Fantasy rollspel, öppet för alla.

Kvinnan - nej, flickan - såg ner på sina fötter när hon svarade. Viris hade lust att ta tag i flickan och skaka om henne, bara för att få henne att tala upp. Det var inte hälsosamt att vara så blyg och försiktig.
Mannen verkade känna av hennes irritation, för blicken av gav hennes var inte vänlig. Viris mötte stadigt hans blick, hon tänkte inte visa att hon trots allt var rädd för honom. Direktstrid hade aldrig varit hennes starka sida, medan mannen höll i svärdet som om det var en del av hans arm. Skulle han få för sig att attackera skulle hon antagligen inte ha en chans, och hon var inte riktigt sugen på att dö än.
Mannen gav flickan ett uppmuntrande leende, innan han vände sig mot Viris igen. Flickan sträckte på sig och såg upp och mötte hennes blick.
Hon hade förväntat sig den frågan så fort hon slängt ut sig kommentaren. Frågan var ifall hon skulle svara honom ärligt eller inte? Hon litade inte på paret framför sig, hon hade ju precis träffat dem. Men det var något med dem som drog henne mot dem.
"Jag har en förmåga...", sa hon långsamt. Hon såg upp, solen hade stigit över husen nu, och börjat skingra de tunga regnmolnen. Det gjorde det svårare att använda skuggorna.
Hon såg mot paret framför sig. De båda såg stadigt på henne, och plötsligt blev hon irriterad. Hon gillade inte deras blickar. Hon fick lust att lämna dem där utan svar, men hon var fortfarande väldigt nyfiken på flickans förmåga.
"Peka ut mig nu om du kan", väste hon åt flickan och drog åt sig skuggorna och formade dem runt sig. Det handlade inte så mycket om att bli osynlig, utan mer om att hon gömde sig i mörkret och blev ett med det. Och det var väldigt lite mörker hon behövde, även om det tog mer på krafterna att göra det i dagsljus, då skuggorna var kortare.
Hon sprang på lätta fötter runt i en vid cirkel så hon hamnade bakom paret.

Alistar såg kvinnan försvinna framför ögonen på dem och han svor tyst till, han gillade inte att kvinnan lekte med dem. Att hon kunde försvinna var irriterande, han visste inte var han skulle slå och att stå och slå rakt ut i luften var knappast effektivt.
Fawn såg kvinnan men hon kände sig inte orolig, hon kände varje steg kvinnan tog och hon vände sig snart om mot platsen där kvinnan stod.
"Hon är bakom oss" sa hon lugnt men tyst till sin bror som genast vände på sig.
"Vart?" frågade Alistar och såg rakt fram och hans syster pekade ut kvinnan.
"Där" svarade Fawn endast. Kvinnan hade börjat säga att hon hade en förmåga, var det som Fawns egna förmåga? Alistar såg på sin syster, hade kvinnan framför dem förmågor som de båda? Var det här en av de personerna som deras föräldrar talat om i deras drömmar? Hade det ens varit en dröm? De båda syskonen såg på varandra en kort sekund innan de vände sig om mot kvinnan igen. De var osäkra på vad de skulle göra, eller vad hon skulle göra.
"Vad har du för förmågor?" sa Alistar och önskade att kvinnan kunde göra sig synlig så han slapp prata med någon han inte såg.

Nires kom ut ur skogen. Hon hade lugnat sig och minnet av den döde mannen var nu undanträng bland alla hennes andra mord. Alle de som mist livet i hennes närvaro alla dem som fått henne dra sig undan mänskligheten för att rädda dem från henne.
Då hon kommer ut i staden hör hon röster. Mannen och kvinnan hon tidigare sett och mer eller mindre flytt från stod och talade med luften? Eller var det så?
Nires tog sig försiktigt närmare, varför visste hon inte ens. Hennes sinne sa henne att hon borde undvika dem, hon ville inte döda. Men de talade verkligen med någon, hennes blick sökte sig till punkten de stirrade på. Vad var det som var där?

Viris flinade svagt åt mannen svordom när hon försvann, men flinet försvann lika snabbt när flickan direkt vände sig om och pekade ut henne. Mannen snurrade snabbt runt och stirrade på henne han också.
"Vad har du för förmågor?" frågade han. Viris himlade med ögonen. Även om paret inte kunde se det då hon fortfarande var osynlig.
Hon släppte taget om skuggorna och blev synlig igen. Hennes rädsla hade avtagit då det var uppenbart att mannen varken kunde se henne eller känna av hennes närvaro. Flickan såg hon inte som ett hot, trots hennes förmåga, Viris var ändå säker på att hon skulle hinna undan ifall flickan pekade ut hennes för hennes manliga vän.
"Det är väl ganska uppenbart", sa hon och kunde inte riktigt hålla borta den något nedlåtande tonen. "Ni har precis fått se vad jag kan göra"
Hon visste inte riktigt varför hon berättade om sin förmåga för dem, det gjorde henne bara sårbar. Men det var något med paret framför henne som intresserade henne, mer än några andra människor någonsin hade gjort tidigare.
Plötsligt slog det henne. Det här personerna framför henne var kanske lika lite mänskliga som hennes?
"Berätta mer om din förmåga", bad hon flickan. Hon kastade en blick mot mannen. "Eller era förmågor kanske?"
Plötsligt fick hon en känsla av att någon var väldigt olycklig och bar en djup smärta inom sig, och det kom inte från paret framför henne. Hon kastade en blick åt sidan, och såg en kvinna långsamt komma emot dem. Smärtan som strålade ut från henne var starkare än något Viris tidigare känt.
Hon slet blicken från den andra kvinnan och såg på paret framför sig, som inte verkade sett kvinnan än.

------------

Luka ((bytte namn på honom)) stirrade upp i taket. Han kom inte ihåg vart han var, men han låg i någons säng. Han hade inga kläder på sig, och bredvid honom låg en lika naken kvinna och sov. Han gav henne en blick. Hon såg synnerligen ointressant ut och han hade inget minne av att följt med henne hem.
Han stirrade upp i taket igen och försökte framkalla sina minnen från gårdagskvällen för att försöka pussla ihop hur han hade hamnat här.
Det hade börjat som en vanlig kväll, han hade spelat på en av stadens värdshus och stämningen hade varit på topp. Han hade gått ut för att ta en nypa luft, och där hade han träffat någon.
Han spärrade upp ögonen när han kom ihåg mannen han träffat och vad han berättat. Han hade för första gången träffat sin far, guden Eros. Och han tvivlade inte på att det han fått höra var sanningen. Han hade alltid kunnat känna av andras känslor, och Eros hade inte ljugit.
Han blundade och försökte minnas vad han hade gjort sedan. Han hade varit uppskakad av vad han precis fått höra, och Eros hade rått honom att ta lite tid att tänka över det. Luka hade sedan gått in på värdshuset och gått fram till en kvinna som försökte flörta med honom tidigare.
Han hade inte velat vara ensam, och kvinnan hade villigt följt med honom. Innan hade han inte varit intresserad av henne, hon såg alldeles för alldaglig ut, men nu ville han ha någon snabbt, och hon sa inte nej.
Han väcktes ur sina tankar av att kvinnan rörde på sig. Han var tvungen att ta sig härifrån. Han klädde tyst på sig, och lämnade rummet.
"Tack för igår", sa han tyst åt kvinnan och slängde åt henne en kyss. Hon mumlade i sömnen, och han stängde dörren efter sig.