Dödens kyss (Drarry)

Piggelinisen, vill nog gärna läsa.
AWESOME FF!

AAAAAAAAAHHHHH VAD BRAAAAAAAAAA! SHIT JAG ÄLSKAR ALLT MED DEN!
Marina Granger Tack x1000 för taggningen ♥♥♥

Varsegod!

Yay, du är tillbaka! Skitbra som vanligt! Vill h mer♥
Och skulle aldrig sluta bevaka!

Snälla skriv mer!

Det finns inte ord för att beskriva hur glad jag blir av era kommentarer och tummar. Jag har säkert redan skrivit det men att någon gillar det jag skriver och faktiskt väntar på att få läsa mer, den känslan är fantastisk.

Detta kapitel skiljer lite från de andra, jag har nämligen valt att skriva en del av det i Snapes perspektiv. Jag övervägde starkt ifall jag skulle ta med det eller inte men jag tycker ändå det behövs för att förstå. Jag hoppas verkligen att ni kommer gilla det och att det var värt väntan.

_____________________________________________________________________________-
Harry kunde inte hjälpa det. Från stunden han hade hört att Draco låg i sjukstugan hade han varit där, varje dag. Han kunde inte hjälpa det. Han hade stått och lyssnat till hans andetag. Försäkrat sig om att Draco fortfarande levde. Dracos föräldrar hade varit för upptagna med att ta hand om sin son så de hade aldrig upptäckt hans närvaro. Men idag hade han verkligen ställt till det för sig själv. Han var säker på att Draco hade stirrat rätt på honom när han lämnade rummet. Hans tankar avbröts av jäktande fotsteg. Han drog osynlighetsmanteln tätare om sig och tryckte sig mot väggen. I nästa sekund jäktade professor Snape förbi honom. Harry hade tidigare sett honom inne hos Draco, han hade stått och pratat med Dracos föräldrar. Men Harry hade inte hört ett ord av vad han hade sagt. Han hade varit upptaget med att betrakta Draco, se hur hans bröstkorg rörde sig upp och ner och hur hans ögon förvirrat såg sig omkring i rummet.

Men nu kunde han inte hålla nyfikenheten borta längre. Han måste helt enkelt få veta vad professor Snape hade pratat om som hade fått Dracos föräldrar att bli så pass upprörda. Trots att klockan sedan länge hade passerat midnatt och Harry vore sedan länge ligga i sin säng uppe i gryffindortornet. Han följde raskt efter Snape och behövde inte gå länge förrän de kom fram till Dumbledores kontor.

- Skrattande pufflingor, sa Snape med ostadig röst till statyn som genast lät honom passera.

Harry hann precis smita in innan statyn åter igen blockerade dörren till Dumbledores kontor. Professor Snape slet upp dörren utan att knacka först och Harry fick kasta sig åt sidan för att inte bli träffad av den. Harry valde däremot att inte följa med in eftersom Dumbledore hade en förmåga att lägga märke till de allra minsta detaljerna och skulle därför inom loppen av en minut garanterat upptäcka att han och professor Snape inte var ensamma i rummet. Så istället pressade Harry sitt öra mot dörren för att inte missa en sekund av samtalet som kanske kunde rädda både hans och Dracos liv. Han förstod att professor Snape visste betydligt mer än vad han hade sagt till familjen Malfoy, annars skulle han aldrig springa in till Dumbledore mitt i natten.

- Severus, vad har hänt? Sa en sömndrucken Dumbledore på andra sidan dörren.

- Draco.. han har vaknat.

- Den vetskapen kunde ha väntat tills imorgon Severus.

- Du förstår inte! Det han har är något annat än trollfeber, jag borde ha förstått det för länge sedan. Pojken kommer att dö om vi inte gör något, glöden i hans ögon har nästan redan slocknat.

- Andas Severus, vad är det egentligen som har hänt? Frågade Dumbledore med orolig stämma.

- Pojken har tappat hoppet fullständigt, det kommer ta död på honom till sist. Det är ingen sjukdom som en simpel trolldryck kan fixa. Det här är något mycket ovanligt, det äter upp en inifrån.

- Hur vet du allt det här? Frågade Dumbledore och lät för en gångs skull riktigt förvirrad.

