Veni, Vidi, Vici!

Johanna skrattade lågt åt Yuus ord till Jezebel, hon gissade att ingen av männen var rädda för döden och att båda var kapabla till att ta hand om sig själv. Hon uppskattade det, då slapp hon någon att se efter och ta hand om vilket bara var irriterande att göra.
Hon väntade dock tills båda männen gått in innan hon följde deras exempel. Att hon skulle stänga dem inne kom aldrig för henne, de hade ännu inte gjort något mot henne för att förtjäna det.
Dock muttrade hon något irriterat då mannen tände den lilla lyktan, så liten att det mest hjälpte honom, men ändå ljus så mörkerglasögonen hennes skulle fungera sämre.
"Om du inte har mörkerglasögon har jag ett par extra, det skulle hjälpa dig ypperligt och inte förvarna om vårt framtåg."
Hon stängde dörren efter dem, fanns det fler hundar skulle dörren hindra dem lite. Den andra mannen hade redan något som liknade hennes mörkerglasögon. Hon tar fram sina och räcker fram ett par åt mannen, de liknande solglasögon, men var obrukbara i solen.
Hennes blick gick om där de befann sig, blod överallt, Johanna var väl inte överexalterad över den upptäckten precis, men inte så det störde henne heller.

Jezebel såg på kvinnan när hon räckte fram något som liknade glasögon men han ignorerade henne och fortsatte gå, han föredrog sin lyckta, och glasögonen skulle ändå inte hjälpa honom. Han såg på mannen som hette Yuu, som gick framför dem. Trappan sluttade hela tiden neråt, och Jezebel förstod att vart de än var på väg skulle de komma långt ner under markytan. Han förstod att här nere kunde vad som helst befinna sig, många rovdjur föredrog mörkrets skydd, men Jezebel visste också att många skydde eld, sedan visste han dock inte vad som kunde finna i det här huset. Han såg när mannen svängde åt vänster, vänster gick väl lika bra som höger. Jezebel såg att Yuu stannade och han förstod varför, han hörde också ljudet av musik, som om det kom ifrån en speldosa, något som förvånade honom. Jezebel blev däremot nyfiken, vad gjorde en speldosa här nere. Han gick ikapp Yuu och höll kniven i höger handen medan han fortsatte framåt. Han såg en dörr längre fram och han log, varför göra det här taktiskt? Vad vore det roliga i det, Jezebel sparkade upp dörren och gick in i mörkret, mitt på bordet stod en speldosa, och han såg på den. Det verkade vara en ung flickas rum, han förstod inte varför de låg nere i källaren. Han såg på de andra, inte för att de kunde ge honom svar. Jezebel vände sig när han hörde hasande steg komma mot dem, han visste inte vad det var som kom mot dem, men han förstod att det inte var en vanlig människa, han hörde kedjor och hasande steg blandat med flåsningar. Han höll kniven beredd och han såg att ut ur mörkret kom något han trodde varit ett barn ifrån början, kanske barnet som bott här. Den var vanskapt och Jezebel förstod att den var fientligt inställd, det här skulle bli intressant, han snurrade på kniven och inväntade att de andra skulle göra något, han ville veta vad de kunde.

Då Jezebel ignorerade hennes erbjudande gjorde hon en mycket ful gest med fingret då han vände sig om och svor. Men visst skulle han vara sådan så, hövligt folk brukade åtminstone tacka nej. Hon skulle i vanliga fall gett svar på tal, men ansåg att i detta fall skulle det vara en överhängande fara från vad det nu var som kunde anfalla dem.
Trappan var lång, allt verkade så långt och smalt. Hon visste att de var långt under markytan nu och hon gillade det inte alls. Det var som gjort för att finnas saker här som man inte ville stöta på. Hennes farhågor besannades då hon hörde speldosan. Inte för att en speldosa i sig var farlig, mer att en speldosa här nere i mörkret hade ingeting att göra här.
Hon kom in i rummet, i flickrummet som verkar helt maliplacerat här, här så långt nere. Sedan vad var det som fick att den spelade? Hade de flesta sådana gammeldags speldosor ingen sak man skulle vrida på?
Hon möter Jezebels blick men han verkar lika frågande han, sedan hör hon de hasande stegen och ser upp. Vad det än var så var det inte mänskligt längre och Johanna suckade en "Inte nu ingen."- suck.
"Nej men oj då." mumlade hon som om det vore vardagsmat. Egentligen var det inte det, inte ens för henne. Men om detta var något presidenten kokat ihop var det vardagsmat.
Hon lossar sin yxa från bältet och ler lite, hon älskade sina yxor. Första gången hon använt stridsyxor var då hon var 14 år i spelen, då hon kluvit ens hjärna mitt itu. Hon hade dessförinnan använt vanliga yxor till att hugga träd. Principen var densamma bara att träd hade vänligheten att stå still.
Med ett enkelt kast svingar hon sin yxa som flyger mot vad det nu var. Ett tillfredställande ljud hörs och huvudet klyvs på mitten. Johanna ler och med en knapptryckning på sitt armband kommer yxan åter i hennes hand. Det hela liknade principen som Tors hammare bestod av.

