Blodets sång (PRS)

Jag nickade vid Italien. "Givetvis. Vart du än vill", försäkrade jag henne.
Jag log medan hon fortsatte att tala. Sedan skakade jag på huvudet. "Det är exakt det jag är orolig för. Att ni två ska oroa er. Att Adrian oroade sig visste jag redan. Han väckte mig för guds skull för att han var så orolig, och jag anade att du också skulle vara orolig. Men, en sak är säker. Han kommer aldrig avsky dig, och du kommer aldrig avsky honom. För då skulle du redan göra det. Han spelar aldrig falskt, Adrian. Han kommer vara precis så här... nej, det kommer han inte. Glöm det. Han kommer vara snällare, mer romantisk och han kommer alltid att finnas vid din sida oavsett vad. Jag vet att man inte kan tvinga kärlek, men för att vara ärlig tror jag att ni har en chans", medgav jag. Jag visste att jag ljög. Sanningen var väl att hon skulle hata honom när hon blev vampyr. "Ni passar varandra." Det var ingen lögn.
Sedan suckade jag svagt och såg på henne. "Låt honom vänta. Han kommer vänta. Han sitter förmodligen på stengolvet med en bok i handen och läser just nu. Har han berättat att han älskar att läsa? Han skäms lite över det. Säger att han egentligen inte borde finna något nöje i skönlitterära böcker, men han älskar dem. Min bror är inte så illa. Han är den snällaste i familjen. Och... om du oroar dig för att vi skulle ta tillbaka det vi gett din familj ifall du inte skulle vilja gifta dig så behöver du inte oroa dig. Tror jag inte. Och ifall du inte skulle bli tagen tillbaka av din familj så skulle du kunna stanna här. Vi har redan tagit in dig i familjen, vare sig du gillar det eller inte. Vi kommer finnas här för dig oavsett vad. Utom tvillingarna", lade jag till. "Ifall tvillingarna finns vid din sida så betyder det något dåligt och du borde genast byta sida. De små rackarna är onda ibland."
Sedan kramade jag om henne igen, visste inte riktigt varför. "Jag har också varit gift en gång", viskade jag samtidigt. En gång var väl en underdrift. Snarare fem gånger eller så. "Jag giftes dock bort med en skitstövel. Han tog pengarna min familj gav honom, rymde till Kuba där han blev tillsammans med en av skökorna. Deras hus brann ner efter några månader. Droger." Det var en lögn. Han hade egentligen försökt våldta mig så jag hade mördat honom. Men jag tyckte inte riktigt att det var passande att berätta det.
Sedan så släppte jag henne och granskade henne med blicken. "Känner du dig bättre?" viskade jag sedan. Jag var rädd för att hon skulle säga nej. "Vi kan säga att du har ont i magen och spendera resten av dagen i köket och äta choklad och få ont i magen på riktigt annars, ifall du inte orkar eller vill", talade jag om för henne. "Jag kan inte ta dig till Italien på en sekund hur mycket jag än önskade det, men köket är också en underbar plats. Speciellt ifall man kan spela schack eller dam. Eller kortspel. De älskar att satsa på vem som kommer vinna." Jag kunde inte hjälpa flinet som hamnade på mina läppar. "Vinnaren får antingen pengar eller välja någon måltid som förloraren ska laga. Joakim är den enda som har vågat utmana mig att laga mat hittills."
Jag var tyst i två sekunder innan jag öppnade min mun som aldrig verkade kunna hålla tyst. "Så, vad säger du? Du kan vara själv också, ifall du vill. Men jag vill inte lämna dig ensam, för att vara ärlig. Jag skulle bara oroa mig för mycket och sedan smyga in i ditt rum för att försäkra mig om att du trivs." Det sista sade jag halvt om halvt på skämt.

Christines ord lugnade den mig något och jag förmådde mig själv att titta på henne. Hon var så snäll emot mig, likaså hade Adrian varit och deras föräldrar.
”Jag är ledsen vad som hände dig och din man”, sade jag förvånad över att Christina hade varit gift tidigare. ”Och, ja, jag känner mig bättre. Tack”, sade jag även ifall jag fortfarande var skakig. Egentligen hade jag velat gömma mig i mitt rum men samtidigt visste jag att det inte skulle göra någonting bättre och slets mellan valen.
”Jag vill inte att Adrian ska se mig så här. Om han redan är orolig vill jag inte oroa honom mer eller få honom att känna sig skyldig eller något”, sade jag och kände mig något värmare av Christinas ord. Det var dumt att lita på en främling så blint men jag behövde det. Behövde höra någon säga att allt skulle bli bra och att jag skulle bli älskad.
Mina händer for runt Christina då hon kramade om mig igen, närheten kändes så naturlig för henne medan jag själv stelnade till vid den.
”Jag tror choklad skulle passa bra, låt mig bara gå förbi mitt rum först”, sade jag och släppte taget om henne.

