Allt inte svårt, bara kompliserat

Suuuuper bra! Gillar att man har fått en lite större inblick på Jessie's familj och grattis till 7000 ord!

Super!
Grattis, 7000 ord är mycket!

Jättebra! Tänk bara på om du skriver i nutid eller dåtid. Tänk också på att använda "_" eller - när du skriver dialoger.

När jag skulle lägga in det här på mugglarportalen så gick - bort och jag orkade inte fixa det, jag har tänkt att göra det nu men har inte orkat XD. Jag vet att det har blivit lite rörigt med nutid och dåtid men jag funderar lite på vad som passar bäst och då blir det lite rörigt

Awesome! Du skriver verkligen jättebra och vet hur man får historien att gå framåt! Det skulle ju vara jättekul om du kunde få boken publicerad:d
Lite konstruktiv kritik bara: Tänk på att inte byta tempus mitt i texten.^^ men skitbra!:d

Okej, jag tror att det var lite väl länge sedan jag lade upp något nytt, jag vet inte om någon av er kommer att se det här för det var ca 4 månader sedan jag lade upp ett nytt kapitel och ni har nog slutat bevaka den här tråden sedan länge nu.
Men i alla fall, om ni läser det eller inte så lägger jag upp den sista delen av kapitel 5 nu. Jag lovar inte att någon ny del kommer upp snart för jag tror om jag lovar något kommer det att ta ytligare 4 månader innan en ny del kommer upp

5. Mirror mirror on the wall, who loves me more than all? Del 2

Killarna som var högljudda på busshållplatsen fortsatte sitt samtal högljutt och irriterande. Jag tog fram min telefon och mina hörlurar och satte på så hög musik som det bara går på mobilen. Jag kollade ut igenom rutan när bussen åkte från station till station. Tillsist gick jag av. Jag gick över vägen och gick in i skolan. Det var ganska tyst som det brukar vara, de enda som gav ljud ifrån sig var ettorna som börjar lite tidigare än oss så nästan alla var redan där.

Jag gick förbi flera klassrum som var tomma innan jag kom till mitt skåp.
Jag vred fram min kombination och fick tänka lite innan så att jag gjorde rätt.
I mitt skåp fanns några läroböcker och några lösa papper. Jag orkar aldrig städa i mitt skåp så det är oftast väldigt stökigt.

Jag tog fram min mobil ur min jackficka och kollade twitter och instagram.
Det kom ganska snart fler personer från min klass och sen ko Oscar. jag blev lättad över att han kom. Jag kände mig ganska ensam när jag stod vid mitt skåp helt själv. Vi gick tillsammans till hans skåp medan vi pratade om allt möjligt och sen kom vi fram till att prata om Matt och mig.
- Har du någon aning om vad som kan hända med Matt om ni blir upptäckta? Frågade han ganska allvarligt efter jag hade berättat för honom om gårdagen.
- Jag vet. Jag vill inte att han ska råka illa ut,
- ILLA UT!! Sa Oscar och efter ha fått några konstiga blickar sänkte han rösten
- Jessie, han kan åka i fängelse! Han kommer att förlora jobbet och kommer aldrig att få ett nytt jobb som lärare.
Mina ögon tårades upp, jag ville inte att något sådant skulle hända med Matt. Han är alldeles för god för det.
- Jess, jag menade det inte så, men jag vill bara att du vet vad som står på spel för honom och dig också. Ditt rykte skulle krascha totalt om detta kom ut. Oscar lade sin hand på min axel och gav mig en förlåtande blick.
Jag gav honom bara en enkel nick och vi gick till entrén för att vänta på Liza och Erika.

Vi stod säkert ute vid entrén i en kvart innan vi såg Erika komma. Vi blev lite oroliga för att Liza inte var med henne. De brukar alltid gå tillsammans. När Erika hade gått upp för de få trappstegen till skolan frågade vi henne vart Liza var. Hon ryckte på sina axlar och vi gick in.

Klockan ringde från första lektionen och jag gick i armkrok med Erika. Jag kollade på schemat utanför klassrumsdörren.
- Hur länge har vi rast? frågade Erika när hon sett vad jag kollade på. Jag drog med fingret över det för att skilja alla andra klasser från vår.
- 25 minuter. Svarade jag.
Jag lade märke till hur Erika kollade upprepat på mobilen oroligt. Hon hade inte hört från Liza något alls och det oroade henne.

- Du ska vi gå till Liza på lunchrasten. Vi har en och en halv timmes rast så vi hinner nog. Hon gav mig en nick, fortfarande med en orolig blick.
- Jag blir bara så orolig att jag inte har hört något från henne, jag är orolig att något har hänt henne.
- Erika torkade några tårar från hennes ansikte med händerna.
- Hon är säkert ok, sa jag i en lugnande ton. Jag är också orolig, men jag har lärt mig att det bästa som kan trösta Erika när detta händer är att hjälpa henne tänka bort det.
- Bara en lektion till innan lunch, sen går vi ok?.
Ok.

