Integrering [prs]

[Fortsätter lite smått. ]

Då pojken inte svarar eller erbjuder mig sitt namn vänder jag mig istället till den andra flickan som hälsat. Min blick vandrar över hennes gråa kläder och ifall det varit mer ifrån de osjälviska här skulle jag inte kunnat sära på dem, ifall de inte varit en pojke och en flicka. Åter igen känner jag hur ett fnitter undanslapp mig men jag kväver det snabbt.
”Du är en Stiff”, säger jag nästan som en hälsning men hinner inte säga mer innan jag känner hur tåget börjar sakta in. Några födda i Dauntless börjar ställa sig upp, göra sig redo för att hoppa av och jag kastar en blick ut genom öppningen. Vi befinner oss flera meter ovanför mark och jag känner hur min mage tar ett skutt.
”De menar att vi ska hoppa”, säger jag till mig själv då det börjar gå upp för mig och åter igen är det som om något vrider om min mage och mitt inre.

[jag kaaanske hade glömt bort detta..]

Jag ser på de båda flickorna framför mig utan att säga något. Hannelore och någon annan, "heej..." Typ. Hej-tjejen.
Lite rastlöst trummar jag med fingrarna not mitt ena lår.
Vagnen är fylld med enstaka människor och luktar unket.
Jag ser rakt mot Hannelore när jag inser att vi ska av också. I farten. Hon konstaterar det också, mest för sig själv. Jag nickar ändå.
Jag slänger en blick på "hej-tjejen". Hennes ansiktsuttryck är svårt att tolka.
"Moore" säger jag och nickar. "Sebastian". Sedan slänger jag mig ut.
Det suger till i min mage när jag är i luften. Mitt inslag i marken gör ont. Mina handflator glider fram över marken och jag slås omkull. Mina händer blöder kraftigt och jag ligger i hopkrupen och pressar dem mot min värkande vänsterfot. Jag vet att den inte är bruten, men allt jag kan fokusera på är att det gör ont, ont, ont!
Landningen skulle definitivt kunna finslipas.
Mödosamt reser jag mig upp och låter blicken svepa över massan av ungdomar som valt en framtid som styrs av hjältemod.
Än är alla inte av, och jag är glad att inte alla såg mig plågas på marken.

Jag slänger en irriterad blick på flickan.
"Ja, jag är från Abnegation."
"En sen då?" tillägger jag i huvudet, men säger det inte högt. Presentationer av mig och henne hinner jag inte med innan folk börjar hoppa av från vagnen, såklart i farten. Jag går fram till öppningen och tittar ut. Inte nog med att man ska hoppa av i farten, om man missar hustaken, som befinner sig en bit ifrån tåget, faller man tusen våningar mot en säker död. Jag hör flickan bakom mig mumla: "De menar att vi ska hoppa." Såklart att de menar att vi ska hoppa. De är ju Dauntless. Vi är ju Dauntless.
"Tillsammans?" frågar jag flickan.

Den lugna stämningen förstörs när alla i vagnen börjar ropa.
"Hoppa!" Ropar de flesta.
Jag slår upp ögonen och ställer mig upp för att se efter vad de skriker om. Det är mindre folk i vagnen. Vart har alla tagit vägen? Nu ser jag. Utanför tåget stiger en byggnad upp. Mellan tåget och byggnaden är det ett stort hål. Säkert minst 100 meter högt.
Tåget blir av med fler passagerare. Allt fler och fler hoppar av. Vi ska alltså hoppa från detta tåget över till byggnaden. Det är nog mer än en meter vi ska hoppa. Misslyckas vi så ramlar vi, ända ner till marken, 100 meter ner.
Jag tar sats och skuttar över till byggnaden. Jag lyckades! Jag landar med armbågarna före och skrapar upp de, det rinner rött ner för armarna på mig. Tårarna vill vräka ut men sedan kommer jag på att vi är Daunless nu. Det här var nog den lättaste uppgiften som vi någonsin kommer ha gjort.
Folk gapar något om att två ramlat ner. Jag sträcker mig ner över takkanten. Killen jag snackade med tidigare ligger nere på marken. Han ger inte ens till sig ett ryck. Död.

”Jag menade inte att förolämpa dig”, säger jag till flickan och försöker att få mitt hår ifrån ansiktet, ”fast jag antar att vi alla snart kommer att tillhöra Dauntless nu så det spelar ingen större roll vart vi kommer ifrån.” Mina sista ord är något mer tveksamma för jag tror inte fullt ut på dem.
Så nickar jag emot flickan och hoppar utan att direkt fundera över det. I hoppet låter jag mina ben att springa och på något sätt lyckas jag landa på fötterna men kraften vid in pakten, farten gör att jag tar tre steg och sedan faller på axeln. Jag reser mig upp, borstar av mina kläder och inser att jag klarat mig bra. Bättre än många andra som skrapat upp sig medan mina kläder skyddade mig från det.
Jag ser hur flera försvinner till hustakets ena kant och tittar ned men jag faller inte in bland dem. Istället tittar jag efter flickan från tåget.