Jag nickade medan paniken smått tog över. Okej, okej, jag visste vad jag hade sagt, men jag trodde inte hon på allvar skulle gå med på det. Hur skulle jag nu meddela Adrian? Vem sjutton skulle jaga efter halvvampyren nu? Adrian skulle bli besviken och min storbror har väldigt kraftiga känslor så han skulle inte kunna koncentrera sig på jakten heller, så han skulle förmodligen dö ifall jag skickade ut honom. Och Clarabelle var inte hemma. Oavsett vad var jag den skickligaste jägaren. Mor skulle inte vara glad när hon återvände. Jag borde inte ha tröstat henne. Jag var så korkad. Jag skulle fokusera på den livshotande faran. Istället hade jag låtit mina känslor ta över. Nu mindes jag varför jag inte ville minnas hur det var att vara mänsklig. Känslor var så himla förvirrande.
Jag kastade ut en ur närmaste fönstret. Det var molnigt. Fortfarande. Helvete... Om jag kunde röra mig fritt medan de var molnigt kunde även den. Om det var ett nattdjur hade jag ingenting att oroa mig för... men... jag visste att jag hade någonting att oroa mig för. Ifall mor mer eller mindre hade sagt åt mig att jaga djuret så var det allvarligt. Då var det akut.
Jag sköt undan tankarna och vände mig tillbaka mot Adina med ett leende. "Okej, jag följer med", sade jag lätt, obekymrat. Man kunde inte ana vad jag hade tänkt på. Om jag inte följde med så skulle hon förmodligen inte hitta till köket i vilket fall som helst. "Vilket rum har du?" frågade jag sedan.
Samtidigt kom Sarah springande med tårarna forsande nerför kinderna. "CRISSY! CRISSY!" Hon var vettskrämd.
"Nej", viskade jag. "Nej. Nej. NEJ! SÄG ATT DET INTE ÄR SANT!" skrek jag. Jag visste att jag bara skrämde henne mer, men jag kunde inte rå för det.
Hon började viska. "Förlåt. Förlåt. Förlåt.... Den tog Max", viskade jag skräckslaget med stora ögon, såg på mig som om jag vore en gudinna som kunde rädda henne.
"Den tog Maxell?" Jag grep tag i hennes axlar, skakade om henne. "Hör du själv hur det låter? Vad tog honom?"
"Monstret", viskade hon. Jag höll tillbaka ett slag mot hennes kind.
"Varför i himlens namn, Sarah? Varför?!"
"Jag är så ledsen." Hon var förtvivlad. "Vi ville bara..."
"Jag bryr mig inte om vad ni ville!" skrek jag rakt i hennes ansikte. Hon började gråta ännu mer. Tjänare började komma från alla håll, helt panikslagna. "Berätta! Vart tog den vägen? Tog den bara Maxell?"
"Adrian följde efter den. Med häst."
Jag bleknade. "Han kommer dö", viskade jag. Sedan såg jag på folket runt omkring mig.
"Ta hand om Adina. Ta hand om henne väl. Och lås in Sarah på hennes rum", beordrade jag dem.
Sarah skrek. "Nej! Varför?"
"VARFÖR TROR DU?!" röt jag tillbaka. "Av samma anledning den kom efter Max! Ni har satt en mördare på fri fot och nu måste jag ta hand om er röra!" Min vackra syster bleknade.
"Den vill ha oss. Den kommer döda alla andra", viskade hon förskräckt och nickade sedan, lät tjänarna föra henne till hennes rum.
"Förlåt", sade jag snabbt till Adina samtidigt som jag började springa ifrån henne och bort till vapenförrådet. Där tog jag tag i ett svärd, både med pilar och koger och sedan dolkar. Några kastknivar också. Det var definitivt farligare än jag trodde. Och nu var jag tvungen att räkna med Adrians liv också. Det var lättare att slåss med ingen i närheten.
Sedan skyndade jag iväg till stallet, tog Vitlilja och hoppade upp på hennes rygg. Hon var redan sadlad. Adrian måste ha gjort det. Min korkade bror hade för många känslor. Han borde ha tänkt lite. Han borde ha varit smart, praktisk.
Det kan inte ens ha tagit fem minuter sedan jag sade förlåt till Adina, men fem minuters försprång var alldeles för mycket för en blodtörstig varelse.

[Adriana får gärna följa efter, säga att hennes ord väger lika mycket som Christinas då hon är förlovad med arvtagaren av huset och allt det där x3 Sedan kan hon smyga efter
Jag ville gärna ha med det där monstret o.o' *bara aningen besatt av jakten* Plus så skulle inte Christine klara av så många fler tårar av Adina xD]

