Alexandra & Penelope - Flammande Bägaren

Allt gick så fort att jag knappt han reagera, helt plötsligt slogs Eric med Potter och de munhöggs men det var slut lika fort som det började.
- "Jag fattar inte varför folk måste hålla på... Kan inte vi bara få vara vänner om vi vill det..?" jag kväver en snyftning men en envis tår strilar ner för min solbruna kind. Jag är tacksam för att Eric drar bort mig därifrån, han må vara en kaxig, uppblåst, uppmärksamhetssökande, tjejtjusare... Men, han är min Eric och ställer alltid upp för mig och skyddar mig på alla sätt han kan. Det är vad jag ser i honom, hur snäll och underbar han kan vara mot de få som han anser förtjänar det... tänker jag, men jag säger inget av det till Eric.

Jag skakar av ilska.
- Hur vågar Potter börja prata om din blodstatus, röt jag argt och slog handen i väggen.
Jag drog in henne i en kram.
- Ingen kommer få skilja oss åt, sa jag och strök henne över håret.
Jag sjunker ner på golvet och kollar på mina händer.

Erics armar skakar när han omsluter mig och jag sjunker tillsammans med honom ner på golvet mitt i korridoren. Eric tittar på sina händer, de är lite blodfläckade men inget en servett inte kan torka bort enkelt. Jag plockar upp en av många jag har i bakfickan och börjar ta bort det fuktiga blodet.

- "Tack Eric... Jag kommer inte heller låta något skilja oss åt. Vi ska vara vänner, det är menat att vi ska finnas i varandras liv. Annars hade vi aldrig möts den där dagen i tvåan..." mumlar jag med nervös röst. Jag är alltid den som är tyst, bly och hamnar i skymundan men med Eric så vet jag att han tänker på mig, ser mig, märker mig och uppskattar mig precis som jag är.
- "Hur känns handen?" frågar jag när allt blod är borta.

- Gör lite ont men jag klara mig, sa jag och drog upp henne i min famn.
- Vi borde gå tillbaka till kupen annars kommer då andra tro vi har lämnat tåget, sa jag och skrattade.
Jag bar upp henne och gick mot kupen.
- Vi är tillbaka hoppas ni inte har saknat oss för mycket, sa jag och sjönk ner på ett säte med Pene i famnen.

Jag fnittrar nöjt när Eric lyfter upp mig och bär på mig som ett litet barn. Jag må vara lång men tung är jag absolut inte, min 57 kg lätta kropp vilar stadigt i hans armar. Vi hamnar i kupén och Eric sätter sig ner med mig i sin famn.
- "Vi är tillbaka, hoppas ni inte har saknat oss för mycket." sa han till dem medan han satte sig ner.

Pansy illglor på mig,
- "Jisses..." mumlar jag och försöker resa mig upp från Erics knä för att sätta mig på min plats igen.

Jag låter henne sätta sig ner bredvid mig och Blaise flinar åt mig.
- Så vart har ni varit då och vad har ni gjort? frågade Blaise med retsam ton.
Jag slog till honom i bakhuvudet.
- Jag har slagits med Potter, sa jag och lutade mig bakåt.
Blaise och Draco stirrade på mig.
- Äntligen sätts Potter på plats, sa Draco.
Jag skrattade och drog Pene närmare.
- Och han gav sig på Pene, sa jag.
Blaise kollade på henne.
- Han rörde väl inte lilla Pene?frågade Blaise med barnslig röst.

Jag tittar blygt ner i mitt knä när Blaise beter sig som om jag är Erics lilla ängel som måste skyddas från allt i världen till varje pris. Mina fingrar slingrar sig nervöst mellan varandra och jag kan känna hur min puls börjar slå hårdare. Blaise barnsliga röst gjorde inte saken bättre, jag lutar mig lite mer mot Eric för att komma undan från alla andras blickar. Att stå i centrum för uppmärksamheten är något jag inte tycker om. Så att få krypa närmre Eric känns bra.

- Blaise jag varnar dig, sa jag hotfullt.
Blaise skrattade.
- Sorry jag ska inte prata med din tjej igen, skrattade Blaise.
När Blaise sa så blev det nog för Pansy.
- Det är så jävla slut mellan oss, skrek hon argt och gav mig en örfil och stormade ut ur kupen.
Jag la handen på min ömma kind och kollade efter henne.
- Då slipper vi henne, sa jag och drog Pene närmare.

- "Eric, sluta!" säger jag och reser mig ur Erics famn, trots att jag helst bara vill stanna kvar men jag bryr mig om människor även de som hatar mig bryr jag mig om så jag drar upp dörren till kupén och springer efter Pansy. Jag tittar i varje kupé jag går förbi.

Till slut ser jag henne sitta ensam i en kupé, jag öppnar försiktigt dörren och drar ner rullgardinerna för dörren och fönstren ut mot korridoren.
- "Va gör du här?! STICK!" halvt skriker Pansy med gråt i halsen.
- "Pansy... Eric-"
- "Håll käften! Jag vill inte höra!" skriker Pansy, jag tar ett steg bakåt och slår i dörren, rullgardinen går upp.
- "Pansy, han menar inget illa, vi är bara bästa vänner... Eric ville in-" Pansy reser sig upp och drar sin trollstav mot mig,
- "Håll käften! Håll tyst! Jag vill inte höra!" Jag stirrar skrämt på Pansy, jag har läst mycket om mänsklig psykologi från mugglarvärlden och jag vet mycket väl att människor som befinner sig i svåra situationer och är ostabila i humöret kan mycket väl göra saker de aldrig skulle göra annars. Men med tanke på att Pansy ibland bara för skojs skull förhäxat första års elever blir jag ännu mer rädd. Jag tar ett hastigt steg bakåt och slår i dörren hårt.
- "Pansy.. Gör inget dumt nu..." mumlar jag nervöst och håller upp mina händer mot henne för att visa att jag är oväpnad. Varför måste jag alltid bry mig om människor, det skapar bara problem, nu står jag här och bryr mig om en människa som hatar mig och mycket väl skulle kunna göra något hemskt mot mig just nu... Allt bara för att jag bryr mig...

Mitt hjärta dunkar så hårt och jag kan känna hur tårarna börjar rinna ner för mina kinder, Pansys hand skakar och hon ser ilsket på mig med tårar som rinner ner för hennes kinder men hon har fortfarande staven riktad mot mig.
- "Pansy... Snälla... Snälla gör inget dumt nu..." mumlar jag ännu en gång och mina händer skakar.

Jag stirrar chockat efter henne och reser mig argt upp och smäller igen dörren efter henne.
- Nu slipper vi dom båda, sa jag argt och slängde mig ner på ett säte.
Jag stirrar argt ut genom fönstret och väntar på att någon ska säga något.
- Vad säg som att vi förhäxar Longbottom? frågade Blaise försiktigt.
Jag flinade elakt.
- Jag vilken toppen ide Blaise, sa jag och reste mig upp.