The Living Weapons

Cilla nickade. "Jag räknar med att allting finns där inne. De kände till våra förmågor. De slängde ur min jäkla själ ur kroppen, för i helvete. De vet vilka vi är. Vi har säkert ett eget rum allihop, ifall jag gissar rätt. Jag vet inte riktigt. Jag litar på våra kidnappare, helt enkelt. De var tappra med tanke på att de satte sig själv på eld för att våra, eller deras, fiender inte skulle kunna pressa ut information ur dem. I like them. I dunno", ryckte hon på axlarna och gav Kaelan ett mjukt leende. Hon såg upp mot hans ansikte och såg honom ordentligt för första gången. Shit, han var äldre än hon var. Nu när hon hade det svag ljuset från elden och faktiskt tid att se på honom insåg hon att han inte var en irriterande tonåring. Nu var han en irriterande man. En med ett rätt så tilltalande utseende. Men, hon struntade i tanken ganska snabbt. Hon kunde ha gett honom en chans när hon trodde att han var en tonåring, i hopp om att han skulle växa upp, men, nu så skulle han väl hellre ha ett förhållande med sin mobil än med henne. Men, om det nu skulle bli så att... Hon hade inte träffat en kille på en evighet. Flickvänner var det senaste hon hade haft. Kanske han skulle få henne på andra tankar...
Hon sköt genast tankarna ifrån henne. Helvete. Hon kunde inte börja tänka på sådant. Inte nu i alla fall.
Nej, aldrig, rättade hon sig.
Hon sneglade på honom en sista gång och kände hur kinderna rodnade när hon såg honom på grund av hennes tankar (även om hon inte precis hade tänkt något fel. Bara möjligheten att de skulle kunna få ihop någonting), så hon började gå med Emilia i famnen istället. Flickan vägde knappt någonting.
Cilla såg ner mot Emilia och log mjukt av ren, genuin glädje. Hon tyckte om henne. Hon hoppades på att de skulle lära känna varandra, och att Cilla skulle bli en bra mentor åt Emilia.

Kaelan ser på byggnaden och kan inte hjälpa att vara skeptisk inför det.
"Jag hoppas du har rätt." Svarar Kaelan osäkert och kastar en blick bakåt på den andra killen som verkar rädd, obekväm i situationen. Nästan som om han tyckte det var värre att vara här än kidnappad. Kaelan vet inte vad han ska tycka om det, han tycker synd om honom. Det är säkert Jonna som fått honom se ut sådär. Han ser efter Alice också, lägger märke till mannen igen. Han vet inte vad han ska tycka om det heller.

Jonna knuffar lite på Darius för att få honom röra på sig ordentligt istället för att se ut som Ringaren i Notre Dame när han går. Jonnas händer är i princip orörliga och den ena som hon även behövt tömma blod från har börjat svullna upp. Betyder det att den är infekterad? Ah, det skulle suga. Då blir hon febrig och skit, hon orkar inte med det. Det kanske finns någon sorts medicin i huset som tornar upp sig ovan dem. Jonna får en liten energikick och drar fram till dörren hon ska dock försöka dra upp den när den blinkar till i rött och hon backar undan.
"Kalla händer må öppna den svarta porten." Det är en röst från dörren och låter allmänt oklar. Kalla händer? Den svarta porten är väl dörren. Kalla händer kan väl vara allt från lik till... iskalla händer. "Gåtor är inte min grej!" Säger Jonna uppgivet och hoppar iväg från dörren.