Jag kände mig vilsen och mitt hjärta hade börjat pumpa hårdare och hårdare. Jag förstod inte. Vad hade hänt? Men även om jag inte förstod vad som hade hänt förstod jag att något var rysligt, rysligt fel. Christina sprang och rädslan i hennes ansikte, rädslan i Sarahs skrämde mig mer än någonting annat. I nästa stund hade någon tagit tag i mig och börjat dra med mig till mitt rum eller det var vad jag trodde. Människor fanns överallt, de talade med mig men jag kunde inget höra förutom mitt egna hjärtslag som dunkade hårt i mina öron.
"Stanna", hörde jag mig själv utropa och personena runt omkring mig stannade upp. "Var är Sarah?" frågade jag. Det enda jag ville var att följa efter Christina, följa efter Adrian och det kändes som om mitt hjärta skulle brista. Inte kunde han dö, vad fanns i skogarna som kunde döda en människa men så fort jag ställt mig själv frågan visste jag svaret. Det måste vara en björn.
"Ta mig till Sarah", sade jag och hörde hur min röst hade förändrats. Den och jag var långt ifrån flickan jag varit bara en liten stund tidigare. Och även om jag det enda jag ville var att följa Christina och Adrian, försöka hitta Maxell så visste jag att någon behövde vara med Sarah.
Min blick landade på personen som höll i mig. En äldre kvinna med sammanbitet ansiktesuttryck. Rynkorna runt hennes ögon indikerade att hon var en glad kvinna, att hon skrattade mycket men inget av det fanns i hennes ögon eller den spända munnen.
"Det är ingen bra idé, miss", sade hon och tog tag i mig igen och började dra mig framåt i korridorren. Någon sprang förbi oss och jag tyckte mig känna igen Emelia ifrån tidigare. Hon såg ut att vara mycket bättre även om hon fortfarande var blek.
"Nej", sade jag bestämt och stannade upp med ett ryck. "Ta mig till Sarah, jag tänker inte låta henne vara ensam då hon är så upprörd."
Den äldre kvinnan såg ut att vilja slå mig men istället sköt hennes ögon blistrar.
"Jag kan inte låta dig se henne", sade kvinnan så behärskat hon kunde, "det är för ditt eget bästa och hon är inte ensam."
Jag slutade kämpa emot kvinnan som fortsatte att leda mig genom korridoren. Mitt huvud arbetade och ifall de inte tänkte ta mig till Sarah, tänkte jag i följa efter Adrian och Christina.
"Varför sa du inte det på en gång", muttrade jag buttert innan jag stannade upp igen. Jag hade de rätta kläderna för en ridtur.
"I sådana fall tänker jag följa efter Christina." Vid de orden bleknade den äldre kvinnan och jag kunde se hur hennes tänder var hårt sammanbitna.
"Jag tänker inte låta dig ge dig ut där", sade hon och lät varje ord lägga sig innan hon sade det nästa.
"Jag kan göra precis som jag vill", fräste jag tillbaka och kände adrenalinet bränna genom mina ådror. Jag sträckte på min rygg, försökte se bestämd ut, försökte se ut som någon man inte sade nej till men mina strimmiga kinder och rödsprängda ögon förstörde det intrycket något. "Släpp mig", sade jag lågt och en aning hotfullt men kvinnan höll fast vid mig. "Jag är Adrians framtida fru, Ni kan inte göra så här. Jag tänker inte låta er göra så här, så antingen släpper ni mig eller så kommer Ni att ångra er."
Medan jag talade knöt mig min näve. Jag hade aldrig slagit någon i hela mitt liv men jag hade sett Nicholas slåss någon gång och en gång då jag smitit ut hade jag sett ett barslagsmål. Det såg inte så svårt ut, de hade bara knutit sina nävar och slagits.
"Christina kommer inte vara glad", sade kvinnan, "Adrian kommer att vara rasande." Jag tyckte mig se en rädsla för deras ilskor och bytte taktik.
"Jag lovar att de inte kommer lägga en hand på Er, de kommer inte att behandla er annorlunda eller bestraffa er på minsta sätt när ni låter mig gå." Jag valde ordet när istället för om eller ifall. Det spelade ingen roll vad hon sa.
"Och vad skulle du kunna göra för att hindra dem?" muttrade hon och började dra med mig genom korridoren igen som sakta tömts.
"Jag kan förvandla deras liv till pest och pina. Om bara några dagar ska jag och Adrian gifta oss och jag kan se till att de, alla i familjen skulle lida för det i resten av deras liv", sade jag med en stadig röst även ifall jag var osäker på det jag sade men Christina hade nämnt att de tog allvarligt på giftemål och något sade mig att även om jag behandlade dem som skit, om jag gjorde allt i min makt för att göra deras liv till ett helvete så skulle de inte skicka iväg mig eller något och vad spelade det egentligen för roll. Det enda jag ville var att kvinnan skulle låta mig gå och helst utan att slå till henne.
Kvinnan skrattade till vid mina ord men jag kunde inte se det roliga i dem. Men förtillfället hade jag bättre saker för mig.
"Jag gillar din envishet", sade hon endast, släppte greppet om min hand. Jag stod där, något chockad över att det hade fungerat och stirrade på henne. "Hade du ingen stans där du behövde vara?"
Jag vände på klacken och sprang. För första gången kunde jag origentera mig. Entren var ett av ställerna jag hittade till och jag slet upp dörrarna och möttes av den grådaskiga dagen som smugit sig på. Utan att stanna upp fortsatte jag att springa till stallet som låg tomt. Min andning var häftig och hästarna som fanns kvar där inne började oroligt röra på sig. Jag visste att jag behövde lugna ned mig men jag kunde inte. Så istället gick jag runt bland boxarna, tittade ifrån häst till häst och valde ut en som såg lugnare ut än de andra. Storöra stod det på boxdörren och genast började jag leta efter träns och sadel. Tur för mig fanns det små skyltar som visade vilken eller vilka sadlar som var till vilken häst. När jag närmade mig Storöra hade han likt de andra börjat röra oroligt. Någon av dem frustade till och jag visste att det inte skulle fungera. De fångade upp mitt sinnesstämmning. Så jag slöt mina ögon, försökte tvinga min puls till att sakta ned. Efter bara en liten stund kände jag hur en mule började gräva runt mitt hår och jag log svagt. Det hade inte fungerat så bra, jag kunde fortfarande känna av rädslan, paniken och desperationen men ett lugn hade börjat lägga sig över mig.
"Hej, pojken", mumlade jag och lät hingsten sniffa min hand innan jag smekte han mellan ögonen. "Vi ska ut på en tur."
Han stod inte stilla medan jag sadlade eller tränsade utan fortsatte att trampa runt men då jag varit yngre hade jag praktiskt taget bott ute i stallet, tills det inte var acceptabelt för mig längre och även om det var år sedan kändes det som igår. Jag ledde ut honom på stallplanen, hoppade upp medan han taktade med sina enorma hovar och öronen rörde sig ifrån de ena till de andra hållet. Klänningen hade fått glida upp längst mina lår men för tillfället brydde jag mig inte. Ett svagt duggregn började falla ifrån himmelen och jag skrittade fram till en stig som ledde in i skogen. Jag hade ingen aning om var de var någonstans, än mindre om det var en bra idé men jag hade en stark känsla av att jag behövde hitta dem. Jag var tvungen att hitta dem och att se att de båda var okej.



