Piraternas fånge(PRS)

Mona nickade sakta men lyssnade inte riktigt på honom utan fortsatte räkna bara. Hon drog handen över varje sak försiktigt och tog emot bläckhornet och pennan. Hon kollade snabbt ner innan hon började fylla i det som skulle fyllas i. Det gick faktiskt ganska snabbt och snart hade hon fyllt i allt. "Så" sa hon och gav honom tillbaka boken och och pennan. Hon såg upp på honom och undrade för sig själv om hon skulle behöva få göra något mer eller om hon äntligen kunde gå.

( Förlåt för avbrottet, mitt Internet har varit konstigt de senaste dagarna och har inte kunnat komma in på mugglis. o_o )

Seamus kan inte dubbelkolla det så han bryr sig inte ens i att försöka se efter om det är rätt eller fel utan lägger bara boken där han hittat den. Det brukar inte vara hans plikt att hämta upp den om kaptenen vill ha den, det brukar vara förste styrman som lyder hennes minsta vink. Seamus får bara slag och hotelser om han ska göra något. Fast det är ingenting han behöver vara rädd för. Kaptenen hittar väl knappt under däck. Han ler lite åt sitt tysta skämt och önskar tyst att han hade modet att säga det högt.
"Kaptenen borde vara nöjd... tyvärr tror jag inte att du kan vandra runt som du vill utan måste tillbaka till din..." Han tar en paus eftersom han inte vet vad han ska kalla det. "...cell." Avslutar han och korsar armarna över bröstet.

(Aha jag förstår xD Skönt att du verkar ha internet nu då!)

Mona hade skrivit så noga hon kunnit och var väldigt säker på att hon räknat rätt, hon hoppades det i alla fall för annars skulle nog kaptenen inte vara nådig mot henne.
Hon nickade till honom och sänkte blicken lätt. "Jag förstår". Hon vände sig om och började gå mot dörren ut för att ta sig till cellen med honom. Hon kom ut till korridoren.
Just då hon fick syn på cellen hörde hon en massa steg, och skeppets besättning kom ner. De flinade då de såg henne och snart hade en kommit bakom henne och en framför henne. "Vad har vi här? En söt liten blomma..." sa den framför henne och hon kände hans hand på sin midja och den andra rörde sig uppåt. Ho nförsökte ta sig loss men mannen bara grymtade ilsket. "Låt mig vara!" försökte hon säga men de skrattade då.

Seamus hade följt efter, strax bakom hela tiden. Fast när han hörde stegen var han säker på att kaptenen skulle vara med dem och sin vana trogen duckade han undan. Han hukade för henne så fort han fick chansen. Hon brukade hitta honom innan han hann undan annars.
"Låt mig vara!" Hör han adelsflickan. Kan han fortfarande inte hennes namn? Det var inte kaptenen, det var besättningen som kom ner. Råa skratt. De kommer bli hängda från stormasten om de fortsätter såhär. Han dyker upp och behöver inte göra något speciellt för att få ned den största av dem på knä.
"Kapten kommer skicka er till havsbotten om ni fortsätter slemma över henne." Säger han och stirrar på en mörkhårig yngling i hörnet av truppen som tar ett steg framåt.
"Seamus, om någon är det du som kommer få träffa Davy Jones för att låta henne falla i våra händer." Säger Pete, som han heter, med ett leende. Petes hörntänder är onaturligt spetsiga. Seamus släpper det offer han tagit och ska precis till at ge sig på Pete när:
"Ni allihopa kan hoppa från relingen!" Skriker kaptenen ilsket. Gruppen vänder sig mot kaptenen och backar lika snabbt. "Ingen av er satans kräk ska lägga ett finger på flickan och om det är svårt att förstå..." Hon har nu knuffat sig fram nog för att se på Seamus. "...kanske jag får ta hand om henne." Fortsätter hon och vänder sig mot flickan med ett stort leende. Såpass stort så man kan se hennes juvelingraverade hörn och framtänder. "Fast den levande skattkistan kanske tycker att hon är ovan vår nivå." Säger hon som om hon spottar gift.

Mona var livrädd, hon kände mannens händer på sig och de andra bara stod och skrattade åt hennes rädsla. Nu förstod hon vad hennes mor menat då hon sagt att pirater var barbarer, de tog och gjorde vad de ville.
Just då hon försökte slita sig loss igen då hon hörde Seamus tala och hon tackade honom i tysthet. Han försökte faktiskt hjälpa henne. Han verkade vara den enda vänliga på hela skeppet, hon hade stor tur som hamnat hos honom.
Men då det började hetta till och bli bråk nästan kom kaptenen dundrades ner och satte stopp för allt. Hon suckade ut igen även fast hon inte ville känna på hennes ilska. Hon skulle just mumla ett snabbt tack till Seamus då hon log mot henne. Det var ett hemskt leende. "Nej...jag...jag..." stammade hon fram. Hon tyckte inte alls att hon var bättre än dem, hon var snarare livrädd för dem. Kaptenen log än men kom närmare henne och tog tag i hennes haka. "Inga men här inte sötnos" väste hon i hennes öra innan hon släppte taget om henne. Hon vände sig mot besättningen igen. "Rör någon henne igen ska jag personligen hugga av alla dess lemmar!" röt hon och knuffade sedan in flickan i cellen och låste.