Alice, som aldrig varit bra på gåtor, stannar upp. Vad i helvete? Skulle det inte bara vara lättare att sparka in dörren?
Hon stänger av sin soldat sida. Jo, men, visst, sparka in dörren med hennes kropp, lycka till! Istället börjar hon fungera på ifall det inte vore lättare att inaktivera magin, men, deras lilla (bokstavligen liten) symbolhäxa verkar ha somnat.
Alice kände på sina händer. Nope, varma. Adrenalinet, antog hon. Det var ganska kyligt i luften med tanke på tiden. Hon betraktade de andra istället för att se ifall någon av de andra kunde komma på något.
"Kalla händer... kalla fötter", fnittrade Richard bakom henne. Hon ignorerade honom.
Hon var säker på att killen med skäggstubben skulle klara av det. Den blåhåriga tjejen verkade ha händerna fulla ändå, så... Hon rynkade på näsan när hon insåg hur nära de stod varandra. Lite väl nära i Alices tycke. Alla de andra står åtminstone en meter ifrån varandra medan de två står varandra väldigt nära för att nyss ha träffat. Kanske kände de varandra sedan innan, Alice visste inget. Men, inte ens hon tyckte att de verkade bekanta med varandra. Inget stod ut i deras ansikten, men, det kändes ändå som om de skulle komma bättre överens än de andra.
Alice log lite svagt när hon mötte den blåhåriga (Cilla? Hon ville minnas att hon hade hört Cilla någonstans) kvinnans blick. Kvinnan nickade lätt till svar och verkade inte precis ha kommit över det faktumet att Alice hade attackerat henne. Men, det var ju inte hennes fel! Vem som helst skulle ha reagerat som hon gjorde! Eller hur?
I vilket fall som helst rodnade hon och försökte tala lugnande med Richard istället som hade börjat gråta om sina barn igen. Han var tvungen att bli bättre i sinnet ifall hans familj skulle överleva och ifall han skulle fungera som en spion.
Alice skämdes över hela den här situationen. Hur hon hade låtit sig kidnappas, dödat en person, skadat flera... Allt. Hon ville bara hem. Hon ville bara hem och gråta med en bok i famn och en kopp te precis intill. Hon bad inte om mycket. Hon bad bara om sitt liv.
Hon började nästan gråta tillsammans med Richard men höll inne tårarna.

Kaelan drar av sig sin luva och drar en hand genom sitt hår, vad ska han göra? Kalla händer öppnar den svarta porten? Kalla händer? Vad är kallt? Han är inte speciellt kall, han är rätt varm i kläderna faktiskt.
"Kalla händer..." Mumlar Kaelan. "Om ingen ser någon is så måste nog hitta någon... död." Fortsätter Kaelan, det finns säkert något mer vettigt än det, men ärligt talat så kan han bara tänka på en kall hand som tillhörande en död människa, var de ska hitta en sådan vet han inte. Det kanske hade att göra med den sista... döda personens förmåga. Helsike.

Alice började tala med Richard.
"Lyssna här... Vill du att folk ska lita på dig?" Han nickade. "Okej. Du säger att du har magi. Men, om du vill att vi ska lita på dig måste du bevisa det. Förstår du mig? Hallå, hör du mig? Richard?"
Han vaknar upp ur sin dvala. Han är inte helt fokuserad och skakar som ett asplöv varje gång han ser Jonna men han nickar svagt.
"Jag ska inte låta henne skada dig", försäkrar hon honom. Han ser på henne med mjuka ögon.
"Du påminner om min dotter..."
"Okej, gamle man. Vi gör det här senare. Du har magi, right? Använd den. Kapa handen från din döda vän and bring it here, och öppna sedan dörren, OK?"
Han nickade lite och hon såg honom börja vända och vrida på en klocka på hans handled. Hon rynkade på pannan. Hade han också ett föremål, eller...?
I vilket fall som helst så rörde skuggorna på sig och inom tio sekunder kom en hand svävande genom luften, buren på skuggor, och trycktes mot porten. Porten lyste svagt och öppnades ljudlöst.
Handen föll ner på golvet, helt blodig.
"Det var som fan..." viskade Alice och tjöt sedan till av lycka och kastade sig om Richards hals. Han verkade helt chockad men slutade skaka gradvis.
Alice insåg just att hon hade blivit Richards privata sjuksköterska. Och hon gillade inte riktigt tanken på att behöva ta hand om en mentalt störd, äldre man.