[Bra ide.
Om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag klarat av det heller. o.0 x3
]

Vitlilja var orolig, men hon var stark. Och hon var kvinna. Hon hade bättre intuition än de andra hästarna. Det var därför jag hade valt henne. Hon var inte stark som i muskler, hon var stark i själen och skärpt i sinnet. Hon skulle inte tappa mig. Och så litade hon på mig.
Jag visste inte vad jag letade efter, men jag kunde nästan svära på en varg. Tvillingarna hade alltid älskat vargar. Kanske en räv. Ingen björn i alla fall. De skulle inte ha klarat av att infektera en björn utan att bli dödade. De hade mer hjärna än muskler. Galna genier.
Vinden ven förbi och jag tyckte mig höra hästhovar bakom mig, men när jag kastade en blick ditåt såg jag aldrig någon. Så jag fortfaste att rida, pressade Vitlilja så hårt jag än kunde och hon svek mig inte. Hon fortsatte rakt framåt, för det var det enda logiska. En förvirrad varelse skulle inte försöka förvirra sig mer.
Men, jag måste ha haft fel, för hon stannade upp, frustade och rörde på öronen. Hon travade oroligt på stället om och om igen.
Jag hoppade genast av hennes rygg. Jag hatade klänningen jag var klädd i. Den var dum. Den var värdelös. Den var för vacker för att bli strimlad också.
När jag var nere på marken såg jag släpspår som jag inte hade kunnat uttyda innan. Grenar var knäckta och täckta av blod. Marken var uppsliten på vissa ställen.
Jag skickade tillbaka Vitlilja med två snabba klappar. Hon gav sig motvilligt av.
"Adrian!" skrek jag. "Max!"
Jag blev inte besviken. Träd började vaja till, mark blev uppsliten och jag hörde ett grymt morrande. Den kom närmare och närmare.
Jag sprang. Min klänning började fastna i träd. Jag slet av större delen av underdelen och tog sedan tag i delen jag hade tagit loss. Jag önskade Vitlilja var kvar.
Sedan började jag springa kors och tvärs, stanna på olika platser och lämna bitar av min klänning överallt. Det verkade förvirra besten. Efter att ha sprungit runt i en evighet så stannade jag upp, klättrade upp i ett träd. Jag behövde veta vad jag slogs emot. Och jag hade övertaget nu när dess doftsinne var värdelöst. Min doft fanns överallt. Och mitt blod. Träden hade slagit hårt mot mina nästan bara ben och fäst sig vid barken, droppat ner på marken. Jag hade bundit om mina ben med den sista biten av tyg jag hade haft kvar.
"ADRIAN!" skrek jag skräckslaget när jag såg Adinas svarta hjässa bland allt det andra med mina hökögon. Han hörde inte mig. Ingen hörde mig. Maxell måste vara medvetslös. Och Adrian. Jag hoppades vid gud att han var medvetslös och inte död.
Jag halvt om halvt hoppade nerför grenarna tills jag var nere på marken igen.
Morrandet närmade sig. Jag körde den yla. Varg. Den var en jäkla varg ändå.
Något vitt rörde sig i min ögonvrå och jag kastade mig åt sidan när den kom rusande emot mig. Ifall det var en direktattack hade jag ingen chans. Men det var inte vargen. Morrandet var någon annans stans, och den verkade försöka vara tyst, hitta mitt starkaste doftspår.
Vitlilja stannade vid min sina och stampade med hovarna som för att säga åt mig att hoppa upp. Jag löd.
Jag styrde henne emot Adina medan jag försökte förstå vad som hade hänt. Varken Adrian eller Maxell svarade. Vilket skrämde mig. Hur stark var den här varelsen? Vad hade tvillingarna lyckats göra?
När jag skymtade Adina skrek jag åt henne att vända om, lämna oss ifred. Att hon för i helvete skulle ta skydd i huset.
Det var endast några få meter emellan oss så när den gråa, en gång svarta, vargen uppenbarade sig bakom oss gjorde jag det enda jag kunde. Jag kastade mina knivar emot den och hoppade sedan av Vitlilja.
Två av tre knivar prickade. En i ögat och en i baktassen. Dumt misstag.
Det gjorde den bara argare. Den morrade, försökte få bort kniven (jag var inte dum, jag sprang som sjutton när den fortfarande var förvirrad) ifrån sig men gav sedan upp. I alla fall den i ögat. Den i tassen fick han bort på något vis.
När jag hörde stegen bakom mig så sprang jag så snabbt som jag kunde medan jag tog fram svärdet, kastade ifrån mig bågen och kogret och försökte leda den så långt bort ifrån Adina som möjligt.
Det var min blodsdoft han hade. Det var mig han ville döda. Jag var hotet. Inte hon. Den här gången bad jag till gudinnan, jag bad om att hon skulle banka vett i min brors korkade fästmö så att hon kunde dö och sedan återvända. Inte dö och förbli död ifall hon följde efter mig igen.
Jag fortsatte springa och slängde iväg en tacksam tanke till gudinnan att alla mina mänskliga spärrar var borta.

[Hihi x3
Hahahahaha x) Då hoppas jag att det här var en bra idé Och att det här inlägget var helt okej och inte för mycket pp eller så >.<']

[Det här är inte bra skrivet!
Jag hade inte orkat med Adina ifall jag vore Christina. X3 Haha, hon är något irriterande. X3 Fast tja, hon har ju potential till att utvecklas tror jag, hoppas jag. X)
Måste säga att jag älskar namnet Vitlilja. C:]


