuffens som inte ens den nuvarande ledaren har en aning om.

Raspberry kommer upp vid sidan av David och vem nu den här tjejen är.
"Ska vi dra eller?" Frågar hon, även om de inte svarar kommer hon gå en då. Faktum är att hon redan börjat gå när hon ställer frågan.

Rackhel såg på kvinnan och log ett kallt leende.
"Jag har dem inte för deras utseende" sa hon enkelt och såg på skallarna som fanns runt huset, de var prydliga och hon gillade dem.
Rackhel fnös.
"Man tar vad man vill ha och säger att man inte är skyldig dem något. Man tar vad man vill ha" sa hon enkelt. Rackhel hade alltid tagit vad hon ville ha, och skitit i vad andra sa.
"Folk lever inte här, jag lever här" sa hon och lutade sig mot dörrkarmen. "De flesta som kommer hit ut dör, men ja en del överlever och ses aldrig mer. De kanske kom ut vem vet"
Rackhel såg på svamparna kvinnan hade i famnen och nickade.
"Du får komma hit och lämna dem" sa hon enkelt.

Sam la huvudet på sned och himlade sedan med ögonen åt kvinnans svar.
"Nej, de är säkert praktiskare än stenar." sa hon ironiskt och suckade. Denna kvinna var inte alls vad hon hade förväntat sig. Egentligen visste hon väl inte vad hon förväntat sig, men inte detta.
Då kvinnan föreslår att hon ska komma närmare skrattar Sam kort.
"Det trodde du? Vad händer om jag gör det?" hon litade inte på henne och dela med sig av svampar till denna ohyfsade kvinna ville hon inte göra, inte nu längre. Sam tvekade och tog sakta ett steg bakåt, oviss i vad hon skulle göra.