The one we all want ~ [PRS]

"Är du okej?" frågade Becka Adrian och lade en hand på hans arm. Han satt med huvudet i händerna, stött på köksbordet med en klassiskt vit kaffekopp framför sig.
"Trött bara", muttrade han till svar.
Becka slog sig ned bredvid honom på stolen intill.
"Adrian...", började hon försiktigt, "Kan du inte visa Faye nåd?"
"Vem?"
"Häxan."
Adrian såg upp, mötte hennes blick och fnös.
"Nåd? Vem visade mannen som hon dräpte nåd?"
"Det var självförsvar, hon sade det till mig!"
"Såklart hon gjorde!" fräste Adrian och reste sig så våldsamt att stolen föll baklänges.
Becka såg bittert upp mot honom.
"Du har dräpt mer oskyldiga än vad jag kan räkna på mina fingrar", väste hon, men blev aningen rädd när hon såg hur Adrian mörknade.

(( Kan inte typ Faye komma ner för att hon hör att de bråkar... Så kommer hon precis in när Adrian nästan förvandlas av ilska? XD ))

Faye tvekade länge innan hon reste sig upp ifrån golvet och samlade på sig sina saker. Hon öppnade försiktigt dörren och kikade ut, lämnade cellen.
Hon gick långsamt upp för trappan, hörde röster ifrån köket. Hon drog handen genom håret och såg sig om, fastnade med blicken på dörren ut. Borde hon fly?

I takt med att Adrians varulvsform tog plats dök häxans luktsmaker upp allteftersom i hans nos. Han morrade ilsket åt Becka, som förskräckt såg upp mot honom, men vandrade ut ur köket dit luktspåren förde honom.
Som han misstänkte fann han häxan i rummet utanför, med blicken fäst på ytterdörren och han gav ett aggressivt skall. Innan han själv hunnit tänka slog han till henne över ryggen och lutade sig hotfullt över henne med blottade tänder.
"Adrian!" tjöt Becka förtvivlat, "Sluta!"
"Vad gör du utanför din cell, häxa?" morrade han med de brinnande, men samtidigt vackra, vargögonen djupt borrade i häxans.

Faye föll till golvet då han slog till henne och rullade runt på rygg, stirrade upp på honom. Hon hade ju inte gjort något, hon hade ju bara tittat på dörren.
"Dörren var öppen!" Hon höjde händerna, skyddade ansiktet ifrån dreglet som rann ur vargens mungipa. "Ta bort ditt fula tryne! Du dreglar ner mig!"

"Öppen innan du gjort någonting med den eller efter?" fräste han, brydde sig inte om hennes senare ord.
"Adrian!" Becka lät alltmer förtvivlad. Hon betraktade scenen utan att ingripa, hon vågade inte. "Adrian, snälla sluta", bad hon bara, "Faye har inte gjort något, det var jag...", hon sjönk ned på knä med tårar i ögonen.
Det värsta Becka visste var bråk som detta. Hon var livrädd för dem, så därför kunde hon inte hjälpa att tårarna rann.
"Jag lät celldörren stå öppen, men alla andra vägar ut är låsta. Hon skulle inte kunna komma ut härifrån utan någons hjälp."

Faye stirrade upp på honom, såg hur det droppade dregel ner på golvet bredvid hennes huvud.
Hon svalde hårt och vände tillbaka blicken mot vargen, kände hur hans lukt stack i näsan. "Gå av!" Fräste hon, fick in fötterna under hans mage och sparkade till, kom upp på benen och backade några steg.

Adrian backade undan han med. Hennes spark hade känts, men han hade inte fått särskilt ont.
Adrian stod tyst, han hörde hur Becka snyftade bakom honom och han suckade. Sakta förvandlades han tillbaka till sin ursprungliga människoform och han vände sig till Becka.
"Om hon rymmer...", sade han i ett varnande tonfall.
"Så har ni lov att döda mig i hennes ställe", fyllde hon i med blicken i golvet.
Adrian sade inget åt saken, utan såg istället på Faye igen. Han undrade vad han skulle göra med henne. Det kändes inte tryggt att ha henne löst gående i huset, men samtidigt var cellen ett grymt ställe att hålla henne fången på.

[ i dont know what to write. Maybe someone who also wants the cash tries to break in? ]

(( Sure. ))

Faye öppnade munnen för att säga något då ett högt bankande plötsligt hördes mot dörren. Hon vred på huvudet och såg mot den, backade ännu ett steg. Hon kände på sig att något inte stämde, att något var väldigt fel, och skulle lätt flytt om det inte varit så att den andra kvinnan just lagt sitt liv emot hennes, och hur mycket Faye än värdesatte sitt liv kunde hon inte förorsaka kvinnans död, så hon stod kvar, rörde sig inte ur fläcken.