Jezebel hade studerat mutanten, utan att kunna tala om hur den blivit vad den blivit. Han undrade vad för experiment den råkar ut för då den skilde sig ifrån de andra. Jezebel hade sett kvinnan kasta och hur mannen hållit för öronen. Jezebel själv hade knappt hunnit reagera på skriket, hans uppmärksamhet var riktad mot tentaklerna som skjutits ut ur varelsens huvud, det hade varit högst oväntat. Jezebel hade studerat mannen som hade gjort en bakåtkullerbytta och skjutit monstret, vilket resulterade i att den åter skrek. Jezebel tittade på lyktan han hade i handen och log, han hade fått en idé, han tog fram pappren ur väskan, droppade lite olja ifrån lampan på dem och tände sedan på dem. Jezebel kastade pappren mot varelsens "kläder" som snart fattade eld, Jezebel trodde inte det skulle döda den, men att ta eld kanske skulle hindra den lite i sin framfart. Jezebel såg hur "barnet" började slå mot lågorna, vilket resulterade i att ärmarna också började brinna. Jezebel sprang mot varelsen och gled smidigt under dess armar där den stod och viftade. Han hamnade bredvid Yuu, men sa inget, utan började röra på sig, han ville komma bort ifrån varelsen, och inte bli instängd mellan den och något annat, han övervägde vilken väg som var bäst, att återvända upp eller fortsätta ner?

En av tentaklerna hade lindat sig om Johannas handled som tack vare hennes kast innan. Hon försöker dra sig loss vilket gör att den håller än hårdare. Det är inte försen varelsen brinner, som hon kommer loss då den är upptagen med annat.
Vad som hänt om henne har Johanna helt minnas och ser precis upp för att upptäcka männen i en annan del av rummet. Hon samlar sig i några sekunder och inser att de måste därifrån. Men frågan var tillbaka eller längre ner?
Johanna gissade att det var vilket som, men de visste vad som fanns i huset. Men vägen vidare kunde betyda en väg ut. Dock hann hon inte fundera länge på detta då varelsen började ta steg mot henne.
Johanna mumlar några väl valda ord innan hon snabbt drar sig undan, åt sidan tar hon sig vidare till nästa dörr, vidare ner. Vad männen tänkte göra gjorde henne detsamma, men hon stannade ett par trappsteg ner för att se om de klarade sig. Även om Johanna klarade sig på egen hand var hon inte hårdhjärtad, inte mot dem som inte gjort henne något. Sedan var hon imponerad utav männen som hade visat sig väl duktiga medspelare. Även om det inte var ett spel så skulle de säkerligen vara bra att ha till hands.

Jezebel studerade kvinnan och mannen som bestämt sig för att bege sig neråt, han övervägde ett tag att bege sig uppåt, men insåg att han inte ville ha varelsen efter sig, inte ensam iallafall. Han ville inte dö genom att bli uppsliten av ett monster, men ville han slåss mot den? Jezebel visste inte, men han bestämde sig för att följa efter de andra. Han gick efter mannen och kvinnan, han var hela tiden vaksam ifall monstret skulle följa efter dem, just nu skrek den bakom den stängda dörren och han undrade hur länge den skulle stoppa henne. Jezebel såg på väggarna som omslöt dem, de verkade aldrig ta slut. Han undrade om de ledde runt i cirklar, om de någonsin skulle ta sluta. Han följde under tystnad efter Yuu, när han hörde ett väldigt avlägset skrik, men som lät högre och han förstod att monstret tagit sig ut ur rummet, han var dock osäker på om det skulle kunna finna dem. Tunnlarna verkade inte ta slut och han började tröttna på det här.
"Skall vi går runt här nere utan att veta vart vi skall ta vägen?" sa han lågt till de andra.

Johanna bet sig i läppen, hon gillade inte detta. Det kändes som om de inte kom någon vart, bara gick runt. Hur länge hade de gått ens? Inte alls så länge, men det kändes som det.
Jezebel rycker henne ur sina tankar och hon kastar en blick på honom och sedan på Yuu.
"Vi kan inte precis gå tillbaka och vem vet det kanske leder ut?" sa hon enkelt, om ut nu var bättre ens?
Men snart uppenbarar sig ett ljus i slutet av tunneln. Det är först då de kommer närmre Johanna stelnar till. Hon hör det värsta ljudet hon vet, ljudet av vatten. En bäck visar sig i rummet som var mer som en grotta. Det var inte en särskild stor bäck, men en sådan som man måste bli blöt om fötterna då man tog sig över.
Johanna flämtar häftigt till, men hon säger inget dock syns det oförklarlig skräck och panik i hennes ögon. Hon överväger att gå tillbaka rakt in i "barnets" famn. Detta var ändå en fin liten bäck, men Johanna hade skräck för vatten alltsedan huvudstadens tortyr i att hon skulle avslöja rebellernas hemligheter.