Jag styrde Storöra längre och längre in mellan träden men höll oss till stigen. Efter en del skrittande, ökade jag på honom till trav genom att ändra min vikt och jag klappade honom längst den breda halsen. Desperationen satt fortfarande i mig men jag kunde inte hjälpa att njuta av hur lätt Storöra följde mina hjälper, hur känslig han var. Han frustade till och svängde till med huvudet och jag saktade ned. Åter igen började han takta på stället.
”ADRIAN”, hörde jag Christinas röst och jag vände Storöra emot hennes röst. Jag ökade på till en lugn trav igen och styrde in mellan träden och vek av ifrån stigen. Storöra började åter igen frusta, slänga med huvudet. Han stannade och jag visste att ett djur var i närheten. En varg ylade och Storöra ställde sig på två bakbenen och jag grabbade tag i hans långa, vågiga, svarta man och knep åt med benen. Jag bet mig själv i läppen och Storöra stegrade sig åter igen.
Jag tyckte mig se Christina igen och hon skrek åt mig.
”Så fan heller”, röt jag tillbaka vilket Storöra inte verkade gilla. Åter igen ställde han sig på bakbenen och jag snarare kände en såg hotet bakom oss. En varg. En kall kåre vandrade uppför min rygg och håren i nacken ställde sig på ända. I samma stund jag såg Christina kasta sina vapen emot vargen skenade Storöra i panik. Det enda han hade i sitt huvud var att komma så långt ifrån vargen som möjligt och det enda jag kunde göra var att lägga mig så platt jag kunde emot hans hals i hopp om att en gren inte skulle slå in skallen på mig. Vi for djupare och djupare in i skogen och Christina och vargen försvann längre och längre bakom oss. Så kunde jag höra den yla igen. Jag ville inte dra sönder Storöras mun men jag försökte få stopp på honom genom att dra i ena tyglen. Försökte få honom att svänga runt i en cirkel så att han skulle bli tvungen att stanna men han var för långt sjunken i paniken. Så tvärnitade han och svängde hårt åt ena hållet och jag föll framåt. Det fanns inget jag hade kunnat göra för att förhindra det och jag landade mitt i volt i luften, på vänstra axeln. Smärtan for genom mig och jag skrek. Svarta prickar började fläcka min syn och samtidigt som min andning blev häftig. Jag försökte röra mig, bet mig hårt i kinden och stannade sedan upp igen. Så länge jag inte rörde armen, så länge jag höll axeln stilla var smärtan outhärdlig. Och även om jag hade haft mina stunder hade fysisk smärta aldrig varit ett större problem för mig. Inte för att det hände så ofta längre då jag levde i min skyddade värld men fysisk smärta kunde jag kontrollera, jag kunde behärska den. Sakta, mycket sakta tog jag mig upp på fötter. Jag tittade efter Storöra men han fanns ingenstans. Jag kunde se vart han hade försvunnit genom snåren och jag började, något haltande följa hans spår. Det dröjde inte länge förrän jag korsade ett annat. Det såg ut som något eller någon hade blivit släpad. Jag böjde mig ned och såg att blod hade droppat i det och kände hur mina inälvor vreds om. Christina hade sagt att jag var en i deras familj nu, vad som en hände och det betydde att Adrian och Maxell var min. Tanken på att något skulle hänt någon av dem…
Lika sakta som förut började jag följa släpspåret. Skogen omkring mig hade tystnat. Och ju längre in, desto tätare var träden och desto mindre ljus släppte de igenom. Trött, förtvivlad och utmattad som jag var fortsatte jag framåt. Jag kunde inte säga hur länge jag hade gått, det kunde varit e timmer eller tio minuter, då jag såg något, en kropp längre fram. Det var som om smärtan lyfte och mina steg blev lättare. Mitt hjärta sjönk ned i min mage och jag kunde känna mig själv börja skaka.
Jag satte mig ned vid hans sida. Han var i en blodig röra, han hade flera bett ifrån vargen, armarna, benen längst buken och först stannade jag en bit ifrån honom, rädd för att röra vid honom. Rädd för att han var död men efter ett tag insåg jag att hans bröst höjdes och sänktes i en jämn takt.
Min darrande hand smekte hans kind innan jag lät mina händer fara över de skador som såg värst ut. Mellan axeln och nacken hade han ett sår var blod pulserade ut blod ifrån med en jämn rytm. Jag försökte slita sönder klänningen jag hade på mig men tyget var för starkt. Istället drog jag av mig mina skor och sedan strumporna som räckt mig över knäna. Jag band om honom så gott jag kunde och hittade en kniv i hans bälte som jag skar upp klänningen med.
”Adrian”, mumlade jag förskräckt men förstod att fall han ännu inte vaknat skulle han inte vakna av sitt namn. Han hade redan förlorat för mycket blod. Så hörde jag ett svagt jämmer längre bort. Jag ville inte lämna honom men visste att det mycket väl kunde vara Maxell.
Jag kysste Adrians panna.
”Håll ut”, mumlade jag och lämnade honom. Någon var tvungen att ha sett Storöra, någon borde ha skickat efter hjälp och så svårt hade det inte kunnat vara att följa hans spår.
Bara några hundra meter ifrån Adrian hittade jag Maxell. Han var i samma skick, lika blodig, lika sönder men han var vid medvetande och jämrade sig. Jag tog mig fram till honom, min egen smärta bortglömd.
”Maxell, allt kommer att bli bra”, sade jag och fortsatte att mumla lugnande ord. Jag lät mina fingrar följa hans panna, var han verkade ha slagit i huvudet. Som innan fortsatte jag att dra sönder klänningen jag lånat av Christina och hoppades att hon inte skulle vara för arg eller besviken, på att jag inte bara blodat ned hennes klänning utan även slitit den i stycken. Jag började binda om hans huvud då hans ögon öppnades och de hittade mina. I nästa stund greppade han tag i mig hårt.
”Nej”, hörde jag någon säga bakom mig och jag kunde inte riktigt förstå. Så lutade Maxell sig emot mig, och först trodde jag han skulle kyssa mig mellan min axel och hals men istället kände jag en iskall smärta som sakta försvann och ersatte av något annat. Och jag svimmade.