Seamus tar ett steg bakåt och undrar ifall hon kommer drabbas av hennes vrede. Alla sprider sig för vinden och Pete knuffar till Seamus när han går. Kaptenen tar dock tag i Seamus axel så hårt att hennes ändå nednötta naglar gräver sig in i hans skinn. Det gör ont, så fruktansvärt ont.
"Nu går vi upp, Seamus." Viskar hon såpass nära hans öra att hans mage vänder sig i obehag innan hon knuffar honom framför sig samtidigt som hon gräver in sina förbannade demonklor in i hans axel. Till slut kommer de fram till hennes privata hytt. Har han varit där inne? Om han har varit det minns han det inte. Den tjocka dörren öppnas upp och Seamus kastas bokstavligen in i rummet såpass hårt att han dunsar i golvet. Han håller inte ens balansen propert när han ska upp.
"Så, Seamus! Vad tycker du om vår fånge?" Skrattar hon och sätter sig bakom det enorma skrivbordet som är fastspikat mitt i rummet. Hennes hytt är såpass stor att den har flera rum och det skrämmer honom. Seamus kan känna blodet rinna nedför axeln på honom... han blev blodig. "Och du behöver inte stressa, Pete lovade att se efter henne." Ett såpass otäckt leende klädde hennes läppar att Seamus enda tröst är att kaptenen aldrig skulle låta männen fingra på flickan. Om nu inte alla fick det, definitivt inte förrän kaptenen haft henne iallafall.

Mona skakade där hon nu stod ensam i sin cell. Om besättningen var hemsk, förutom Seamus, då var kaptenen ett odjur, en demon. Hon var så skrämmande och respektingivande att hon inte skulle tveka att lyda hennes minsta vink. Hon verkade vara en perfekt grym kapten.
Hon hade just satt sig ner i sin 'säng' då piraten från förut som bråkat med Seamus kom in i cellen. Han hade ett hemskt hånfullt leende på läpparna och i sin hand hade han en skål med något som luktade som mat och verkade vara gryta. "Mat till finfröken" sa han hånfullt och ställde den framför sig. Hon skulle just sträcka ut sin hand och ta skålen to piraten snabbt tog tag om hennes handled och ryckte henne upp. Han pressade henne mot väggen. Han stirrade in i hennes ögon och log hungrigt. "Fina lilla adelsfröken...". Han kom närmare och närmare tills..."Pete! Kom, hjälp till med seglet!" röt en röst och Pete suckade och flinade än. "En annan gång". Han gick ut och låste dörren.
Mona sjönk ner igen och några tysta tårar rann nerför hennes kinder innan hon började äta med darriga händer.

"Jag vill ha ett svar Seamus, vad tycker du?" undrade kaptenen nu silkeslent. "Vem vet vad Pete annars gör då du är borta...".

Seamus reser sig skakigt från golvet och ser på sin kapten. Helvete, vad ska han säga? Vad är rätt svar? Vad är fel svar?
"Hon är bara en annan adelsfröken." Svarar Seamus och sväljer hårt. Vad ska han säga? Vad vill hon höra? Kaptenen sitter där, men istället för den faktiskt väldigt vackra ärrade kvinnan ser han bara en vakande hök. Någon som undersöker varenda lilla rörelse han gör vilket är varför han inte ens kan greppa sin axel. Hans hjärta sjunker dock när hon säger att Pete är där... och han vill inte tänka på vad han gör. "Inget mer." Lägger han till för att verka övertygande. Han vet inte vad hon vill och han vet att han hellre skulle hamna på botten av havet än att stå framför demonen han har till kapten. Som säkerligen skulle försöka mörda honom om han sa fel. Han är nervös, så nervös. Han kommer dö på grund av det här, och han säger sanningen ändå. Visst?

Kaptenen studerade honom och släppte inte blicken från honom en enda gång. Sakta knäckte hon sina fingrar på ena handen och log sitt vanliga, hemska leende. "Bra" sa hon och lutade sig tillbaka bakom sitt skrivbord. "Snart kommer hon inte ens vara en adelsfröken, hon kommer vara min lilla privata...slav" sa hon och flinade. "Jag gillar henne, hon är väldigt harig nu men det kan nog bli något av henne. Vacker är hon med, inte sant?" sa hon och spände ögonen i Seamus igen. Hon började sedan vifta bort honom. "Gå nu, innan Pete gör något han kommer få ångra".

Mona hade ätit upp och satt hopkrupen med tyget om sig som Seamus gett henne. Hon försökte lugna sig själv med att hon säkert skulle få komma till sin familj igen, hon visste inte vad kaptenen hade planerat för henne.

Seamus går ut ur hennes hytt och undrar ifall han borde berätta det för adelsflickan... eller om han ens borde gå till henne igen. Han stänger dörren och tar sig för axeln. Helvete! Det gör ont! Han tar ett hårdare tag och antar att han borde rädda flickan från Pete... och fråga om hennes namn. Må satan ta honom för det här! Pete alltså, inte Seamus. För Seamus tänker beskylla allt på Pete.

Seamus tar sig ned under däck och låser upp flickans cell. Nu kan man se blodet rätt klart. Han öppnar upp dörren och vänder blicken snabbt mot henne.
"Är du okej?" Frågar han kvickt nog, hans hjärta är fortfarande såpass tungt att han skulle kunna gå på det eller förstöra ett skepp med det.