"Vad som helst för att byta liv"

super bra!!!!!!!!!

Ou majj gadd! Hur bra som helst! Jag älskade verkligen det där i slutet, när Isra skulle säga hejdå. Så rörande!
Du skriver helt fantastiskt. Jag älskar hästar och rider, så därför förstår jag jätteväl Isras band till Felix. Jag kan verkligen känna Isras känslor och tankar, vilket är ett mycket bra betyg!
Fortsätt skriv! Ska bli spännande att se vad som händer om BÅDA ska till Hogwarts...

Åh tack så mycket hörrni!! ♥ Här kommer ett kapitel som jag själv njöt väldigt mycket av att skriva.

-------------------------------------------------

Kapitel 12

DAPHNE
Daphne trodde att detta var ett utav de mest obehagligaste ögonblicken i sitt liv hittills. Åt fanders med äventyrs-modet som hon trodde att hon hade, det här var ren skräck. Hon stod i fängelsehålan med Isras brev i sin svettiga hand. Det var utanför professor Snapes kontor. En man som hon tyckte var väldigt obehaglig. Nu skulle hon knacka på och gå in och berätta att hon var en mugglare som smugit sig in på trollkarlarnas och häxornas skola. Hon tog ett djupt andetag, sedan ett till och så knackade hon.
”Kom in”, hördes en irriterad röst. Daphne kände att hon ville gråta, istället öppnade hon dörren och steg in.
”Jo, professor Snape, jag skulle vilja tala med er om en allvarlig sak”, professorn såg upp från sitt arbete han höll på att rätta vid skrivbordet och en sekund såg han en aning nyfiken ut.
”Nåväl Miss Shirine”, han bjöd henne att sätta sig mitt emot honom.
”Okej, för det första, jag heter inte Isra Shirine. Det är min vän. Jag heter Daphne Wilson, jag är sexton år och är en mugglare”, hon väntade i tystnad utan att se på sin lärare.
”Ursäkta mig? Om detta är ett slags skämt så kan jag berätta för dig att det är ett oerhört slöseri av min tid. Så sitt inte och prata strunt nu, flicka”,
”Det gör jag inte! Jag lovar professorn. Jag och Isra är väldigt lika till utseendet förstår du och jag har gått här den senaste terminen och hon har gått på min mugglarskola.” Det såg ut som professor Snape hade blivit slagen i ansiktet.
”Det är omöjligt, om du ljuger nu…”
”Du kan hälla i mig veritaserum och jag skulle säga samma sak.”
”I sådant fall, borde du inte ens känna till veritaserum flickunge! Hur har du lyckats komma ikapp fyra år på Hogwarts på en termin?”, Snape hade ställt sig upp nu och såg rasande ut. Daphne harklade sig för att rösten inte skulle brista.
”Jag har studerat varenda vaken timme, för enda sedan jag blev introducerad till magins värld så har jag avgudat den. Och jag…”, längre hann hon inte. Snape grep tag i hennes arm och drog med henne ut ur kontoret. Hon var tvungen att halvspringa för att hinna med Snapes takt. De gick upp flera våningar och stannade inte förens de stod i rektorns kontor.

Daphne fick sitta ner och berätta allting för professor Snape, Dumbledore, biträdande rektorn McGonagall och professor Flitwick. Hon hade aldrig känt sig så eländig i hela sitt liv. När hon hade berättat varenda detalj för dem så började lärarna diskutera högljutt.
”Detta kan inte vara sant Dumbeldore! En mugglarflicka kan helt enkelt inte lura systemet. Spärrväggen, trollstaven, slottet. De kan inte bli lurade”, professor Snape sa allting mycket sammanbitet.
”Kanske, kanske är Miss Wilson inte en mugglare, utan kanske en häxa”, dessa ord var de mest fantastiska som Daphne kunnat höra. Om hon faktiskt var en häxa så kanske hon kunde få stanna. Men hon sade ingenting utan satt helt tyst på sin stol och såg ner på sina skor.
”Albus, hur kan vi avgöra detta? Och hur i all världen lägger vi upp hennes utbildning om så är fallet?”, det var McGonagall som pratade.
”Åh, jag känner till flera sätt att avgöra det på det närmsta sättet vi har till hands går på någon minut. Och angående utbildningen så föreslår jag att terminsproven som använts tidigare år kan avgöra det under jullovet.”

