En magisk romans

Fantastic! Jag shipper Saziza!

Awesome!!!

Super!

KAPITEL FEM: FÖR STARKA KÄNSLOR
DEL TVÅ:

Leonel Zarcos perspektiv

Jag ser upp från de test jag rättar och suckar när jag hör knackningen på dörren. Jag anar att det är Pomona Sprout och känner en tyngd lägga sig i bröstet. Inte för att jag på något vis ogillar henne, men det är bara att hon verkar vilja hälsa på mig lite oftare än jag egentligen skulle önska.
"Kom in!", säger jag och ser upp mot dörren, men det är inte Pomona som kommer in, utan Sarah. Jag blir genast lättad, för jag pratar mycket hellre med miss Furlow än professor Sprout. Som vanligt ler jag mot henne och visar henne till stolen mittemot mig. Hon är den som talat med mig mest sen jag kom hit, och det var aldrig vad jag hade väntat mig. Jag hade trott att de andra i lärarstabeln skulle vara mer välkomnande. Ingen har varit otrevlig, men de känner varandra på ett sätt som gör det svårt för mig att komma in i gruppen. Alltså är det Sarah Furlow, en av mina bästa elever från sjätte årskurs jag pratat med mest. Hon är en söt och livlig tjej, och man kan inte låta bli att bli glad när man träffar henne. Jag är dessutom starkt imponerad över hennes sätt att ta hand om den nya tjejen i klassen, Aziza Azikwe. Aziza har, precis som jag, kommit hit från ett annat land, och det är både svårare och roligare än vad man kan tro. Jag är glad att någon tar hand om henne.

"Vad vill du prata om, miss Furlow?", säger jag och lutar mig tillbaka i stolen.
"Eh... jag..."
"Du ville bara prata, va?", svarar jag och knäpper mina händer i knät. "Det är okej. Du behöver inte ha en anledning att vara här."
"Sen när började du du:a mig, professorn?", frågar Sarah med ett litet leende och jag kan inte heller låta bli att le. Jag tänker på hur oprofessionellt det här är, att umgås med sina elever på det här sättet, men jag bryr mig inte. Istället skrattar jag.
"Sedan när började du du:a mig, Sarah?" Sarah ser först ursäktande ut, men verkar se på mig att jag inte är arg och jag kan se henne slappna av. Samtalet rullar vidare, och jag vet inte hur länge vi pratar exakt, men precis som alla andra gånger går tiden alldeles för snabbt och snart reser sig Sarah för att gå igen. Jag ställer mig upp och går runt skrivbordet för att öppna dörren för henne, men Sarah går inte ut så snabbt som hon brukar. Istället ser hon länge på mig, och jag kan inte låta bli att lägga mina armar om henne i en omfamning. Jag släpper henne snabbt. Detta är ytterst oprofessionellt. För oprofessionellt. Man kan ju inte bara krama om sina elever på det där sättet. Jag backar.
"Eh... God kväll, miss Furlow."
"God kväll, professor Zarco", säger hon artigt och jag känner till min lättnad hur allt återvänder till lärar-elev-samtal igen. Jag ser henne vända om med ett litet leende, och följer hennes gestalt ut med blicken. Jag kan inte låta bli att tycka att hon är vacker, även om jag aldrig någonsin kommer få säga det högt.

NYTT KAPITEL!!!
*glädjedans*

bra

Awsome!

KAPITEL FEM: FÖR STARKA KÄNSLOR
DEL TRE:

Sarahs perspektiv

Jag är gladare än jag varit på länge när jag lämnar professor Zarcos kontor och börjar gå mot uppehållsrummet. Jag tänker genast leta upp Aziza, men hon är inte i uppehållsrummet. Det är inte speciellt sent, så egentligen har jag svårt att tro att Aziza gått och lagt sig redan, men jag tänker att det är lika bra att titta efter i sovsalen, men scenariot blir inte som jag tänkt mig. När jag kommer upp sitter Aziza där, och hon gråter. Två av de andra tjejerna som också sover i sovsalen sitter på vardera sida om henne. Den ena, Rebecca, stryker med en hand över Azizas rygg och den andra, Julie, försöker torka hennes tårar.
"Vad har hänt?", frågar jag bestört. Jag har aldrig sett Aziza gråta förut, och jag blir orolig. Vad har hänt som gjort henne så ledsen?
"Hon vill inte berätta för oss", säger Rebecca tyst. Jag sätter mig på huk framför Aziza och försöker möta hennes blick genom tårarna som döljer hennes ögon.
"Vill du prata med mig om det?", frågar jag och Aziza nickar stumt. De andra flickorna förstår. De reser sig, ser oroligt på Aziza och går sen ut ur sovsalen.
"Vad handlar det om?", frågar jag när jag är säker på att Rebecca och Julie har gått. Jag sätter mig på sängen bredvid min bästa vän.
"Sirius", hulkar Aziza fram. "Han ska bjuda ut någon..." Hon torkar tårarna. "Usch", säger hon. "Jag vet inte ens varför jag är så här ledsen. Jag borde inte vara det..."
"Det är lugnt", säger jag bara och lägger armarna om henne. Jag kan känna att hon skakar. "Jag fattar." Vi behöver inte säga något mer. Vi förstår varandra.

MER NU INNAN JAG ÄTER UPP DIN JACKA, OCH DÅ BLIR DET KALLT.

Bäst!