Daemons(Southafrica)

Eleonora ville inte gå så snabbt men hon orkade inte mer Reys tjat och de skulle ändå aldrig kunna gå någon annanstans med vakterna han hade. Men hon ville träffa honom igen, ho ntänkte träffa honom igen om hon hade något att säga till om.
"Har du glömt bort titt uppdrag helt?" sa Rey medans de hade kommit förbi de folktäta områdena och var på väg mot herrgården. "Uppdraget...". Hon hade helt glömt bort det, hon hade inte ens försökt. Men ärligt talat ville hon väl inte. Hon kunde väl bara låtsas och säga till sin far att det inte funkade?
"Men då kan du inte fortsätta träffa honom som han vet" påpekade Rey till hennes tankar och hon suckade medan de kom in i herrgården. Hon tog sig upp på sitt rum innan hon svarade "Ja...Men jag kan träffa honom ändå, jag får träffa vilka jag vill" sa hon bara bestämt innan hon bytte om till sina vanliga kläder, en vacker klänning. Hon hade dock kvar halsbandet som hon fått av honom.

(Vi skulle ju kunna hoppa någon dag igen om du vill så de kan träffas igen xD)

(( Aah, sure. Ledsen för att jag inte svarat på ett tag nu... ))

Adam stod ute på gårdsplanen med morgonsolen i ögonen. Det var två dagar sen sist han hade träffat Eleonora och han hade inte kunnat tänka på något annat utan den vackra tjejen han hade fått känslor för... Adam hade hållit tyst om hela grejen och Sekina likaså. Han kände på sig att hon kanske, men bara kanske, hade börjat vänja sig lite vid tanken men han visste inte säkert.
"Mr Adam, sir?"
Han vände sig om och mötte en kort gammal man med solbränt ansikte och en härdad kropp.
"Ja?"
"Er mor har berättat att ni önskar en ny häst, sir", sa han.
Adam mindes inte det. Han hade inte bett om något nytt djur, så han antog att det var hans mor som ville ha ett.
"Det stämmer", sa han och mannen började berätta om alla ädla springare han kunde erbjuda.

Eleonora hade tänkt mycket på Adam, så mycket att inte ens Rey orkade kommentera om det längre. Hon hade på sig halsbandet varje dag och brukade ofta sitta och fingra på det. Hon hade stannat inne mycket och gjort som sina föräldrar ville, studerat och varit lugn och snäll. Så de brydde sig inte särskilt mycket då hon en dag bad om att få åka ut med vagnen. De tillkallade bara deras kusk och snart satt hon och åkte.
"Var vänlig och kör mig till familjen Roberts hem" sa hon och kusken såg förvånat på henne. "Men miss...". Hon avbröt honom "Inga men, det är för ett uppdrag mina föräldrar gett mig". Hon skulle låtsas att hon skulle fiska information ur honom. Så snart var de precis utanför deras ägor. Hon klev ut ur vagnen och bad kusken att vänta där. Det var en vacker morgon, solen lyste klart och vinden var frisk. Hon hade på sig halsbandet som de senaste dagarna och hade håret noggrant uppsatt i en knut. Hon började sakta gå mot deras hem, det skulle vara svårt att förklara sig för någon annan än Adam. Men hon behövde inte leta länge, snart såg hon honom och vinkade glatt till honom så han skulle se.

I samma ögonblick som Adam fick syn på Eleonora snörde hans mage ihop sig och i samma veva spred sig den sprudlande värmen i kroppen. När han vinkade tillbaka till henne märkte han också att ett brett leende klädde hans ansikte.
"Godmorgon miss Eleonora!" ropade han och bugade sig, men på ett skämtsamt sätt. Inte för att vara ohövlig, utan för att han själv tyckte att det var en löjlig gest att buga inför någon annan.
"En vacker dag, inte sant?" Han såg sig omkring över landskapet (herrgården var placerad på toppen av en kulle och utsikten bestod av bondgårdar och ängar) innan hans blick landade på henne. "Inte lika vacker som ni, förstås", lade han till när hon kommit närmare.