Jag hoppar efter flickan som jag pratade med, även fast jag inte är beredd. Den hårda vinden tar emot mig och det känns som om jag ska blåsa iväg med den. Istället känner jag mark under fotsulorna. Jag märker att jag blundar och slår upp ögonen. Marken närmar sig snabbt och jag märker att jag har snubblat. Jag slår i marken och ligger där ett tag innan jag sakta reser mig upp och borstar av mig. Det ömmar lite i kroppen efter fallet och mina knän och handflator är skrapade, men annars gick det över förväntan. Jag ler mot flickan och kan inte hålla mig för skratt. Allt det här är ju bara för löjligt.

Tåget har försvunnit iväg i en rasande fart och med det mitt förflutna. Min hunds glada vift på svansen när jag klappade honom lite lätt på huvudet, Kathrine och allt annat fram till ensamheten efter mina ständigt arbetande föräldrar. Det försvinner bort.
När jag följer efter strömmen över taken koncentrerar jag mig på min gång. På att gå stadigt, fram med bröstet och ta långa kliv. Visa med ditt kroppsspråk vem du är. Mycket från Erudite hänger fortfarande med. Jag vet inte om det borde göra det eller inte? Hur som helst hoppas jag att inte alla är så efter som de ger intrycket av att vara och ser att jag är en person med kontroll.
Plötsligt ser jag tjejerna från tåget.
"Hej, igen!" jag ler smått. "Hannelore och ...?".
Jag drar en hand genom mitt ljusa hår. Om man jämför med några av de andra killarna ser jag väldigt liten ut. Mer som en fjortonåring. Som tur är så ser jag långt ifrån lika hjälplös ut som några andra. Det är ett under att de inte tog samma väg som de som försvann ner för taken. Klantigt egentligen.

"Kalla mig Penny." ler jag mot killen.
Vi fortsätter att gå och kommer slutligen fram till en återvändsgränd. Taket tar slut där framme. Har vi gått fel, eller är det här ingen återvändsgränd trots allt? De kan ju inte mena att vi ska hoppa från taket...
"Vem hoppar först?"
En man står uppe på en liten avsats vid kanten och spanar ut över gruppen. Alla backar, men mitt hjärta bultar för fort för att jag ska kunna röra mig. Allt jag kan tänka på är hur det skulle kännas att kasta mig ut över avsatsen.
"Är det något nät eller något som tar emot där nere?" frågar någon och mannen ler.
"Du får väl se!" svarar han illmarigt.

[Är det ok om Penny hoppar först? Behöver inte om det är någon annan som vill...]

[5_lollipop_5 ja det är okej om Penny hoppar först :3 ]

Alla andra verkar vara hyfsat oskadda, iallafall nu. Jag följer strömmen med Daunless-noviser och kommer fram till andra sidan takkanten. Alla stannar samtidigt, för att inte ramla ner, såklart.
En av de svartklädda männen längst fram ställer sig framför oss. Det är samma man som pratade med mig när jag ramlat ner från stolpen efter valcermonin.
Han tittar över folkmassan och stannar med blicken vid mig. Han måste känna igen mig.
"Jag heter Dylan. Bror till Eric, den förra ledaren. Men jag lovar att inte förråda Dauntless, som Eric gjorde."
Jag hade hört om Eric. Han var en förrädare och dödades av den legendariska Tris Prior. Hennes namn glömmer ingen.
Faktan jag hittills hört om Dylan påminner mig ganska mycket om Eric, tyvärr.
"Vem hoppar först?" säger Dylan och gör en gest mot kanten av taket.
En flicka från Abnegation går fram mot kanten. Hon ser beredd ut på att hoppa.

[Om Tris är legendarisk, borde inte falangerna vara förstörda nu?]

Jag klättrar upp på avsatsen, vilket är svårt tack vare min långa kjol. Försiktigt kikar jag ut över kanten. Det är väldigt långt ner och ett svart hål går igenom ett tak nere vid marken. Mina fotsulor kniper om kanten och jag känner allas blickar på mig.
"Jasså!" utbrister mannen. "Stiffen hoppar först."
Jag vill visa dem att jag inte är så feg och svag som jag ser ut och alla måste ju ändå hoppa för att komma vidare, så jag tar ett steg ut och faller. Jag faller snabbt i början, men efter några sekunder fångar vinden upp mig. Min kjol blåser upp och vinden sliter i mitt uppsatta hår. Marken och hålet närmar sig snabbt och jag blundar. Med ett ryck fångar nätet upp mig, nätet som sitter fast precis under hålet i taket. Jag blir uppdragen på avsatsen bredvid nätet av några Dauntless, en man och en kvinna.
"Vad heter du?" frågar mannen. "Du har chansen att byta."
"Penny." svarar jag. "Jag heter Penny."
"Första hopparen, Penny!" utropar mannen och de runt omkring oss hurrar. Jag ler.