De fortsatte att diskutera, både hur de hade kunnat missa att Daphne var en häxa om hon mot alla odds var det, hur Isras skolgång skulle läggas upp och så vidare. Det var efter en halvtimma som Daphne avbröt dem. De alla fyra verkade så inne i diskussionen att de såg överraskade ut allihop när hon ställde sig upp för att tala.
”Ursäkta mig, men skulle vi möjligtvis testa om jag är en häxa eller inte innan ni diskuterar vidare om min och Isras framtid?”
”Självklart Miss Wilson”, sade Dumbledore simpelt, han skred iväg runt ett hörn och kom tillbaka med vad Daphne kände igen som sorteringshatten. Daphne satte sig ner på stolen igen med spänning, hon visste med ensa att hon skulle få prova den. Innan Dumbledore vecklade ut den satte han sig på huk framför henne.
”Miss Wilson”, sade han, ”kanske kommer du bli oerhört besviken nu, vi förstår inte hur detta har kunnat hända. Om du, mot alla odds, är en häxa så måste vi genast ta kontakt med ministeriet och se vad som har gått fel med registreringen av dig. Och om du inte är det, så måste vi tyvärr be dig att lämna Hogwarts. För endast magiker får gå här”, Daphne nickade stumt. Han reste sig upp och förde hatten över huvudet på Daphne. Brättet gick ner över ögonen på henne och hon kunde höra en dov röst tala i hennes huvud;
”Vad är nu detta? En äldre flicka, jag har inte fått möjligheten att se in i ett sådant här välutvecklat huvud på mycket, mycket länge. Det gör det lite klurigare att placera dig, för jag antar att det är det du vill, flicka.”
”Jag vill helst veta om jag har magi i mig, om jag är en häxa”, tänkte Daphne andlöst.
”Visst har du det, full potential till att bli en framgångsrik häxa. Den stora frågan är vart vi ska placera dig… Du är villig att visa var du går för, ett explosivt sinne men samtidigt återhållsam. Jag tror att läran som lyder så här är till för dig, flicka, ’klok och vett uti övermått, är den finaste gåvan människan fått’, ja, Ravenclaw är elevhemmet för dig”, de sista fem orden sade hatten högt ut över hela rummet och blev sedan tyst. Alla lärare stirrade häpnade på henne. Daphne ville bara skrika av glädje, det rusade i hela hennes kropp. Hon var magisk, hon skulle få fortsätta på Hogwarts! Och dessutom få umgås mer med ungdomar som var likasinnade henne själv.
”Då var det löst”, sade Dumbledore, men han log inte som Daphne trodde att han skulle göra, utan han såg mycket fundersamt på henne, ”Minerva, jag föreslår att du gör iordning de föregående terminsproven till Miss Wilson”, han vände sig sedan till henne, ”det är lyckosamt att du blev placerad i Ravenclaw, elevhemmet för läshuvudena och de logiskt tänkande, för du kommer behöva studera kopiösa mängder.”

NY LÄSARE! Det är så otroligt bra! Jag anade nästan att hon var en häxa från början, jag menar hur skulle hon annars ha kunnat öva på trollformler, hur kunde ens staven ha valt ut henne annars? Men det måste ju ha berott på något fel på mysteriedepartementet eller någonting. Right? ;D Gillar att Isra har blivit kär i hästar men skiter i de andra ämnena, låter som något jag skulle kunna göra. xD Att hon blev förälskad i sin snygga mattelärare "Martins" var en kul grej också, min förre mattelärare var sjukt snygg och hette Martin. Haha!

Nej men lite allvar nu då, du skriver så otroligt bra och unikt för den delen, gillar att du kom på en helt unik story som du lyckats skapa något otroligt bra. Det är sjukt bra och I just love it. ♥

Superbra!!!

Åhhh.. Hon är häxa! Vad har gått fel nu.. Är de rent av syskon?

Haha, jag nästan visste att hon var en häxa jag med, precis som Trezzan också! Jag tänkte på det där med att hon övade på trollformler, och det stämde alltså!



Oooh, den tanken har jag inte tänkt förut! Tänk vad spännande om de har hållits åtskilda under hela sin uppväxt, kanske trodde Isras föräldrar att Daphne inte var någon häxa utan ynk och skickade iväg henne till en mugglarfamilj... Men så visar hon sent tendenser på att vara magisk och så... och så... och så har hela den här historien hänt! Ooooh, spännande!

