Fluffiga grisar och andra hemskheter

Nike svarade för tillfället inte, hon bet ihop om tröjärmen för att dämpa kvidanden av smärta medans Carol sydde. Hon andades hackande men skrek inte enbart en tår av smärta rann längst hennes kind men hon torkade den snabbt så ingen skulle se.
"Teddy Björnen Fredriksson." sa hon med ett ansträngt leende då hon sydde. Hon hade blivit tuffare med tiden. Det var väl som Carol sagt, man ändrades med tiden. Nu hade hon fått reda på mannens namn, konstigt nog kände hon sig tryggare då, som att han verkade mindre skrämmande då.

(Sry jag har verkligen ingen inspiration )

Carol log lite, det var egentligen inget roligt skämt, men det var länge sedan hon hörde ett skämt.
"Jag har haft tur" sa Carol och såg på Daryl nästan drömmande.

(Det är lugnt, får väl hitta på något då xD)

Nike svarar inte då hon egentligen inte visste vad hon skulle svara. Sedan var det inte hennes sak att lägga sig i heller. Då Carol var klar band Nike åter om armen och tvättade händerna i vattnet. Det kändes bättre även om armen dunkade av smärta. Men det kändes som om armen var mer fast och inte skulle rasa samman. Som om det kanske kunde läka.
"Du ska ha tack, jag kan inte betala tillbaka hur mycket jag än skulle vilja." sa hon och mötte kvinnans blick. Hon var sömnig men skulle de inte sova? Skulle hon kunna och våga? Jo, troligtvis.

(Haha det låter bra xD)

"Det var inget att tala om. Det är svårt att göra som det är nu och behåll det du har" sa Carol och satte sig på andra sidan elden.
"Godnatt" sa hon och la sig er, hon hade ryggen mot Nike, hon skulle höra om hon reste på sig och stirra på kvinnan skulle inte hjälpa.

Nike var tacksam för det hon sa ty hon ägde inget hon kunde undvara, det var kantarellerna och dem hade hon redan fått.
"God Natt" gäspade Nike och drog sin filt om sig. Hennes ögonlock föll snart tungt över ögonen och hon somnade. Hon som inte trodde att hon skulle kunna sova. Men hon var trött otroligt trött och hon kunde till viss del lita på att inte bli överfallen. Mannen vaktade nu och hon undrade om de tänkte låta henne hjälpa till eller ej.

Carol somnade snart, det var ingen bra sömn, hon sov oroligt och hon hade gjort de senaste veckorna, hon drömde om Lizzie och Mika, att Mika dog och att hon dödade Lizzie, det hade varit svårt men nödvändigt. Hon drömde att hon dödade Karen och David, hon satte sig plötsligt rakt upp och andades skrämt.
Daryl kom snart fram till henne och satte sig på huk.
"Mardrömmarna?" frågade han och hon nickade, han pussade henne på pannan och strök henne över ryggen, hon lutade huvudet mot honom men sa inget.

Nike rörde sig sakta, hon hade vaknat av vad visste hon inte. Men hon hörde dem och en olustig känsla kom över henne. Inte just över att Carol hade mardrömmar, det hade väl alla men att Daryl tröstade henne. Hade det inte varit för att de hade hennes kniv hade hon gett sig av här och nu. Hon ville inte se andra människors varmare känslor för varandra. Hon ville bara fly, det var mindre komplicerat att vara ensam.
Då gryningen kom packade hon ihop sitt, rörde i elden så den skulle komma igång och väntade på att de skulle bli klara, att hon fick fly.

Carol vet inte hur länge hon hade suttit lutad mot Daryl, men hans närhet gav henne trygghet, hon visste att han hade mardrömmar han också, många av dem rörde tiden innan apokalypsen, saker rörande hans far. Men hon visste att Daryl hade mardrömmar om Sophia också. Hon var glad över att de förstod varandra.
Carol hade hört Nike vakna och hon hade rest på sig snart, Daryl hade gått iväg för att finna något att äta, Carol såg på Nike och räckte över kniven till henne, så hon kunde ge sig av ifall hon ville.

Nike tog emot kniven och log svagt mot Carol då Daryl försvann.
"Tack." sa hon och hängde kniven i bältet runt midjan. Hon var glad att ha den tillbaka det var hennes enda vapen. Sedan drog hon på sig jackan med en liten grimas av smärta då hon drog den över den skadade armen. Men armen kändes bättre och det var Carols förtjänst. Hon satte på sig ryggsäcken och sträckte fram handen, tog Carols i sin.
"Tack för allt, lev väl nu och jag hoppas du är och förblir lycklig." sa hon mjukt mot kvinnan, sedan gav hon henne en snabb puss på pannan innan hon försvann in i skogen. Varför hon gjorde så? Troligen skulle de aldrig ses igen och Nike tyckte det var ett fint avsked.

Carol såg på Nike.
"Var försiktig där ute" sa hon till Nike och såg efter henne då hon försvann, hon hade varit förvånad över pussen men hon hade knappast hunnit reagera över det.
Daryl var snart tillbaka och hon såg på bären han hade med sig.
"Jag hittade inte mycket" sa han och hon log.
"Mer än många andra gånger" sa hon och tog fram en av konserverna de hade i väskan och öppnade den.
"När gav hon sig av?" frågade han och hon såg på honom.
"Precis innan du kom tillbaka" sa hon och tog en sked av konserven.