Through peace and war PRS

Antonius tog imot berömet med ett snett leende. Han hade kunnat rida lika länga som han hade kunnat gå, om inte längre. Ute på faderns egendom hade det funnits utrymme och tid för sådant.
"Ni är allt för snäll", svarade han. "Kanske jag kan medge att ryttaren också har litet talang", tillade han roat. Fröjden dog dock snabbt på hans ansikte då han märkte Nikes reaktion till frågan om fadern. Själv blev han tyst och dyster då hans far nämndes, ifall han inte han täcka sin ovilja med humor, men Nike var verkligen rädd.
"Vad..?" började han, men följde sedan Nikes blick. Senator Varus, Nikes far, var på väg mot dem. Han stod ut från folkmassorna, för där alla runt omkring honom var på gott humör var hans ansikte kallt och hans axlar stela.
Antonius far kom väl överens med Varus trodde Antonius, och han insåg snabbt att om inte ens hans egen far kunde tåla sin sons lättsama och räcklösa livssätt, skulle inte Varus antagligen heller.

"Kan tro att ryttaren har mycket talang, tänk den som finge rida så." sa Nike en aningen drömmande men log sedan snett åt honom. Då hennes far närmade sig tystnade hon genast.
Senator Varus kom fram och tog ett hårt tag om sin dotters axel och såg med ett stelt leende på Antonius. Ett svagt kvidande hördes från Nike från smärtan av hans grepp, men tystnade genast och tog till orda.
"Far detta är Antonius, han vann kapplöpningen." fick hon svagt fram. Men fadern gav henne en endaste blick och hon tystnade genast.
"Grattis till vinsten. Om du ursäktar oss." sa han artigt men kallt varpå han tog tag i hennes handled och drog med henne efter sig för att ta sig hem. Slaven följde efter dem och Nike hade inget annat än att följa med, halvt snubblande efter fadern och med sänkt huvud för att slippa allas blickar, slippa se Antonius i detta förnedrande tillstånd.

Antnoius tänkte erbjuda sig att lära Nike någon gång, ifall hon ville lära sig att rida, men han hann inte säga något innan Nikes far kom fram till dem. Om inte Antonius far kunde se lika kyligt på honom, hade Antonius skyggat undan för senator Varus blick. Som det nu var log han endast artigt, om än tvunget, då Nike presenterade honom.
Antonius hörde knappt mannens ord då han var upptagen med att granska Nike. Hon såg ut att smärta över faderns grepp på hennes axel och det gjorde Antonius oroad. Då Varus gick iväg med sin dotter önskade Antonius att han vågade hindra honom, men det var inte hans plats. Dessutom skulle det inte hjälpa något att han orsakade en scen, som hans fader brukade kalla dem, framför alla dessa människor.
"Jag visste inte att du känner senator Varus dotter." Antonius såg inte upp mot sin fader då mannen ställde sig bredvid honom, blicken ännu fäst på dörren Nike och hennes far hade försvunnit igenom.
"Det gör jag inte heller", svarade Antonius och vände sig bort med en lätt suck. Hur hade han, som hela sitt liv försökt undvika det, lyckats hitta sådant drama?
"Ja, Varus håller henne trygg tills han hittar ett passligt giftermål åt henne", svarade fadern med en nick. "Kom, det finns människor jag vill att du ska träffa."

Nike kände att hennes fader ar vred, otroligt vred så hon var tyst och försökte göra sig så osynlig som möjligt. Då de äntligen var hemma visade hennes far in henne på sitt kontor. Nike gjorde inget, bara gick in och väntade på att han skulle stänga dörren om dem.
"Här är man bortrest." säger han och hör hans tunga steg om henne. Hon hör hur han häller upp något i glaset, men vågar inte höja blicken.
"Jag förväntar mig att finna min dotter snällt hemma. Men vad är det jag hör? Hon är ute och roar sig." hans röst var mörk och Nike visste att om hon varit hemma skulle hon fått för det med.
"Men....jag." börjar hon men tystnar då hon får en hård örfil.
"Jag vill inte höra fler lögner. Du är som andra kvinnor vill bara ett med män. Men tro inte att det blir något av med det." morrar han fram och Nike känner den spritfulla anddräkten. Tänk så olik Antonius den var.

Efter samtalet finner sig Nike på sitt rum med håret utslaget, en enkel klänning i grönt och utan smink. Fadern hade åter slagit henne, inte något ovanligt i det. Men en av hans ringar hade rivit upp ett fult ärr i hennes ansikte och ena ögat var blåslaget. Hon skulle inte kunna gå ut på ett par dagar. Det hade självfallet varit faderns mening hela tiden. Nike darrade på handen och försökte tvätta sig men hennes tankar gick mot ett vänligt leende och vackra goda ögon, Antonius.

Antonius kunde inte riktigt njuta av sin vinst då han oroade sig över Nike. Då han äntligen lyckades fly alla lyckönskarna tog han Hermes och ryktade hingsten själv, glad att få något fysiskt att göra som kunde distrahera honom från hans bekymrade tankar.
Med Hermes skinande blank red han tillbaka till stadshuset och såg tillatt hingsten fick mat innan Antonius såg till sig själv. Efter ett omsorgsfullt bad och en lätt middag ursäktade han sig och stängde in sig på sitt rum.
Slavarna hade bäddat sängen och lämnat dörrarna till balkongen öppna för att släppa in frisk luft. Antonius suck ekade i tystnaden, och det tog inte länge för honom att bestämma vad han skulle göra. Det hade knappt börjat skymma då han klev ut på balkongen, klädd i en lös tunika och höga sandaler. Men en vanhet han fått genom åren klättrade Antonius ner till gården. Vakten vid porten släppte ut honom utan protester: trots att de arbetade åt Antonius far tyckte husets vakter om honom bättre och hade länge sedan insett att de inte kunde hålla den bestämda sonen inlåst om han ville ut.

Det hade varit snabbare att rida till Nikes hus, men då hade Antonius inte kunnat smyga sig runt bak och ta sig över samma mur han sett Nike klättra den första natten de träffats. Gården innanför var tom, men då Antonius hoppade ner var han tvungen att gömma sig för en slav som skyndade förbi med famnen full av tyg.
Det tog en stund för Antonius att ta sig uppför husväggen, då han placerade fötterna försiktigt och letade efter handställen. Men då han äntligen svingade sig över balkongräcket var han säker på att ingen hade sett honom. Innantill fanns ett prydligt rum och Antonius log då han såg Nike; hon satt med ryggen till honom. Lätt knackade Antnoius, trots att dörrarna var öppna.

Nike ryckte skrämt till vid knackningen och höll på att ha ner en blomvas i rena förskräckelsen. Hon vände sig snabbt om mot balkongen och flämtade till då Antonius stod där. Hennes ögon var någon blandning mellan förskräckelse, hopp, glädje och att hon skämdes. Det var inte meningen att någon skulle se henne såhär. Se vilka metoder hennes far fick att ta i för att få henne att vara lydig och snäll. Snabbt tog hon handen för kinden där hon visste att det värsta var. Men hennes kropp var täkt av blåmärken i olika stadier som hon inte hunnit att dölja ännu.
"Antonius?" viskade hon fram, knappt hörbart och såg sig om för att ingen skulle höra.
"Vad gör du här?" fick hon fram och studerade honom, han var vacker där han stod han såg nybadad och fräsch ut. Ett förskräckt litet leende spred sig över hennes läppar.
"Du borde inte vara här." sa hon bekymrat, rädd för att någon skulle höra dem.