"Yay!" Utropar Jonna lyckligt, hon vill inte vara ute här länge, hon är trött och allmänt irriterad på världen så att få lite sömn låter bra. Dessutom ser huset ashäftigt ut, det bara fungerar liksom. Undrar om de har rispapper, rispapper skulle göra henne glad. Inget jädra kopieringspapper, hon kommer aldrig använda det igen. Förbannat värdelöst papper. "Jag ångrar nästan att inte mördade honom nu." Säger Jonna och vandrar in efter Darius som faktiskt gått in först och för första gången verkar han slappna av. Som att gå in genom dörren och att bara vara inomhus gör honom tryggare. Jonna förstår inte varför och hon kan väl misstolka det hela.

Kaelan går in i huset och hans mobil vibrerar för att den lägger av. Trevligt, förhoppningsvis kommer han inte behöva den till något för tillfället. Han ignorerar det, han vet var det betyder så han kan ignorera det. Dessutom är han överraskad över hur varmt det faktiskt var innanför. Det var enormt, fina möbler, fina mattor. Inga porträtt men tavlor finns ändå i överflöd. Stilleben, något som liknar modern konst fast ändå inte, målningar på skogar, naturbilder liksom. Väldigt fint.
"Vad... vad gör vi nu?" Frågar Kaelan och ser sig om för att leta efter något. De kanske bara ska utforska det hela?

Cilla klev in och stället lystes upp av sig självt.
"Sweet", sade hon belåtet innan hon såg mot Kaelan, Alice, den galna mannen och killen som hängde efter Jonna.
Hon log mot både Alice och den galna mannen men hennes leende blev aningen större när hennes blick landade på Kaelan och en retsamt glimt uppenbarade sig i hennes ögon. Hon insåg att hon skulle reta honom. Mycket. Och hon skulle älska att reta honom.
"Jag sak då hitta mitt rum..." Hennes leende dog ut. "Emilias rum och sedan sjukstugan", rättade hon sig med en suck och väntade in på något svar utan började leta på första våningen.
Hon öppnade dörr efter dörr tills hon hittade ett rum med symboler över allt, varje yta var täckt av dem. Och då klev hon in. Hon lade Emilia på sängen och såg några läkesymboler under hennes fötter. Det klickade till i hennes huvud.
De hade tänkt på det! De hade tänkt på det! Herregud, vilka genier! De hade placerat läkerunor och symboler som Emilia skulle aktivera på natten och sedan skulle hon läkas varje natt, tills hennes diabetes var borta. Herregud, de hade tänkt på det.
Hon älskade sina kidnappare. Cilla brydde sig inte om hon lät galen. Hennes kidnappare var genier. Och, hon behövde inte ens leta efter sjukstugan. Insulinet och allt hon behövde fanns på nattduksbordet bredvid henne.
Det var ett tag sedan hon hade hjälpt sin avsvimmade kusin med diabetes, men hon lyckades hjälpa Emilia. Hon önskade bara att hon hade kunnat väcka henne och tvinga i henne lite frukt. (Det måste finnas någonstans i huset.)
Men, hon kunde inte göra så mycket. Så, istället hittade hon papper och penna och skrev "aktivera den här så mår du bättre" på post-it lappar och lade de på alla symboler Emilia skulle kunna behöva när hon vaknade. Det borde hjälpa henne att inte dö, i alla fall.
Sedan letade Cilla reda på sitt rum. Hon undrade vart hon skulle gilla att ha sitt rum och insåg att hon skulle vilja ha det på andra våningen. Det var därför hon började söka där först. När hon gått uppför trappan svängde hon åt höger och in i ganska öde korridor.
Det fanns fyra dörrar i korridoren. Den första om höger var ett skafferi/minikök med en kyl också som hon öppnade och tog lite att äta ur.
Den andra, åt vänster, var ett badrum. Och den näst sista dörren, också på vänster sida, visade sig vara hennes rum. Det fanns stjärnor i taket med lysande stjärnbilder och hon såg saker röra på sig i skyn, moln, flygplan. Ett förtrollat tak. Hon log stort för sig självt.
Bokhyllorna var fulla av böcker, mest faktaböcker men även några skönlitterära. Hon hade ett skrivbord med en lampa på, en laptop och lite andra användbara saker.
Det var ljust i rummet, färgerna åtminstone, trots det mörka taket och hade mycket plats i allmänhet. Hennes säng var bekvämare än någon annan hon någonsin haft. Hennes garderob var full av kläder.
Och, hon hade ett vapenförråd. "Holy shit", var det enda hon sade när hon såg det. Det var inte många vapen, utan mer... användbara i hennes fall. Exempelvis samurajsvärdet, det skulle kunna bli många mindre knivar istället och det skulle vara lättare att bära på.
"Oh, I'm in love", viskade hon när hon slängde sig på sängen och skrattade lätt. Det här var underbart. Hon hade bokstavligen allt hon behövde i det här rummet.
Hon lämnade maten på sängen, förutom äpplet hon började äta på och gick till den sista dörren. Knackade på dörren och öppnade sedan dörren.
"Uh-oh", sade hon bara när hon öppnade dörren till vad som helt klart var Kaelans rum. "Helt klart hacker", sade hon och tog ett bett av äpplet. Hon sade det dock med förtjusning.

