I'll Love You Forever (Drarry)

MUHAHAHA Karin kommer alltid vara efter dig!

XD omfg Laughed so hand omg XD

DU BORDE BLI KOMIKER :'D

Jag vet

SUperbra ååååååh FEEEELS!! it hurts :C

Bra ^^

Måste dock säga att allt är lite grått, allt är bara hemskt för huvudpersonen och hogwarts har förlorat lite färg..Here yougotsomecolorlovedarrybtw//unicornbabes

Draco sprang förkrossad in på en toalett, och låste dörren ordentligt efter sig. Han grät så mycket så att hans tårar bildade en pöl på golvet. Varför förstod han inte? Varför förstod inte Harry Potter att Draco Malfoy älskade honom med hela sitt hjärta? Varför såg han inte vad Draco kände för honom... Och... Varför besvarade Harry Potter inte Dracos kärlek till honom?
Tårarna fortsatte att rinna nerför Dracos kinder, och han ville bara försvinna, försvinna till en plats där inget av detta existerade, där han inte kände denna ständiga ångest.

Dracos tankar avbröts av att någon knackade på dörren.
Draco torkade bort tårarna.
"V-vem är det" sa han, och även fast han försökte låta stadig på rösten bröts den ändå.
"Det är jag" svarade en välbekant röst.
"Och jag vill faktiskt veta varför du börjar gråta och springer iväg mitt i en lektion, och sedan säger att det var mitt fel."
Draco tvekade.
"Snälla, kan du inte bara öppna dörren, Malfoy?" Sa Harry. Draco skakade på huvudet.
"Jag vill inte.. Att du ska se mig såhär.."
"Va?", svarade Harry förvirrat.
Draco ställde sig upp, och öppnade dörren.
"Men herregud.. Vad är det?" Frågade Harry, och han verkade faktiskt lite oroad. Draco såg ner i marken.

"Det är bara det att.."
"Jaa...?" sa Harry i en lirkande ton.
Och då såg Draco upp i Harrys ansikte.
"Din idiot" sa han tyst, och sedan kysste Draco Harry. Han väntade sig att Harry direkt skulle fösa bort honom, men de bara stod där. Och det var magiskt.
Det var som om all lycka i världen hade samlats just i den stunden. Draco kände hans hjärta bulta hårt i bröstkorgen, och sedan släppte han Harry, som såg väldigt förvirrad ut.

Nu ska du skriva ett lyckligt slut...Snälla

Awesome :d och nu börjar mina Drarryfeels komma fram ♥
Sorry förresten för att jag har varit såå dålig på att komentera:/

Snälla lägg ut nästa kapitel snart!!!

Draco slog upp ögonen. Så han hade åtminstone lyckats sova ett par timmar. Han hade legat i sängen och inte kunnat sova på flera timmar.
Draco satte sig upp i sängen och sträckte på sig, varefter han velade mellan att stanna i sängen och fega, eller att gå ner och äta, och därmed möta ödet. Draco bestämde sig efter många om och men för det andra alternativet. Han må inte vara gryffindor, men han var inte feg Heller. Så Draco steg upp, och klädde på sig till den vanliga uniformen, varefter han gick ner för trapporna till stora salen. Hans hjärta bultade hårt i brösten, och en liten klump började bildas i magen. Han gick med huvudet nedsänkt, och satte sig vid sitt Elevhemsbord. Sedan tittade han försiktigt upp.

Och han såg rakt in i ett par stora, smaragdgröna ögon. Harry stirrade på Draco, med samma förvirrade ansiktsuttryck som han hade haft dagen innan. Han verkade inte ens märka att Draco stirrade tillbaka.
Att döma av Granger och Weaslys obekymrade ansikten hade Harry inte berättat för dem. Draco kände hur hans kinder hettade och han tittade förläget ner i bordet.

Efter han hade ätit en liten rostad macka reste sig Draco försiktigt upp, och han tittade fortfarande ner i backen. När han kände att han var tillräckligt långt borta tittade han upp igen, men plötsligt hörde han röster bakom sig.
"Harry, snälla berätta vad det är med dig!"
Draco kände igen Grangers röst, och han tittade förläget ner på sina skor igen.
"Ända sedan du försvann från Hagrids lektion igår har du varit jättekonstig! " sa Granger oroligt. Draco kikade försiktigt över axeln, och han märkte att Harry fortfarande stirrade mållöst på honom. Draco rodnade och tittade ner, men förstås skulle den där jäkla smutsskallen märka det också.
"Va?" Sa hon förvirrat, och då tog Draco tillfället i akt och sprang bort från de.