Eleonora log ännu större då han vinkade tillbaka. Hon började ta sig mot honom och skrattade lätt. "God morgon herr Adam" sa hon och lika skämtsamt neg hon lätt innan hon kom fram till honom. Hon rättade snabbt till sin klänning som matchade den blåa stenen i halsbandet och log mot honom. "Väldigt vacker, ni har en underbar utsikt" sa hon och såg sig om. Hennes hem var vackert med, men mer nära staden och omgärdat av en stor trädgård, nästan som en park. Vid hans nästa ord rodnade hon lätt och såg upp på honom. Hon visste inte vad hon skulle säga, ett tack skulle låta dumt. Säg något bara! väste Rey i hennes öga och såg ner på vargen vid Adams sida. "Jag hade vägarna här förbi och jag insåg att det skulle vara trevligt att träffa dig" sa hon.

Adam nickade.
"Du är väldigt välkommen hit", sa han, "För min del i alla fall. Dessvärre vet jag inte hur mina kära föräldrar reagerar när de får syn på dig."
Hästmästaren hade kommit tillbaka med två hästar i vardera hand. Den ena var mörkt rödbrun med vita "strumpor" på alla ben, hovskägg och en skjuten stjärn i pannan. Manen och svansen var nyanserna ljusare till pälsen och Adam tyckte att hingsten var mycket vacker. Den andra hästen var silvergrå men mörkare till huvudet och benen. Även den var otroligt vacker med den långa manen och svansen och Adam kände att han hade svårt att besluta med en gång.
Han vände sig då till Eleonora.
"Vad tycker du?" frågade han.

(( Just because, here are the horses XD
))

Eleonora suckade och nickade sakta. "Jag vet, och jag kan säga att troligtvis är det samma med mina föräldrar". Men hon lutade sig ltie närmare och sa "Men kom gärna förbi, även om de inte kanske är så förtjusta i det lär de inte hindra det". Inte om de trodde att hon gjorde sitt uppdrag. Hon såg upp då hästsäljaren kom tillbaka med två mycket vackra hästar. Hon kunde inte låta bli att le, hon älskade hästar. Men hon fick inte rida så ofta, inte för sina föräldrar.
"De är båda otroligt vackra" sa hon och sträckte fram en hand för att stryka den silvergrå över manken. "Men den mörkbruna hingsten har något över sig" log hon och vände sig mot Adam. "Gillar du att rida?" undrade hon då det verkade som ahn skulle köpa en häst. "Hästar är underbara skapelser, men som synd är får jag aldrig rida på någon" mumlade hon.

Adam sa inget för en stund. Han studerade Eleonora när hon rörde vid en av hästarna och tillsist så log han.
"Jag tror det är din lyckodag idag!" utbrast han plötsligt och vände sig sedan åt hästmästaren.
"Sadla den rödbruna och låt miss Starw sitta upp!"
Hästmästaren nickade och meddelade sin hästpojke som han hade med sig. Snart nog var hingsten sadlad, och på Adams begäran läts den silvergrå sadlas också.
Han hjälpte Eleonora upp på hästryggen, sa ett par lugnande ord om hon var nervös och sedan svingade han sig upp i sadeln på den frustande silvergrå hästen. Han knackade hästen lätt i sidorna för att sätta den i rörelse och vände sig mot Eleonora.
"Följ med här", log han.

Eleonora hade inte väntat sig det han gjorde, hon hade inte alls väntat sig det. Så då en stallpojke sadlade hingsten såg hon lätt förvirrad ut. "Men..." började hon men tystnade innan hon log svagt. Hon visste hur man red, hon hade fått rida lite då hon var liten innan hennes mor bestämt att det var oanständigt för en kvinna. Sedan dess hade hon knappt fått röra vid en häst.
Då hon väll satt upp såg hon nervös ut, vad skulle hennes mor säga om hon såg henne nu? Men hon ahde struntat i mycket annat hon sagt med. "Okej...Men jag kan inte rida alltför mycket, jag har inte fått för min mor" sa hon satte hingsten i rörelse med. Som tur var hade pojken satt på damsadel, så hon kunde ha benen på samma sida. Hon började sakta rida och ett leende spred sig över hennes läppar.

"Din mor är inte här. Det hon inte vet har hon inte ont av", svarade Adam med ett flin och kände, nu när han väl satt på hästryggen, att han hade saknat att rida. Han hade inte gjort det på ett tag.
Sekina travade bredvid ekipaget utan att säga något. Adam mindes när hon fortfarande kunde byta skepnad. Då hade hon kunnat sitta med Adam och hon hade älskat att rida. Det var synd att hon nu var tvungen att hålla sig vid sidan... men hon klagade inte i alla fall.
"Går det bra?" frågade Adam efter en stund när de kommit ner för kullen och en blommig äng låg framför dem. Än så länge gillade han silverstoet, hon var lugn och trygg men kändes stark.