Jag kollade på Erika, nästan som att jag övervakade henne hela tiden. Liza blev nästan ihjälslagen av sin pappa för ett år sedan. Han stank av sprit och höll i en 33 cl flaska som han halsade när han kom innanför dörren. Han hade varit ute med några arbetskamrater på någon pub. Liza satt framför TV:n och kollade på någon realityshow. Det var när detta hände när det var som värst, ca en månad efter Liza’s bror dog.
Hennes pappa slog ölflaskan emot väggen och kastade den på Liza’s huvud. Hon tuppade av två minuter efter och han slog på henne som en slagpåse med tårar rinnande ner för hans kinder. Mer kommer inte Liza inte ihåg men hennes mamma berättade att när hon kom in i huset låg Liza och blödde överallt i ansiktet och hennes pappa gick med tunga och bestämda steg ut igenom dörren. Liza låg på sjukhuset i tre dagar och fick 27 styng. Erika tog det värst. Hon älskar Liza som en syster som hon aldrig haft. Hon har en yngre syster dock. Hon är lika gammal som Ollie men Erika har alltid stört sig på henne och när Liza låg på sjukhuset stannade Erika kvar där varje natt.

Tiden som gick under rasten gick fort. Vi mötte upp med Oskar som också ville följa med till Liza. Han är minst lika orolig som Erika är men försöker att hålla sig som han kallar sig, ”Gay-glad”. Allt jag kunde tänka på under lektionen var Liza. Jag bara hoppas att det inte har gått så dåligt som förut, jag tror det är det enda som någon av oss kan tänka på. Ingen av lärarna visste vart hon var och de var också lite oroliga. De hade ingen aning om Lizas pappa, det hade hennes mamma velat dölja så de sa att hon hade ramlat ner för en trappa och lärarna trodde på lögnen. Liza ville aldrig prata om det. Det gjorde henne ledsen och hon tänkte bara på de gångerna som hennes pappa slagit henne. Det var som att så fort man tog upp det visualiserade hon alla slagen. Det är det enda hon berättat för oss. Hon ville inte att vi skulle prata om det mer och det har vi inte gjort sedan dess heller.

- Jessica??!?!? JESSICA?!?!?!?!!! Mr Defhner ropade på mig när jag satt och dagdrömde. Jag hade knappt lyssnat på lektionen och det hade han antagligen märkt. Jag kollade på tavlan där det stod en massor av saker om regeringen och politik. Jag har lätt för samhällskunskap men det blir tråkigt att lyssna för länge på saker som jag redan kan.
- Va??? Frågade jag helt ovetande om att Mr Defhner ville ha ett svar på en fråga.
- Vad gör en kongress?? Han lät inte arg i rösten. Han brukar aldrig vara arg på mig, han sa nog bara till mig för att någon annan elev hade klagat.
- Jag tänkte efter lite innan jag svarade
- Det är väl typ, den högsta lagstiftande församlingen???? Jag var inte säker på mitt svar men jag såg Mr Defhner le lite och jag antog att jag hade rätt.
- Korrekt!! Han skrev ner det på tavlan bakom honom och under ordet ”Kongress”.
Jag hörde bara mummel resten av lektionen, jag orkade inte tänka på hur regeringen styrs, jag behöver inte tänka på sådant just nu. Jag bara väntade på att klockan skulle ringa.

Jag gick med Erika och vi lämnade våra saker i skåpen och tog ut våra jackor. Oscar kom när vi höll på att ta på oss. Erika kollade på mobilen en sista gång för att se om Liza hade svarat på något av hennes hundra meddelanden.

Vi gick ut ur skolan för att vänta på bussen. Den var en minut försenad men till min förvåning var inte Erika urförbannad på chauffören, men det var nog bara för att hon hade sina tankar på annat håll. Vi sa inte mycket på bussen, ingen ville nog prata heller…
Erika kollade intensivt på mobilen för att återigen se om Liza svarat henne. Jag hade också bombarderat henne med sms och kollade intensivt för svar.

Bussen stannade och vi gick av. Det är en två minuters promenad hem till Liza om man inte går väldigt snabb. Tystnaden var pinsam, ingen ville säga något men det kändes konstigt att inte göra det heller.

När vi kom fram till Lizas hus sprang Erika som jag aldrig sett henne springa förut. Jag och Oscar kom efter men Erika knackade hårt på dörren. När vi kom fram till Erika öppnades äntligen dörren. Den var Lizas mamma som öppnade. Hon hade en två stora blåmärken på sin högra kind och arm och hon såg bara allmänt sjuklig ut.
- Erika, det är inte en bra tid just nu, sa hon och stängde dörren långsamt.
Erika stoppade dörren med handen nästan precis innan den stängdes
- Jag vill bara prata med Liza.
- Hon är inte tillgänglig just nu, hon kommer till skolan i morgon. Den här gången stoppade inte Erika dörren. Hon bara stod där förlamad. Hon rörde sig inte en centimeter.