Jezebel han knappast svara flickan innan gången de följt ledde dem till en grotta, det var inte vad han skulle kalla ut, men det var alltid något. Jezebel såg undrande på kvinnan när hon skrek till, och precis som mannen verkade ha förstått så oroade vattnet henne. Jezebel himlade med ögonen, det var vatten inte en bäck med gift. Han såg däremot undrande på mannen när han lyfte upp kvinnan i famnen, var han typen som spelade hjälte? Jezebel såg bara på dem innan han gick fram till vattnet och såg på det, det fanns en viss ström, men inte så mycket att det skulle bli ett problem, men ändå krävas någon form av ansträngning för att inte svepas med. Han släckte lyktan och stoppade ner den i väskan tillsammans med kniven och stängde väskan noggrant så inget skulle åka ut.
Jezebel klev obehindrat ner i vattnet, han kände genast hur kylan slog mot honom, men han sa inget, vad skulle han säga? Han hade tagit kalla bad innan, då frivilligt för att döva kroppen och hoppas på att drunkna. Jezebel övervägde en stund att bara släppa taget och flyta med strömmen. Plötsligt stannade han, vad hindrade honom? Jezebel lät sig falla bakåt och föras bort med strömmen, vattnet slog över honom, men han sa inget utan slöt bara ögonen. Han kände kylan omsluta honom och han log. Han kände hur han hamnade under vattnet och han gjorde sig beredd att somna in när han slog emot en strand, han såg att bäcken försvann in i ett mindre hål i berget. Jezebel låg kvar på stranden och stirrade upp i grottaket, att säga att han inte var besviken vore att ljuga, det kändes som om varje gång han ville dö hindrade någon honom. Han suckade bara och lät sig ligga kvar med benen i vattnet och överkroppen på stranden, han slöt ögonen, om monstret kom fick det komma, han hade nästan glömt de andra två. Allt han tänkte på var om han dog nu slapp han träffa sin far igen.

Då Johanna fann blev uppdragen i mannens famn ville hon helst hugga huvudet av honom eller något liknande. Att spela hjälte för hon Johanna Mason? Egentligen var det väl hon själv det handlade om, denna skräck. Hon som inte var rädd för något, inte för något utom vatten.
Hon kunde möta vatten om hon måste, hon hade gjort det men ändå klev hon inte ner. Hon andas djupt genom näsborrarna och försöker finna ett lugn för att inte drabbas av panik. Hon biter sig själv i läppen hårt, hårt tills hon känner blodsmak.
Hur det är för Yuu eller går för Jezebel vet hon inte. Men hon visste att hon avskydde detta av hela sitt hjärta, mest att visa sig svag inför andra.
Då de äntligen är över vilket känns som en evighet för Johanna. Hoppar hon ner i väl avstånd från vattnet.
"Tack." mumlar hon till Yuu, men klarar inte av att möta hans blick, skammen är för stor.
Istället ser hon den andre mannen en bit bort, hade han ramlat i?

Jezebel reagerade inte när han hörde skriket, han förstod att flickan hunnit ikapp dem, men vad var meningen med att reagera på det? Han hörde ett skott och förstod att mannen hade avfyrat det. Han hörde flickan åter skrika, han hade god lust att resa sig upp och tysta henne för att sedan kunna lägga sig ner igen och långsamt dö. Men precis när han tänkte tanken såg han mannens ansikte framför sig och han suckade.
"Att vara solbränd är inte min stil" sa han enkelt och förstod att mannen ville få upp honom, att han skulle röra på sig och ta sig ut. Jezebel suckade, han förstod att han inte kunde dö här, särskilt inte ifred. Han reste sig surt upp och såg argt på mannen och sedan på varelsen. Jezebel såg på flickan, som stannade vid vattnet, hon verkade inte kunna gå över, kanske var hon rädd för det precis som den andra kvinnan. Jezebel såg på kniven och funderade på att kasta den, men han visste att han inte kunde kasta lika bra som Cassian, och skulle antagligen inte träffa, dessutom behövde han kniven. Jezebel såg att kvinnan försvunnit och han gav mannen en kall blick och han övervägde att skära halsen av honom men han gjorde det inte utan fortsatte gå mot platsen där kvinnan försvunnit. Han kände inte av kylan, utan var bara irriterad. Han gick tyst bredvid mannen och ville bara komma ut.