Fantasy rollspel! Välkommen

Vanya nickar och drar på sig sin mantel.
"Angenämt." sa hon artigt och studerade kvinnan ingående, hon hade gissat att kvinnan var magisk. Det var som något skimmer om henne, svårt att förklara och troligen var det bara hon som kände sådant på något vis.
"Ni har så rätt, vad jag gissar är vi här av samma syfte och även dem vi mötte igår." sa hon med en lätt rynka mellan ögonbrynen. Alver som behandlade henne som dem gjorde igår, fast än värre hade hon varit med om. Hon hoppades att det enbart var ett felsteg i början, även om ett oartigt och ouppfostrat sådant.
"Vi bör ge oss av, ta något att äta." sa hon och öppnade dörren för Morgana.

"Så här kan vi ju inte ha det!" utbrister Samantha plötsligt och stannar. "Vi har ju inte ätit någon frukost! Inte underligt att jag känt mig så konstig." Hon sätter sig ner och plockar fram en bit bröd ur matsäcken medan Hebitsou ringlar iväg för att hitta någon liten gnagare att äta. Sam hugger hungrigt in på brödet och tar sedan en klunk vatten ur vattenflaskan hon bär i bältet. Efter en kvart har hon, Hebitsou och Büsto ätit sig mätta och är redo att fortsätta färden.
"Vi borde hinna fram till lunch ungefär, hoppas det finns något värdshus i den där byn, jag åt just upp det sista av matsäcken" säger Sam. "Om det inte finns så kommer jag svälta ihjäl!" De tre vännerna fortsätter sedan i hopp om att finna någon vänligt sinnad själ i den nya byn.

I kampen om att få ordning på sitt trasliga hår har Morgana faktiskt lyckats åstadkomma något som liknar en fläta. Den ligger tungt på hennes högra axel.
Hon skrider ut ur rummet och tackar Vanya för sin vänlighet.
"Vart föreslår du att vi borde gå?" undrar hon och börjar långsamt gå ner för trapporna där det är stökigt efter gårdagens festligheter. Värden står ensam i rummet och sopar golvet, ställer upp pallar och torkar bord. Morgana går fram till henne och lämnar en extra slant i hennes hand för belöning av hennes slit. Hon tackar henne om och om igen och visar ett leende med tomrom mellan tandraderna där hon tappat några av sina tänder.
"En man sökte er två igår", säger värden plötsligt och tog tag i Morganas hand precis när hon vänder för att gå tillbaka till Vanya. "Han bad mig lämna ett meddelande!" Hennes röst var skrapig och hon bröt på ett annat språk, Morgana hade svårt att tyda vad hon sa.
"Vad för meddelande?" undrar hon och vinkar åt Vanya för att visa att hon ska komma.

Vanya följer efter Morgana, hon hade tänkt föreslå att de skulle ta något på värdshuset men rynkade på pannan åt stöket där nere. Hur kunde de ens bete sig såhär? Som vilda kreatur, som grisar. Detta fick inte Vanya att bli bättre inställd till sitt folk inte. Värdinnans uppenbarelse gör det hela inte bättre, tandlös, gammal och det hördes knappt vad hon sade.
Vanya kom och ställde sig vid Morganas sida och ser ner på kvinnan, glad at hon var högväxt och på detta plan likna en alv.

Rosemary nickade och tog i boken. Hon lade den försiktigt i knät och började läsa. Hennes hjärna gick på högvarv när hon läste. Hon har aldrig varit riktigt bra på alviska eftersom hennes mor tränade henne mest på människornas språk, så att rose var beredd på att flytta till en människoby.
"Hmm" sa hon tyst när hon fastnade på ett ord, men efter ett tag gick det lättare och Rose fortsatte att läsa.
Efter runt tjugo minuter så började Rosemary tröttna på att läsa och lade ifrån sig boken.

