Goldstreet (ORP)

Lea
Jag ser förälskat på Demian. Sedan ser jag över på Zaina. Hon är så mycket vackrare än jag, och jag känner ett stygn av avundsjuka, även fast det är min bästa kompis. Demian skulle ju aldrig gilla mig när hon fanns där..

Damien ~
"Är du okej?", jag lägger en hand på Zainas axel och biter mig lite i läppen.
Hon förtjänar någon bättre än Tobbe, faktiskt.
"DAMIEN!"
Jag hör ett välbekant rop vilket får mig att blunda.
"Ja, Allison?", säger jag och vänder mig om.
"Varför svarar du inte i telefon?", hon slår mig lätt med sin handväska och fnyser irriterat.
"För att den var avstängd, vad är det egentligen?", suckar jag och hon lägger armarna i kors.
"Jo, jag ska berätta vad. Rektorn vill något, och din psykopat kompis Tobbe har väl säkert gjort något och beskyller oss!"
"Allison, du tror alltid de värsta om folk!", fräser jag till svar.
Hon får ett sårat ansiktsuttryck vilket får mina skuldkänslor att sätta sig över bröstet.
"Allison jag-"
Hon har sin mask på sig igen.
"Säg hej då till dina flickvänner och möt mig där uppe", hon säger det tonlöst och kyligt, sedan vänder hon på klacken och går.
"L-ledsen, tjejer.. Allison kan vara ostabil ibland"
Jag ger Lea en snabb kram och lägger mina händer på Zainas axlar.
"Ryck upp dig. Du borde inte bli sårad över en idiot"
Och sedan börjar jag små springa efter Allison som redan försvunnit.
Men en liten, liten tanke kunde jag inte släppa.
Varför såg Lea på mig med.. Sådana ögon?
Fast jag inbillade mig nog bara.

Edit: Det blev långt o:

Lea
Jag suckar när han pratar så med Zaina. Det är uppenbart att de gillar varandra.
När Allison kommer ser jag på henne med en sur blick. Hon ska alltid vara så otrevlig mot Demian. Åh, han är så snäll, tänker jag och ser drömmande på honom.
Jag rycker till när han kramar mig, men ser avundsjukt på Zaina efteråt. Återigen ser jag generat ner på marken när han går.

Zaina ~
När han har gått ser jag på Lea. Hon ser generad ut. "Hur mår du?" Frågar jag men avbryts då Tobbe kommer gående. Jag vill inte att han ska prata med mig inför alla så jag drar med honom till ett hörn av skolgården. "Vad?" Fräser jag. "Min lektion börjar snart!" Han tar min hand. "Du, alltså förlåt för det jag sa. Kan vi inte bara hångla lite och glömma det?" Jag ser på honom med höjda ögonbryn. Hångla? Nu? Tänker han med hjärnan eller underlivet eller? "Du är bara för mycket." Säger jag trött och försöker gå, men han håller fast mina händer och drar mig intill sig. "Jo.." Mumlar han och kysser mig. Jag kämpar för att vrida mig undan och lyckas tillslut, knuffar honom bakåt. "Jävla äckel! Det är slut!" Skriker jag och vänder mig om, halvspringer iväg från honom och försöker blinka bort tårarna. Jag ser mig inte för och dunsar plötsligt in i någon. Det är Allison med Damien bredvid sig. Nej, nej, nej!

