PRS Kim Potter & Fajy Tajl

Damien ~
Jag pratar inte med henne utan sköter mitt.
Jag vet att vi måste prata någon gång, men inte just nu.
Hon säger inget till mig, så jag pratar inte med henne...
"Varför ljög du?", mumlar jag.
ARGH.
VAD. HÅLLER. JAG. PÅ. MED?!
Fattar jag inte vad ett "nej" betyder?
Hon hatar mig säkert..

Lea
Jag ser sårat på honom men vänder bort blicken.
"Förlåt", säger jag och tar en bit deg "Jag är bara rädd för..", jag sväljer
"strunt samma", jag kavlar ut en bit pepparkaksdeg utan att titta på honom. Jag får ändå inte prata med honom..

Damien ~
"Nah, jag förstår. Vi känner knappt varandra, det var bara.. Jag trodde du var annorlunda"
Jag kavlar ut en perfekt deg, men det gör mig inte glad.
Jag tänker inte.
Jag bara.. Gör.
Det går ändå ganska bra, för att inte bry sig så mycket.

Lea
Till slut brister det för mig och jag börjar gråta.
"Din syster sa att hon skulle krossa mig om jag pratar med dig igen", får jag ur mig.
"Har du sett vad hon gjorde med Dorothy?", snyftar jag
"Ingen pratar med henne"

Damien ~
Jag tror knappt mina öron.
Jag ryggar bort från henne.
"Lea.. Om du inte vill hänga är det en sak men att anklaga min syster så där?! Hur kan du ens säga så?", jag knyter mina nävar.
"Jag tror det är bäst om vi tar ett avstånd från vår "vänskap" eller vad det nu var till dig", mumlar jag och går ut ur salen.
Precis då stöter jag på Allison.
"Allison! Du kan inte tro vad Lea sa.. Hon sa att du hotade henne, och om hon pratade med mig så skulle du 'krossa' henne, jag förstår inte vad som har hänt!"
Hon kan tydligt se förtvivlan i mitt ansikte.
Hon lägger sin hand på min axel och suckar.
"Damien, Damien, Damien.. Du borde veta att vi bara kan lita på varandra"
Hon kramar om mig och jag kramar tillbaka.
"Så, jag SMS:ar Katie att hitta på någon ursäkt så kan vi åka och köpa lite yoghurt!"
"Tack, Ali", jag tar hennes hand och vi börjar gå ut ur skolan.

Allison ~
Innan vi börjar gå vänder jag på huvudet och ler trotsigt mot Lea.
En vad-var-det-jag-sa blick.
Damien är min, inte hennes.

Lea
Jag sväljer min oro, torkar mina tårar och går med stela steg fram till Damien.
"Jag vill vara med dig!", säger jag stadigt
"Eller ska jag säga ville vara med dig!"
"Jag anklagar inte din syster för något hon inte har gjort!", jag ser över på Allison
"och Allison, jag bryr mig fan inte om du kommer krossa mig eller inte, för jag har ändå inga riktiga vänner till att börja med. Du kanske tror att du är något, men nej, det enda du gör är att förstöra andras liv"
Sedan börjar jag att gå jag därifrån, men vänder mig om när dem fortfarande är inom hörhåll.
"Och nej, Damien, jag trodde att du var annorlunda"
Jag går tillbaka i salen och fortsätter att baka argt.
Jag tänker på vad jag sagt. Det är ju sant. Jag är den enda från Goldstreet utan vänner. Den enda som alla skrattar åt, den som gömmer sig bakom ett draperi. Utan några vänner. Jag har bara en jag kan prata med. En person jag litar på. Jag suckar och kavlar vidare. Ingen kommer någonsin att tycka om mig..

Allison ~
Vilken bitch.
Hon ska minsann inte komma undan med detta.
"Är det sant?", mumlar Damien.
"V-va?"
"Är det sant?", upprepar han.
Nej.
NEJ.
Han tror HENNE?!
"Vadå 'sant'? Tror du att jag ljuger?", jag känner mig sårad, äcklad och nästan gråtfärdig.
Han.. Tror inte mig.
"Ja", han försöker dölja sin ilska och det ser jag.
"SOM VANLIGT TAR INGEN MITT PARTI DÅ, INTE ENS MIN BROR!", snyftar jag och rusar in på tjejtoalletten.

Lea
Jag bränner de första pepparkakorna. Jag bryr mig ändå inte, utan slänger dem i sopkorgen. När lektionen är slut går jag irriterat ut på rast.

Damien ~
Jag tar upp mobilen och SMS:ar skolrådseleven.
Hej! Kan du fixa fram Lea Swirls nummer?
Skicka.
Det kommer ett svar nästan direkt.
Damien?? Ah, självklart! :* ______
Jag tar upp min andra mobil som har blockerat nummer och skriver till Leas nummer.
Möt mig på skolans tak kl 18:15
Skicka.
Sedan går jag mot matten, min sista lektion.

Lea
Jag ser förvånat på mobilen. Ändå så vet jag exakt vem det är. Sakta går jag till matten och hör fnitter bakom mig, som jag ignorerar så klart. Skratten kommer närmare och det är inte föräns de går förbi mig jag märker att de skrattar åt mig. Jag suckar och går in i klassrummet