I detta läget visste jag inte vad jag skulle göra, jag hade hoppats på att Liza skulle komma med oss tillbaka till skolan och att allt skulle vara bra. Men inget i världen kan någonsin bli som man själv vill. Eller så finns det en övre makt någonstans i himlen som bara vill jävla med en.

Jag är inte religös, jag har aldrig varit det men ändå så tror jag att det kan finnas någon där uppe. Fast min teori är lite annorlunda. Tänk bara på allt ont som har hänt dig. Alla de som har dött runt dig och när du har önskat något så mycket och bett om något så mycket det bara har gått och det har hänt motsatsen. Personen som ”vakar” över mig tror jag vill ha lite underhållning eller är bara en j*vla b*tch som inte kan göra att världen går åt mitt håll för bara en sekund. För allt som jag vill ska hända, händer inte. Så om jag önskar mig något så händer det ALDRIG och ibland kan man behöva det…

Vi stod tysta en stund innan vi hörde en röst som tillhörde Lizas pappa.

- HON KOMMER IMORGON?!?!?!?!??! HON KOMMER IMORGON!?!??!?!?!?! HON ÄR JU DÖD FÖR FAN!!!!!!!!!!!!

Vi alla sprang mot det närmsta fönstret vi kunde hitta. Erika ställde sig på en stor sten väldigt vingligt, men fönstret var förtäckt. Innan jag och Oscar hann att kolla var Erika påväg till ett av deras trasiga fönster, det var pappans fel, han hade kastat en vas mot väggen men den kom på fönstret. De lagade aldrig hålet utan bara tejpade igenom det med massor av silvertejp. Erika ställde sig på en utstickande sten från grunden av huset och tog fram sin fickkniv och började skära igenom silvertejpen. Erika skar en cirkel snabbt och drog undan den utskurna tejpen. Hon gick ner för den utstickande stenen i chock. Jag sprang över till fönstret för att kolla. Det var inte så tydligt först för det var några möbler i vägen men sedan såg jag det. Lizas livlösa kropp på golvet i en pöl av hennes blod som blev större och större. Jag nästan föll bakåt i minst lika mycket chock som Erika. Oscar som höll i Erika lämnade henne över till mig och jag höll om henne.

Hennes andetag var tunga och hon darrade mer när hon tog ett nytt. Hon grät och grät. Oskar höll på att ringa 911. Jag grät och grät. Jag kramade Erika hårdare och grät mer och mer. Erikas axel blev blöt av mina tårar. Vi hörde ljud från sirener och vi släppte varandra. Vi hörde ytter dörren slängas igen och Erika sprang fram till framsidan på huset.
Jag och Oscar sprang fram bara några sekunder efter Erika. Lizas pappa började att försöka förklara för ambulans männen att det inte hade hänt något här och att de skulle åka tillbaks. En ambulansman tog undan honom och andra började leta runt i huset. Det tog inte lång stund innan någon började skrika inomhus efter att de skulle komma med bår och likpåse. Erika blev undantagen av en man som virade runt henne i en filt och satte henne på bakkanten av ambulansen. Hon satt och kollade på samma plats hela tiden utan att blinka.

En man i en blå jump-suit och plast handskar tog tag i mina axlar. Han ledde mig till en polis som satte mig och lite senare Oscar i baksätet på polisbilen.
Att bara tänka tillbaka på allt som precis hände får mitt huvud att börja värka. En av mina kompisar har nyss dött långt innan hon borde, en annan sitter i baksätet på en polisbil på väg till stationen och en annan sitter i en ambulans och stirrar på samma punkt hela tiden i chock.

- Vart är vi på väg? Frågade Oscar. Han hade kollat genom bagage rutan på bilen när vi åkte från Liza’s hus.
- Polisstationen, sa konstapeln i passagerarsätet. En stor klump växte i min hals som bara blev större och större.
- Vi kommer bara att ställa er några frågor, ni har inget att vara rädda för, om ni inte har något att dölja. Det sista han sa, sa han så tyst att jag knappt hörde honom.

Wow... O_o Super! ^^
Tänk bara på att använda "" eller - när du skriver repliker.

Oj, haha, var lite stressad när jag lade upp det här, glömde att det försvinner när man kopierar över från pages

(Y)

Omg! Du är verkligen helgrymm på att skriva! Du är också skitbra på att fånga in alla känslor i berättelsen på ett väldigt fängslande sätt! Stackars Jessie och alla de andra! Vill ha mer, men stressa inte utan låt det ta den tid det tar!♥♥♥