[Jag tyckte om det ^^
Hihi x3 ]

Jag stannade upp med svärdet i handen och vände mig om, ställde mig i stridsställning. Jag hade ingen chans ifall den angrep mig bakifrån, men, ifall den attackerade mig nu skulle jag vinna utan några problem. Det här var stunden jag hade letat efter. Väntat på.
Vargen kom morrande emot mig. Sedan stannade den. Vände på huvudet och sprang iväg. Jag följde chockat efter, kom ikapp snabbare än den hade väntat sig och slet upp den med svärdet. Blod stänkte åt alla håll när den kämpade emot i en kort stund innan den dog. Jag hade blod överallt nu, både dess och mitt. På svärdet, på resterna av klänningen, i mitt ansikte, och i... munnen. Blodet smakade konstigt. Mycket konstigt. Det smakade inte som någonting jag smakat tidigare.
Adrians röst var det som väckte mig ur mina tankar. Det hördes endast som en låg viskning för mig men jag störtade genast iväg åt det hållet.
Han hade kastat en kniv i Maxells axel så att han hade farit bakåt med en kraft som hade slitit honom ifrån Adinas hals. Hon ramlade ihop på marken.
Jag sprang till och slog till Maxell med svärdsskaftet hårt tre gånger. Den här gången var det Maxell som ramlade ihop, medvetslös.
Jag skyndade mig fram till Adina, förseglade hennes sår efter att ha torkat bort allt blod med hennes renare klänning. Sedan lät jag henne vara. Sedan gick jag bort till Adrian. Han låg på marken, halvt död.
"Du är en idiot, vet du det?" frågade jag honom och lutade mig fram för att försegla hans sår. Det kändes aningen konstigt att slicka på min egen bror, så det slutade med att jag tog lite saliv på fingrarna och tryckte in det i såren och såg på medan de slöt sig.
Han skrockade lätt till. "Jag vet."
"Jag menar, vilken galning går efter Maxell? Du vet att du är urusel på att jaga. Din hjärna stelnar till och du glömmer allt som du vet. Maxell var skaparen, Adrian. Den skulle aldrig döda sin skapare."
"Hur kunde du vara säker på att det var deras experiment då?" frågade han trotsigt medan han grimaserade åt smärtan när jag torkade bort blod.
"För att våra syskon är onda."
"De..."
"Ena bet just din fästmö, våga inte säga någonting." Han tystnade medan jag ilska blixtra till i hans ögon. Sedan föll hans blick på mig och ilskan försvann, ersattes med oro.
"Du är själv biten."
"Är jag? Det märkte jag inte." Det var sant.
"Låt mig hjälpa till", sade han.
"Nej", sade jag hårt. "Glöm det. Du kommer suga ut allt blod ur min kropp istället."
"Nej, jag lovar."
"Glöm det."
"Men, hur ska du hela dig då? Du vet att det inte fungerar lika kraftigt på en själv som det gör på andra."
"Jag överlever. Jag har varit med om värre."
"Men du blöder."
"Håll käften, Adrian. Du är svag och du kommer inte kunna kontrollera dig själv när du väl smakat blodet. Plus så är jag full av adrenalin, så du skulle aldrig kunna släppa taget."
Han gav upp till slut och lade sig tillbaka och slappnade av.
"Tack."
"För vad?" undrade jag och förseglade det sista såret. Nu var det hans kropps tur.
"För att du besegrade monstret."
"Äsch då. Det var ju det jag skulle göra idag ändå, eller hur?"
"Jag vet... men... du vet, besegrade det i tid."
"Varsågod. Du kan i gengäld lära din fästmö att inte lägga sig i saker och ting på det där viset. Hon kommer inte överleva en vecka ifall hon fortsätter. Hur ska vi nu förklara det här för henne?"
Han var tyst en stund. "Jag förklarar det, precis som planerat", sade han. "Hon kommer hata mig, gråta, skrika och förmodligen slå mig innan hon rymmer iväg mitt i natten."
Nu var det min tur att vara tyst. "Men, hon är kvinna och därför kommer ingen tro henne. De kommer säga att hon är galen och skickas till sjukhus."
"Jag vet."
"Vi får hoppas hon lär sig att sluta gå på självmordsuppdrag."
"Se till att inte bli bästa vänner då", skrattade han och försökte resa sig upp. Allt gjorde honom illa men han fortsatte ändå, vägrade ge vika för smärtan.
Jag visslade högt och snabbt. Vitlilja kom springande efter ett tag.
"Klarar du av att rida?" frågade jag honom sedan. Han såg på mig och sedan på Vitlilja.
"Du får inte göra narr av mig när jag tuppar av."
"Nejdå. Jag har redan din intellekt att förolämpa för ungefär de kommande femtio åren."
Han suckade och tog sedan stöd emot mig medan jag tvingade upp honom på Vitlilja som lätt böjde på sig för att hjälpa till. Sedan kastade jag på Maxells livlösa kropp på hennes annars vita rygg som nu var full av blodstänk.
Sedan gick jag fram till Adina för att lasta på henne också och sedan gå vid Vitliljas sida hemåt.
Hon var så hemskt blek såg jag när jag böjde mig ner för att lyfta upp henne.