(Såå, jag skrev detta innan, men tror fortfarande det kan passa in c: )
Allison ~
När han kommer är jag ansiktslös.
Jag vill skrika.
Jag vill klösas.
Jag vill gråta.
Jag vill att han inte ska tänka så om mig.
Jag är tyst.
Jag går.
Jag lyssnar på hans andetag.
Men inget av de jag vill.
Han är min enda vän, så det ska jag inte sabba.
När vi väl kommit in på rektorns kontor ler hon osäkert.
"Var vänliga och sitt ner"
Vi sätter oss nästa samtidigt och även om jag inte tittar på honom kan jag känna hans oro.
Mrs. Quen lutar sig framåt så man kan känna hennes billiga parfym, vilket gör mig äcklad.
"Det är snart sommarlov, i över morgon har vi faktiskt cermonin i kyrkan. Men.. Era föräldrar kommer åka till Tyskland ikväll, så de bad mig att meddela att ni två ska till ett väldigt speciellt läger. Stella lägret, heter det!"
Jag kan knappt tro mina öron.
Mina ögon söker förtvivlat Damiens blick, men han ler bara snällt mot Mrs. Quen.
"Tack för att du informerade oss, kom nu Allison"
Han tar min arm och reser sig.
Jag tiger men ger Mrs. Quen en blick fylld med hat, som egentligen är riktad mot mor och far.
När Damien väl stängt dörren till kontoret och vi gått en stund brister det för mig.
"SKIT, SKIT, SKIT"
Han kramar mig, vilket gör mig lite lugn.
"Det är lugnt, du är en tuff brud. Du klarar detta. Och vet du? Vi kan ta ledigt en vecka efter sommarlovet så åker vi till Paris med vårt privat jetplan, okej?"
"2 veckor", snyftar jag och vi båda faller i ett skratt.
"Där ser du? Kom, jag tror det är lunch nu"
-
Damien ~
Jag känner någon dunsa in i min rygg.
"Zaina?"
"Fantastiskt", muttrar Allison och börjar pilla med sitt hår.
"Din klumpeduns, du förstörde min frisyr!"
Jag himlar med ögonen och ler svagt mot Zaina.
"Vad har hänt? Vänta, jag hämtar Lea.. Hon är bättre än mig på sånt här", säger jag lite nervöst när jag ser markerna efter fingrar på hennes handleder.
Jag tänker mörda Tobbe.
Innan jag börjar springa i full fart ser jag över axeln och ser att Allison ser på Zaina med en dryg blick.
Åh, snälla.. Kan hon inte sänka sina murar lite?

(Du kan ju skriva vad Tobbe säger och så när Damien gör vadhannutänkergöra om du vill Kim Potter)
Zaina ~
Jag ser att Damien ser mina handleder och hans blick mörknar innan han sticker iväg. Jag ser ner på dem och inser att de är fulla av röda märken. Åh. Jag ger Allison ett snabbt ögonkast och bestämmer mig för att inte bry mig om henne. Paniken jag kände när Tobbe vägrade släppa mig... Det blev för mycket. Jag sjunker ner på huk och lutar huvudet i händerna. Tysta tårar rinner nerför mina kinder.

(Okej c: )
Allison ~
Bry dig inte. Bry dig inte.
Nej, du får inte bry dig.
Sluta bry dig!
"Tobbe gjorde dig illa", jag säger det som ett tonlöst fakta, inte en fråga.

Damien ~
Där står kräket.
"Damien! Vad i helvete, du skulle ju göra så att-"
Jag knyter näven och slår honom hårt i ansiktet.
Slaget kommer så plötsligt att han faller ner på marken.
"Rör henne inte igen", säger jag kyligt.
"Din.... Skit..", kvider han men jag bryr mig inte.
"Hej då, Tobbe", säger jag och börjar gå mot bänken där jag
lämnade Lea.
Skulle vara konstigt om jag kom utan henne, dessutom.. Så.. Jag vet inte. Hon behövs bara.

Lea
När jag ser Demian komma mot mig torkar jag tårarna och klistrar på ett falskt leende. Jag låstsas om att jag läser min mobil, och hoppas att det verkligen inte syns att jag gråtit. Jag vet att ingen gillar mig egentligen. Alla är bara med mig för stt jag har rika mammor. Ingen bryr sig om MIG egentligen. Inte ens mina mammor. Allt de gör är att tvinga mig att sjunga, jag får inte missa en sångträning även om jag är sjuk. Jag känner hur jag börjar gråta igen, men jag sväljer klumpen vilket får min hals att göra ont. Jag kollar mig i mobilkameran, mitt ansikte är rödblommigt och mina ögon likaså. Damian kommer allt närmare och jag försöker att sluta gråta, men det går liksom inte. Jag sväljer

Damien ~
När jag kommer fram gråter Lea.
Uh-uh.
Jag sätter mig bredvid henne och lägger mig arm runt hennes rygg.
Jag smeker tröstande hennes rygg med min tumme.
"Vad är det?", säger jag lugnt och torkar bort några tårar från hennes våta kinder.

Lea
Jag känner hur jag stelnar till, och i början kan jag inte säga något. Som paralyserad sitter jag där i någon minut, med hans armar runt min rygg och snyftar lite.
"Det är inget viktigt", får jag ur mig och ser ner i mitt knä.