//
Sorry för att det to sådan tid, hade ingen aning vad jag skulle skriva xD

"Han sa-", börjar kvinnan men avbryts av en plötslig höstattack. Ur munnen kommer små delar av spott och slem och Morgana ryggar förskräckt tillbaka. Om inte greppet om hennes hand varit såpass hårt hade hon tagit minst tre steg tillbaka, men kvinnan höll med en sådan kraft att hennes gula naglar nästan skär in i Morganas hud.
"Han sa att ni skulle möta honom", får hon tillslut ur sig.
"Var då?"
"Det nämnde han inte", rosslar hon och skakar långsamt på huvudet med blicken i golvet.
"Okej. Vi tackar för informationen", svarar Morgana och känner hur kvinnan släpper taget om hennes hand - som hon hastigt drar undan för att inte bli fast igen.
Hon vänder sig till Vanya när kvinnan gått därifrån för att torka ett annat bord.

Jag hoppar gärna in!

Namn: Gotrim Grimbaldsson
Ålder: 238
Ras: Dvärg
Kön: Man
Utseende: Långt och stort brunblont skägg, delvis flätat. Midjelångt, utsläppt hår i samma färg. Grönbruna ögon. Kraftigt byggd.
Personligheter: Rollas fram
Vapen: Tvåhandsyxa. Har även alltid med sig sin stora sköld samt en stridshammare.
Övrigt: Som alla andra dvärgar är han ytterst misstänksam mot alver.
Inga strider är för stora för att en dvärg inte ska ta sig an dem.
Gotrim kommer från dvärgfolkets huvudstad i bergen och är tränad i strid. Som alla andra dvärgar har han en förkärlek för lite starkare drycker. Gotrims far är sedan länge död.

" Då var det gjort!" sa Gwindor och tryckte ner tältpåsen i ryggsäcken. Ha lade även ner boken igen. "Var tycker du att vi ska leta efter någon som kan tala om vad som behövs göras min sköna", sa han sedan med ett leende mot Rosemary. Han plockade fram en grön tunika och gav den till henne. "Här, jag fick den av en vandrare på vägen hit, men den är avsedd för kvinnor så du kan ta den" "Prova den"...

(Claus Ricardstone skulle du kunna klistra in allas mallar på första sidan så man lätt hittar dem? )

Vanya ser på gumman och tar ett halvt steg bakåt för att komma undan hostattacken. Vilken utmärkt man då. En okänd man kom alltså och sökte dem, ville möta dem på ett obestämt ställe.
"Tack frun, jag föreslår te gjort på pilbark. Det är lugnande och bra mot hosta, låt det dra ett par minuter." sa hon vänligt. Hon gissade att gumman inte hade länge kvar och pilbark var även bra mot smärta, hon hade troligtvis ledsmärtor. Hon ser efter gumman och sedan på Morgana.
"Vi får då leta upp denne okända man på ett okänt ställe." sa hon enkelt och gick sedan ut och in i stallet för att hämta Nyx, hennes svarta sto.
Hon för ut hästen på gårdsplanen och de väntar in Morgana medans hon smeker stoets silkeslena hals.

"Kom igen då! Visa vad du kan!"

Flinandes slängde sig Gotrim mot bergatrollet med yxan redo.
Trollet slog vildsint efter honom. Plötsligt hade Gotrim tagit sig upp på trollets rygg och med en yxa inhuggen i hjässan föll trollet framstupa. Med ett triumferande skratt drog Gotrim ut sin yxa och klev av sin stupade fiende.


Gotrim hade varit på väg till dvärgarikets sista utpost på gränsen till människornas land. Han skulle där ta sitt sista uppehåll innan han nådde slutmålet, en människoby vid gränsen mellan dem två rikena. För tre dagar sedan hade ett meddelande kommit till Gotrims mamma. Någon behövde hennes son till hjälp. Det var ett stort beslut att skicka iväg sin son till ett av "de långvuxna folken" men tillslut blev det bestämt. Då nu var alltså Gotrim snart ännu ett steg närmare människorna.

Bergatrollet som Gotrim nyss dräpt hade ingen större mening i resan. Det stod i vägen helt enkelt! Dessutom hade dess dräpare inte fått tampas mot något ordentligt på länge.