[Hoppas det här var någorlunda okej xD]

[Bättre än någorlunda okej. Jag gillar verkligen att rolla med dig. (a) ♥

Hoppas det här blev någorlunda okej. x) ]

Verkligheten flöt in och ut i min sömn. Människor, vissa endast en närvaro, andras röster bröt sig lätt igenom men allt var luddigt. Allt förutom den mjuka madrassen och sköna täcket och kuddarna omkring mig. Det var kallt och jag frös och drog täcket närmare men det hjälpte inte. Mitt huvud värkte, min axel värkte och jag var helt utmattad. Alldeles för trött för att ens öppna ögonen. Hur lång tid som gått kunde jag inte säga och jag vaknade av och an några gånger. Nicholas var där en stund, sedan Adrian. Jag trodde mig ha sett den äldre kvinnan som tidigare velat få ta mig till mitt rum. Zeldas ansikte hade flutit förbi men jag var inte riktigt säker, allt hade varit luddigt.
En varm hand höll min. Några fingrar strök bort hår ifrån mitt ansikte. Någon måste ha plockat ned Christinas frisyr och jag hann tänka att det var synd.
”Mor”, mumlade jag svagt utan att öppna ögonen. Mor var den som alltid suttit jämte mig då jag varit sjuk, då jag varit för svag för att gå upp ur sängen.
”Mor är fortfarande hemma, Dinali”, sade Nicholas och jag insåg att händerna som rörde vid mig hade inte alls samma feminima mjukhet som mors hade. De var större, valkigare om än inte samma som en arbetande mans händer. Hans röst var mjuk, fylld med något som jag väldigt sällan hört ifrån honom.
”Vad hände?” frågade jag fortfarande med slutna ögon. Rösten svag och hes. Det gjorde ont att tala och tog på min energi.
”Du ramlade av hästen”, sade Nicholas med en aning humor, ”Lilla Adina föll av hästen och slog dig själv medvetslös.” Det var tydligen roligt för Nicholas började skrocka något men jag visste att han någonstans brydde sig om mig, i vilket fall vad jag visat kunna ge honom.
”Vad är det som är så roligt?” frågade jag och såg framför mig hur jag ramlat av. ”Hur mår Adrian?” frågade jag då jag såg honom framför mig. Blodig, sönder, skadad, svårt skadad.
”Äsch, han mår bra”, muttrade Nicholas och jag hörde åter igen ogillandet i hans röst.
”Och Christina?” frågade jag samtidigt som Nicholas fingrar började röra vid mig igen. Min hand, min kind.
”Hon mår bra, alla mår bra. De dödade rabies vargen.”
Jag drog en lättnads suck. ”Maxell?” andades jag fram frågande. Samtidigt som jag sade hans namn kände jag smärta i mig. Mina händer började darra okontrollerat och det var som om jag kunde känna hans tänder sjunka in i mig.
”Adina”, sade Nicholas men jag lyssnade inte utan slog upp ögonen. Lät mina fingrar dra ned klädesplagget jag hade på mig ifrån axeln och följde min hy ifrån nacken ut till axeln. Jag gjorde om det igen och igen men kunde bara känna slät hud under fingrarna.
”Adina”, sade Nicholas igen och jag hörde mig själv börja hyperventilera. Det blev svårare och svårare att andas och Nicholas ropade någonting till någon.
Dörren slogs upp. Min kropp darrade, min andning blev värre och värre och jag kunde inte stoppa det. Zelda kom in och med Nicholas hjälp stjälpte det ner en vätska i min strupe. Sedan höll de mig nere och jag kände att sömnen drog mig iväg igen. Innan jag försvann helt såg jag Adrian. Min bror sade någonting till honom, han var arg men Adrian mötte bara min blick medan jag försvann.

[Och jag tycker om att rolla med dig ♥
Det var awesome x3 Adina måste dock ta sig själv i kragen lite xD]

"Den renaste sortens vampyr?" ekade jag. "Vad skulle det betyda?"
Maxell suckade. Mor, far, Sarah, jag och Adrian satt alla i tvillingarnas sovrum och lyssnade på vad deras åsikter hade varit. Jag ledde förhöret.
"Vi centrifugerade blodet och tog endast vampyr-dna:et. Vi tänkte först köra det på en människa först, men när Sarah började bli hysterisk så lät vi Emilia gå. Så då tog vi en varg istället. De hade också testat på en varg, mannens anteckningar vi hade funnit i biblioteket. Han hade använt en varg. Så vi letade upp vår egen, fängslade den och gav den blod i en vecka innan vi lät den gå för att se hur den skulle anpassa sig ute i det fria. Det gick dock inte så bra. Den började förstå för mycket. Började förstå människor och andra saker. Det blev för mycket för den och den blev ganska galen på direkten."
"Och...? Varför dödade ni inte den?"
Maxell förblev tyst. Sarah började prata. "För vi lyckades skapa den allra renaste sortens vampyr. Den blev för stark bara."
"Och?" fortsatte jag mana på.
Sarah mötte min blick. "Du vet varulvar?"
"Myter", sade Adrian.
Sarah skakade på huvudet. "Nej. Folk har bara glömt hur det skapas. Men Maxell och jag lyckades klura ut det. Vi har bara inte klurat ut hur de gjorde det förr bara."
Vi satt tysta en stund innan jag klämde fram ett litet "va?" och Sarah fortsatte förklara.
"En varulv är den renaste sortens vampyr. Den starkaste. Ifall du möter en varulv under fullmånen så kan du lägga dig på marken och vänta på det dödande slaget. För den kommer vinna. Vi alla är bara halvvampyrer. Det finns inget som fullblodiga. Varulvar är inte ens fullblodiga, men de är den renaste sorten med endast någon droppe blod av en varg så att de klarar av förvandlingen helt utan att dö. Det är på grund av att den är så ren att den inte kan använda sina krafter hela tiden. Halvvampyrer som vi får styrka hela tiden, från olika saker. Men, varulvar? Nej. Deras styrka laddas upp hela tiden tills den dag går att använda utan att de själva dör. Den tar på för mycket kraft från själen för att kunna använda i vardagslivet. Därför, en gång i månaden så släpps dess sanna krafter lösa och det man får är en varulv. En människa med både vampyr- och vargblod i ådrorna. Det är så den reagerar."
"Så ni bara råkade glömma bort människoblodet i vargen?" frågade far ilsket.
Maxell skakade på huvudet. "Nej. Vi använde blod från Crissys blodhora." Jag bet ihop mina käkar men sade ingenting. "Det fungerade dock inte. Dess kropp var inte byggd på rätt vis. Den kunde inte kontrollera krafterna. Men den hade samma instinkter som en vampyr. Den behövde hjälp och dess skapare visste vad som skulle göras. Så den behövde oss", sade han och pekade på sig själv och Sarah.
"Hur vet ni allt det här?" frågade mor läskigt lugnt.
"Efterforskningar, prover och undersökningar av den mänskliga kroppen, vampyrkroppen, vargkroppen och månen. Detaljerna är fortfarande dimmiga men i grund och botten så går det helt enkelt ut på varulvar är vampyrer i dess sannaste form. Under en natt så strömmar all kraft och energi fritt."
Adrian reste på sig så snabbt att stolen högt skrapade mot golvet. "Jag går till Adina."
"Jag följer med dig", sade jag och reste lugnare på mig än honom. Jag kastade en sista blick mot tvillingarna. "Håll er i skinnet nu. Nästa gång så blir ni straffade mer än med endast utegångsförbud, jaktförbud och allt det där ni fick."
Mor och far närmade sig dem så att de kunde fortsätta tala medan jag och Adrian gick bort till Adina. Jag hade bytt om till en smaragdgrön klänning, satt upp håret på ett elegant vis och i det hela så mådde jag toppen. Det var mer än man kunde säga om Adrian dock. Han hade bytt om och såg prima ut, men det var endast de lätta skadorna som hade läkt. Hans kropp läkte fortfarande och han borde egentligen ligga i sängen, men istället var han uppe och gick och oroade sig för saker och ting.
"Tror du dem?" frågade Adrian medan vi gick till hans fästmös rum.
"Jag vet inte. Ja. Nej. Kanske. Jag vill ha mer bevis."
Han nickade. "Samma här."
Den irriterande brodern var fortfarande kvar i Adinas rum när vi klev in.

