Amnesia and revenge

Samantha tänkte några sekunder innan hon log svagt. "Din familj har varje år en stor fest där alla högt uppsatta och adliga är inbjudna, även min familj även om de inte gillar oss" a hon och allt det var faktiskt sant hittills. "Och nu för något år sedan på den festen stötte vi ihop och vi började prata, du bjöd upp mig till att dansa och det slutade att vi dansade och pratade hela kvällen" sa hon och log. En del var sant nu också, de hade faktiskt möts på balen, till och med dansat, men endast för att kunna spotta förolämpningar i ansiktet på varandra. "Något mer du vill veta?" log hon.

Cale höjde på ögonbrynen. Något var fel, men det kändes ändå inte som om hon skulle ha hittat på det eller ens göra sig besväret att hjälpa honom om hon ljugit, eller? Cale satte sig upp på sängen. "Så... Hur är mina föräldrar?" frågade han vidare, hungrig efter information. Han ville inte riktigt erkänna det, men det var tydligt att han börjat tro henne på allvar nu. Annars hade han inte frågat vidare.

Samantha suckade lätt då han nämnde hans föräldrar. "De är säkert snälla tror jag, men de hatar mig och min familj som sagt och gör vad som helst för att komma i mellan oss" mumlade hon. "Om de får reda på att du har tappat minnet är jag säker på att de försöker få dig att tro att jag bara ljuger" mumlade hon.

Cale lade huvudet på sned. Han nickade sedan och reste sig upp. "Så om vi var tillsammans förut - varför känner jag ingenting nu?" frågade han.

Samantha såg på honom och fick sedan en riktigt sårad blick. Hon reste sig från sängen och vände ryggen mot honom och drog schalen om sig. "Jag vet inte, du kanske aldrig älskade mig då" mumlade hon och vände sig mot honom igen, hon hade tårar i ögonen. "Men jag älskade och älskar alltid dig Cale".

Cale bet sig besvärat i läppen. Ajdå, öm tå! "Förlåt, jag menade inte att låta så grym." ursäktade han och drog en hand över sitt ärr - än en gång utan att tänka på saken. Det där hade verkligen varit fel sak att fråga - fast han kände ändå att han behövde veta.

Samantha torkade snabbt tårarna och kände förvånat att de var äkta, hon började leva sig in i rollen bra. "Det gör inget, du minns ju inget" mumlade hon bara men var tydligt nedstämd. "Ska jag lämna dig ifred? Eller vill du veta mer?" undrade hon.

Cale ryckte på axlarna. "Stanna om du vill, gå om du vill. Jag tror inte jag har så stort inflytande på det valet, egentligen, eller har jag det?" frågade han med ett litet leende och vände Samantha ryggen. Han gick fram till ett par glasdörrar och öppnade upp dem. Där var en stor balkong, som gav en blick över hela staden, som verkade helt död. Stjärnorna gnistrade mysigt över himlen. Cale far upp med blicken och lät den vila där.

Samantha suckade igen och gick ut ur hans rum och tillbaka till sitt egna. Hon verkade ha fått honom att tror lite mer. Men hon kanske var ute på djupt vatten? Tänk om han aldrig skulle minnas? Då var hon tvungen att för alltid ljuga. Hon kröp ner i sin säng och somnadd snart.

Den natten sov inte Cale. Han såg på stjärnorna,och sen soluppgången. Nästa morgon kände han sig trots allt utvilad, och glad nog att kunna le när han säg sitt rufsiga hår i spegeln. Han drog det till rätta med en hand, tog på sig gårdagens skjorta, och gick ut ur sitt rum. Tjänaren igår hade visat Cale var Samantha vistades, så han hittade utan vidare problem till hennes rum och knackade på.