Tycker precis som Trezzan att denna berättelse är unik, jag har inte sett någon som liknar detta. Jättebra att du fick en sådan idé!
Förlåt nu Trezzan om jag skriver in ditt namn lite för många gånger och kopierar det du redan skrivit (XD) men jag håller verkligen med dig! (Utom det där med att du också har haft en mattelärare som heter Martin, det har jag inte haft)

Längtar efter fortsättning!

Meer!!!!

Wow, denna vecka har gått så sjukt fort! Och jag har inte haft tid att uppdatera här, men nu kommer i alla fall nästa kapitel! Hoppas att ni inte har tröttnat, mina kära vänner!

-----------------------------------------------

Kapitel 13

ISRA
Klockan var ett på dagen och det var dags för avfärd. Isra satt i hallen och såg ut mot regnet på gården. Några få bilar dök upp lite då och då för att hämta vissa elever. De övriga som skulle hem hade tagit tåget. Hon visste att Daphne hade fått hennes brev och hon väntade på att professor Snape skulle komma för att hämta henne. Hon visste inte vilken tid det skulle ske, men det var hennes enda hopp. Alternativet var att på något sätt få tag på hennes föräldrar, och det lockade inte även om hon visste att de skulle få reda på allting snart nog. Hon hörde steg bakom sig och hon vände sig om och såg att Daniel kom gående mot henne.
”Isra”, började han, ”jag vet inte vart du är på väg någonstans nu, och du säger att vi aldrig kommer ses igen. Jag vägrar tro det”, han grep om hennes arm, ”jag har förälskat mig i dig, och jag vet att jag är mycket äldre än dig och det kan verka fel, men det är sanningen. Jag är tio år äldre än dig Isra, men jag tycker att du är den vackraste människan jag någonsin sett.” Isras ögon tårades. Hon såg upp på Daniel, tog ett djupt andetag och viskade;
”Jag ska tillbaka till min skola i Skottland, en skola för magi. Du får tro vad du vill om huruvida jag talar sanning eller inte, men så är det. Min familj skulle aldrig tillåta mig att umgås med icke-magiska som du. Och därför är jag rätt säker på att vi aldrig kommer ses igen efter att min lärare har hämtat upp mig här”, allt bara rann ur munnen på henne, hon hade ingen chans att stoppa det. Daniel såg misstroget på henne och hon förstod med ens att han inte trodde henne.
”Så, du vill alltså inte säga sanningen om vart du ska. Att du håller tyst om det är en sak, men att ljuga mig rätt upp i ansiktet med en sådan befängd lögn är bara skamligt, Isra.”
”Tala inte till mig om vad som är sant och inte”, sade Isra, ”öppna sinnet lite mer så ska du få se att det finns magi”, hon ryckte sig loss ur hans grepp och gick ut på gårdsplanen med Daphnes väska i ena handen. Hon hörde Daniel gå efter. Hon stod hellre ute och väntade i regnet än inne med Daniel, hon ville bara bort och glömma honom. Det skulle aldrig bli de två, och det faktumet fick hela hennes inre att göra ont.

Han kom ikapp henne, lockarna blev med ens nedtyngda av regnet. Han var på väg att säga någonting men det hördes ett plopp bakom Isra. Hon vände sig om och såg en irriterad professor Snape komma gåendes genom regnet. Klädnaden och kappan yrde bakom honom. Hon förstod att Daniel hade sett transfereringen för han stirrade stumt på den olycksbådande Snape.
”Miss Shirine”, sade Snape isande, ”du följer med mig.” Isra vände sig om till Daniel.
”Tack för att du har varit så vänlig mot mig, Mr Martins, och förlåt för allt jag har ställt till med”, hon sträckte fram en hand mot Daniel och såg på honom, några tårar rann nerför hennes kind utan att hon torkade bort dem. Regnet gjorde det åt henne men hon visste att Daniel hade sett dem. Han skakade hennes hand mållöst, hon vände sig om med all viljekraft hon kunde uppbåda och kände hur Snape grep tag i hennes arm, de gick några steg bort och utan förvarning kände hon hur de lyfte och trycktes in i själva luften. Utan att ha fått sett tillbaka på Daniel en sista gång landade de framför grindarna till Hogwarts. Hon visste dock att han hade sett de två transferera sig bort och att han nu trodde på hennes historia. Kanske, bara kanske, anklagade han henne inte längre för att vara en lögnare och det lättade hennes hjärta en aning.

Nej men så kan du inte avsluta det ju! Jag demonstrar för längre kapitel och mer Mr. Martins!

Längtar efter mer!