- Du glömmer aldrig bort ett ögon likt dessa när du en gång har sett dem, mumlade profesor Snape till svar.

Professor Snape gjorde sitt bästa med att behålla sitt vanliga känslokalla skal. Men det var svårt. Så otroligt svårt. Han hade aldrig berättat för Dumbledore, eller någon annan för den delen att en gång i tiden hade han själv drabbats av denna mytonspunna sjukdom. Han mindes det som om det var igår, Lily, livlös och blek i hans armar. Lily, hans stora kärlek och enda vän. Hur tanken på att han aldrig skulle få se in i de livfulla ögonen hade träffat honom likt en pil i bröstet och för första gången på många år fått hans ögon att tåras. Sedan den dagen hade han levt som i en bubbla som ingen riktigt kunde tränga sig in i. Hans ögon hade förlorat mer och mer av den livfulla glimten som en gång i tiden hade funnits där. Han mindes så väl dagen då han stod framför stegen och insåg att saknaden och hopplösheten skulle ta död på honom. Räddningen för professor Snape hade varit Amortentia, den starkaste kärleksdrycken i världen. Han hade bryggt den i undervisande syfte men när doften av Lilys violdoftande hår fyllde hans näsborrar hade drycken fått ett helt annat syfte för honom. Det hade blivit hans livselixir. Doften fyllde honom med en otrolig saknad men också en smula hopp. Och det var den smula hopp som höll honom levande.
Men Draco hade aldrig förlorat något av så stort värde. Professor Snape hade mer eller mindre varit med Draco hela hans uppväxt. Professor Snape visste mycket väl att Dracos uppväxt inte hade varit den bästa. Hans föräldrar hade varit otroligt bestämda och tolererade inte ens det minsta misslyckande. Hans föräldrar hade helt enkelt varit precis som professor Snapes. Det var då det slog professor Snape. Han hade haft Lily, men vad hade egentligen Draco haft? Vad professor Snape kunde minnas hade han aldrig haft en riktigt vän. De vänner han hade haft hade Draco endast haft på grund av hans familjs status. Det gick inte att ta miste på kompisarnas han hade släpat hems rädsla för att råka säga något olämpligt. Men det hade både Draco och Dracos föräldrar blundat för.

Professor Snape väcktes ur sina tankar. Dumbledore såg nyfiket på honom.

- Jag tror du flög i väg i din egen värld ett tag där, konstaterade Dumblerdore.

- Ja det stämmer professorn, jag är ledsen att jag väckte dig, mumlade professor Snape till svar.

- Ingen fara Severus, du gjorde helt rätt. Men jag tror vi får prata vidare imorgon. Pojken kommer väl överleva natten. Inte sant?

- Jodå, han håller nog i sig ett tag till, godnatt då professorn, mumlade Snape skamset och gick mot utgången.

- Godnatt Severus, svarade Dumbledore sömndrucket.

På utsidan hade Harry sjunkit ihop längst väggen. Så Harry skulle alltså dö, han insåg att han inte brydde sig speciellt mycket om det. Men att Draco, pojken som verkade vara det enda som höll honom levande skulle dö det var för mycket. Varför hade just dem drabbats av detta? Som enligt Snape verkade vara obotligt. Han undrade hur det kändes att dö, inte på insidan, det visste han redan. Men på utsidan, när sista andetaget tas. Tankarna snurrade i hans huvud. Han insåg att han behövde de sista timmarna sömn innan en ny skoldag väntade. Långsamt reste han sig upp och i samma sekund öppnades dörren från Dumbledores kontor och professor Snape störtade ut. Harry gick ut bakom honom och skyndade sig tillbaka till sin varma säng uppe i Gryffindortornet.

GAhahahahhahah vad braaaaaaaaaaa! Du skriver så dödligt bra! mermermermer! ♥♥♥

Lova mig att bli författare, okej?!

Åååh vilken underbar historia ♥ du skriver så sjukt bra, jag ser verkligen alla bilder för mitt inre. Älskar såna här historier där de personer man minst anar blir kära i varandra, särkilt om det handlar om gaypar eller två killar
Fantastiskt ^^

Så himla bra!?!? Bevakar verkligen