(Okej, så jag vet inte vad du tycker om beskrivningarna. Exempelvis var rummen ligger och så. Men, det kan jag ändra, du behöver bara säga till x3 se det här som ett utkast... or something. You choose! ^^' Tänkte bara att båda skulle uppskatta tystnad och en hel korridor för sig själva är inte dåligt, och i mitten av huset är effektivt, och sådant x3 I dunno >.<'
Och, om du är helt okej med beskrivningen av var rummet ligger så kan du alltid leka med iden om att Kaelan antingen är inne i rummet eller inte när Cilla öppnar dörren x3
Och, tja, om du ifrågasätter botandet av Emilias diabetes har jag bara ett ord för dig: magick x3
Och, tja, det var väl allt jag hade att säga innan jag går och lägger mig nu och funderar ut Alice rum i mina drömmar xD)

(Jag har inte tid att kritisera, jag börjar om typ en halvtimme i skolan. xD Just kidding, jag tycker om det. And yes, Kaelan would be happy with peace and quiet.)

Kaelan följer inte efter Cilla, ärligt talat så ville han följa efter och han går upp istället, trappan i sig är enorm och hela huset får honom känna sig liten... vilket stör honom. Vad ska han säga till Hax0r när han väl får kontakt med honom igen? Att han inte är gripen av polisen igen? Kaelan finner sig på andra våningen framför några dörrar och han vet inte om han borde gissa på att någon av dörrarna är hans rum. Kaelan erkänner dock att han helt skulle vilja vara längst bak, det är så han bestämde vilken lägenhet han skulle bo i till viss del, han går fram till den sista dörren i korridoren, lägger handen på handtaget och trycker end det. Problemet är att han nästan blir nervös över att det inte är hans rum, varför tror han ens att han kommer ha ett rum? Dörren glider upp och det är mörkt, klart att det är mörkt. Han går in, tänder lampan och stänger dörren utan att ens registrera vad det är han ser. Sedan när han väl ser efter så liknar det hans lägenhet. Bara aningen större, bättre teknik och han har en faktisk säng, vilket han inte haft på en väldigt lång tid. Han letar dock rätt på el först och kopplar in mobilen. Eluttagen ligger precis bredvid datorn or suckar av lättnad när den börjar ladda upp. Han behöver sin mobil, han behöver appen, utan den skulle han aldrig kommit från fängelset. Han har en bokhylla med böcker också, men det är mest böcker han redan läst, såsom han vill ha det för att vara helt ärlig. Han läser inte speciellt mycket om det inte är online och böckerna som ligger i hyllan gör honom glad, det är böcker han läst förut. Den fjärde boken av Harry Potter till exempel, den står där. Han tycker om den boken. Det finns Artemis Fowl också, han tycker om de böckerna. Han är en fantasy fanboy så att säga, men det finns även böcker om hacking han läste som liten när han skulle lära sig det. Han sätter sig dock ned vid datorn och startar upp den och inser att allting på den här datorn är bättre än den han byggde. Märket, datormusen, det verkar som att till och med monitorerna är känsligare än de han hade. Men det är fortfarande bara sex monitorer... bara bredare och allmänt mer estetiska. Attans, han måste komma ihåg det här.

