Monster High School

Jag suckade där jag stod och väntade på tåget. Tåget skulle nog komma vilken sekund som helst nu, men jag hoppades verkligen att det skulle dröja lite till. Anledning? På tåg tvingades du vara i närheten av andra varelser, och såfort jag var i sådana situationer ställde jag alltid till det på ett eller annat sätt.
Det hördes ett väldigt högt tjut, och till min besvikelse kom tåget inrullande på perrongen. Såklart så var det bara tvunget att komma.
Jag suckade ytterligare en gång innan jag gick på tåget. Förhoppningsvis skulle det finnas ett ställe jag kunde sitta på utan att råka ut för något. Förhoppningsvis skulle någon kanske inte tycka så illa om mig och faktiskt stå ut med mig.
'Archie, allt kommer gå bra. Det värsta som kan hända är ju att alla hatar dig, och det är ju inte så farligt. Och om inte, din mamma tvingade ju inte på dig en kjol eller liknande idag...' tänkte jag till mig själv då jag fortsatte in i tåget, letandes efter en sittplats.

Jag sitter ett tag och tittar ut genom fönstret, men det visar sig inte vara särskilt kul. Jag öppnar min stora koffert och tar fram ett ritblock, och fortsätter att skissa. Jag ritar för en gångs skull mig själv. Jag ritar en ängel.
En ängel som faller.

Plötsligt öppnas dörren och en pojke kommer in. Han har huva och en lång klädnad, som jag känner igen som hur magiker och alkemister ofta avbildades... Hemma.
Jag känner återigen gråtklumpen som fastnar i halsen. Men nej, jag kan inte gråta nu. Jag är egentligen inte särskilt gråtmild i vanliga fall, men just nu känns det som jag gråter hela tiden.
Jag stryker undan håret och ler svagt.
-Hej
säger jag tyst.
Jag märker inte att tårarna börjar strömma ner för mina kinder.
Igen.

Jag tittar på flickan i ögon vrån och fnyser åt henne. Den ända jag har tagit med mig är en enkelt axelräms väska som jag rotar igen efter mitt ritblock. Jag hittar det och börjar måla av henne.

Jag vänder bort huvudet. Vad jag än gör blir det fel. Jag vill bara bort härifrån. Kan inte någon annan komma, snälla? Jag orkar allvarligt talat inte mer. För att fly från verkligheten tar jag återigen upp mitt ritblock, och fortsätter att skissa den fallande ängeln. Jag tänker på hur allt kommer bli. Var det ett misstag att börja här? Kommer alla bete sig såhär? Jag förstår bara inte. Ibland vill jag bara försvinna, bli osynlig.

Jag vet att jag fysiskt faktiskt kan bli osynlig, men det är inte det jag menar. Jag kikar nyfiket upp på pojken igen, för att se vad han gör. Och jag upptäcker att han sitter och gör exakt samma sak som jag. Skissar.

Jag tittar upp mot flickan. Hennes kropp har jag redan ritat av och nu är det bara ansiktet kvar.Jag tittar upp och ser att hon tittar på mig.

Han ser på mig, studerar mitt ansikte. Jag tittar snabbt ner. Det finns ingen anledning att fortsätta titta på honom. Han verkar ändå inte tycka om mig. Jag tar upp mitt ritblock igen och fortsätter skissa. Jag försöker fortsätta att den fallande ängeln. Jag bläddrar istället blad, och utan att veta varför börjar jag rita av honom. Jag ser att han tittar på mig igen. Jag vill se seriös ut, men det börjar rycka i mina mungipor och jag ler stort. Jag tittar ner, men han verkar redan ha sett det.

"Du borde le oftare." sa jag och fortsatte rita. Varför jag hade sagt så visste jag inte. Jag insåg snabbt hur dum det lät och försökte att inte tänka mer på det.

Julie ~
Jag rotar igenom mitt handbagage och blir alldeles kall.
"Min bok", mumlar jag för mig själv och går ut.
Jag råkar krocka i någon tar några klumpiga steg bakåt och tar mig för huvudet.
Ouch.
"Jag, oh.. Förlåt!", stammar jag fram och tittar nervöst på den rödögda pojken.
Jag böjer mig ner och tar upp min bok - som egentligen är en halvdålig skräckhistoria men är ändå bättre än min ny varande situation.
"Erm, mitt namn är Juliet- eghm, jag menar Julie", orden låter ganska skygga och skrämda.. Antagligen för att jag känner mig så. Jag trivs inte så bra med nya människor, speciellt inte sådana som skrämmer mig.. Fast, pojken har ändå ett par söta och mjuka drag.. Men han är ändå mest skrämmande, som alla människor.

Efter ett par pinsama sekunder av tystnad harklar jag mig och går in i någon slumpmässig kupé - som tyvärr har två personer i sig.
Jag sätter mig så långt bort från flickan för att visa att jag inte vill störa och börjar blygt läsa ur min bok.

Jag tar in pojkens ord. Sa han det verkligen?
-Du borde le oftare
Jag förstår inte. Vad menade han? Jag undrar än en gång om jag hörde rätt, om han verkligen sa det. Inbillade jag mig bara, eller sa han det som någon sorts förolämpning?
Eller kanske, kanske, hade han verkligen sagt det, och menat det. Kanske ville han verkligen bli min vän?
Mina begrundningar avbryts plötsligt av en högljud duns utanför kupédörren. Jag öppnar den och ser en flicka och en pojke. Pojkens ord ekar i mitt huvud, och jag ler blygt.
-Hej. Jag heter Ayaka. Vad heter ni?
Det låter otroligt dumt men det är iallafall något.

Jag tittar snabbt upp när jag hör hennes namn och skriver det längst ner på sidan. Borde jag också hälsa eller skulle jag bara låt korkad då? Jag bestämde mig för att det var bäst att inte säga något och åter gick till tecknandet.