[Hihihi, vad tycker du om min lilla mytologi/sägen ändring? x3]

”Så far åkte hem”, sade jag och drog en hand genom mitt hår som tovat sig medan jag sovit. Jag hade fått i mig mat och vatten och kände mig mycket bättre än tidigare.
”Jag sa ju det”, suckade Nicholas och tittade upp ifrån boken han hade i handen. ”Han åkte hem för att förbereda bröllopet. Tror inte att den här olyckan hindrade det. Trodde du det?” frågade han och stirrade ned i sin bok igen. Han hade alltid haft en förmåga att läsa och lyssna samtidigt, eller parallellt.
”Jag försökte inte ta mig ur någonting”, muttrade jag och kastade en kudde emot honom som inte träffade. Han tittade åter igen upp ifrån boken och höjde ena ögonbrynet emot mig.
”Så vad försökte du göra?” frågade han hånfullt.
Ibland avskydde hur min bror fick mig att känna mig så liten. Han sätt att se ned på mig. Jag ändrade mitt grepp om kolet och blåste lätt på pappret framför mig med en bok under.
”Jag försökte hjälpa till”, muttrade jag och betraktade mitt verk. Något saknades.
”Hjälpa till med vargen? Adina, gumman du var bara i vägen. Du borde stannat inomhus. Och ifall du använt vad du har innanför pannbenet hade du förstått det.” Han gav ifrån sig en suck och jag log lite för mig själv. Kände hur hans kritik borrade sig in i mig.
Jag lät min blick glida över fönstret och sedan tillbaka till bilden framför mig. Försökte få hästen ögon att se mer levande ut. Lade till några skuggor längst dess bog som framhävde de kraftiga musklerna.
En lätt knackning hördes och trött som jag var på att bli behandlad som en sjukling tog jag mig ur sängen, insvept i en filt och satte mig i fåtöljen bredvid Nicholas. Han flinade utan att se på mig och jag lade undan de jag hade för händerna.
”Kom in”, sade jag och tittade upp.
Dörren knarrade något då den öppnades av visade Adrian och Christina. Jag log emot dem och Adrian besvarade det även om det aldrig riktigt nådde hans ögon.
”Hur mår du?” frågade han och kom in i rummet.
”Bättre”, sade jag och kände Nicholas blick vila i min nacke, ”nästan som ny.” Huvudvärken hade inte släppt, axeln värkte och tröttheten fanns fortfarande kvar men inget jag inte kunde överleva.
”Och du?” frågade jag och kände en knut i magen. Det var helt otroligt hur snabbt han och Maxell hade läkt. Det var inte verkligt, inte sant. Men jag hade lovat mig själv att inte ta några förhastade beslut och efter att ha funderat på det så kunde jag inte säga ifall det jag trodde ens spelade någon roll men jag visste inte.
”Oroa dig inte”, sade han och slog sig ned i den matchande soffan mittemot mig. Han lade sina händer i sitt knä. ”Jag överlever.” Det sista sade han med en glimt i ögat som fick mitt hjärta att ta ett litet skutt. Något som jag inte riktigt ville erkänna för mig själv.
”Och det är vi alla glada över”, sade Nicholas fortfarande stirrandes ned i sin bok, ”bröllopet är ju imorgon.” Han konstaterade det med en mycket kall röst. Emot mig hade han växlat mellan den vänliga sidan som han visat då jag vaknat och den här kalla, bittra men så fort Adrian och Christina stigit in genom dörren hade han fastnat på den hånfulla sidan.
”Betyder inte det att du inte borde se din brud innan dess? Eller tror inte du på otur?” frågade Nicholas och tittade upp på Adrian. Ifall han inte försökte skrämma bort honom gjorde han ett rysligt dåligt arbete.


[Intressant. Förstår inte varför tvillingarna vill skapa något som är mäktigare än dem och lätt skulle kunna döda dem och alla andra dock. x3 Fast deras band kanske hindrar det. ]