Kaelan har precis fått sin app till datorn när han hör Cillas röst och han vänder sig om mot Cilla.
"Japp, det är vad jag är." Svarar Kaelan utan någon större känsla i rösten.

Hon hade inte riktigt förväntat sig honom, för att vara ärlig. Eller, att han skulle vara vaken, kanske. Or something. Hon hade rummet bredvid, insåg hon. Hon insåg verkligen vad det betydde. Cilla visste inte om hon var glad med det eller inte. Bättre än spräng-rödhåringen, det klart, i alla fall.
Han hade ingen mat heller. Hon var döhungrig. Betydde det att han inte var hungrig eller att han inte var nyfiken, eller att han var för trött för att upptäcka huset? Hon var för trött för att upptäcka hela huset, men, korridoren hade gått snabbt.
Hon steg in i rummet. Han hade inte blivit arg att hon hade gått in utan att vänta på svar, och hon var säker på att ifall han inte ville ha henne där skulle han säga till. Så, att han inte fräste emot henne tog hon som en inbjudan (Cilla tog i och för sig allt som en inbjudan, men, detaljer).
Hon motstod frestelsen att sätta sig på sängen, och hennes ögon fann hans bokhylla. Artemis Fowl. Hon log för sig själv. Hon hade tagit upp boken i tron om att det handlade om gudinnan, vilket den givetvis inte gjorde. Men, hon blev då inte besviken på serien. Sedan så såg hon Harry Potter. Hennes leende riktades mot Kaelan istället.
"Så du tycker om fantasy, huh? That's just perfect." Hon visste inte varför hon sade det hon sade men nu hade hon gjort det och hon tänkte inte gå under mark, så hon fick stå för sina ord.
Sedan lade hon till: "Jag antar att vi måste hållas på god fot med varandra, och att jag inte får dunka min musik för allt jag är värd, med tanke på att vi numera är grannar." Hon skrattade lätt till. "Hoppas du inte snarkar för högt", tillade hon retsamt. Hon skulle definitivt döma hela hans humor och personlighet hur han svarade på det här.
Hon skulle reta honom så mycket hon än kunde, det var bestämt, och det var hennes uppgift från och med nu. Det gjorde henne löjligt glad att vara i hans närhet.

Kaelan kan inte hjälpa att hålla koll på henne när hon går fram till bokhyllan.
"Ja, fantasy, jag tror Hungerspelen och Divergent är där också." Svarar Kaelan samtidigt som han tabbar ut från systemet av datorn för att fixa upp det, uppgradera det.
"Kör på vilken volym du vill, jag är rätt säker på att jag bodde större delen av de senaste två åren under en konstant college-fest." Konstaterar Kaelan smått leende, tyvärr är det sant, de hade alltid musik. Det är vad han får igen för att hacka sig in i systemet på ett universitet för att få en billigare lägenhet... han var aldrig på lektionerna men han hade ändå lyckats få universitetet att tro att han var det. Underbara minnen. Han vänder sig mot henne och stöder huvudet i handen och armbågen på skrivbordet. Hon säger något om att snarka högt och han skrattar dämpat.
"Jag har aldrig blivit klagad på, men det kanske finns en första gång för allt, ellerhur?" Svarar han och rycker på axlarna i en uppgiven gest då han slår ut med armarna och snurrar runt med stolen. Till och med stolen är bekvämare än den han hade. Herregud, han behöver den här setup:en till nästa gömställe han förskaffar sig. OM han inte kan stanna här i för sig.