Bittersweet night

Elisabeth log svagt och såg upp på honom. "Jag har äntligen fått en slags ursäkt nu i alla fall" mumlade hon. Även om det inte var okej kändes det bättre. Hon såg sedan frågande på honom. "Hämnd? Mot vad?" undrade hon, hans skapare?
hon satte sig försiktigt upp och stönade lågt av smärtan från såret och kände försiktigt.

"Du kunde bara knackat på och bett om det." skrockade han roat. Men nickade och lutade sig mot sängkanten och såg på henne.
"Mot min skapare, mot alla vampyrer, mot alla människor och mot livet." sa han och suckade bara såg på henne då hon satte sig upp. Hon hade ont, men det skulle gå över.

Elisabeth log lite större och började sätta upp sitt hår igen i en enkelt knut på huvudet. Hon nickade sedan åt hans ord, hon förstod honom då hon kände så med ibland. Hon lutade sig sedan mot kuddarna, hon visste inte vad hon skulle säga längre, eller göra. Skulle han döda henne eller inte?

"Du är fri att gå om du lovar att inte döda mig igen." sa han och visade mot dörren, fast inte nu ty det var ljust ute.
"Så....." sa han och suckade, för att komma på ett samtal.
"Så vem är du?" frågade han tillslut.

Elisabeth såg på honom tyst en stund och sedan mot dörren, fick hon verkligen gå? Men hon var ändå tvungen att vänta några tvingar. "Vem jag är?" mumlade hon och gjorde sig bekväm i sängen. "Mitt namn är Elisabeth, jag växte upp hos min familj som du vet...Det käraste jag hade i världen var min lillasyster Lucy, hon var som en liten sol" mumlade hon och slöt ögonen igen. "Sen blev jag dumpad i en gränd en natt, och har försökt klara mig själv sen dess, och jag antar jag har lyckats ganska bra". Hon var ensam men kunde få det hon ville lätt.

Mark fnös lätt då han hörde det sista, hon behövde inte göra det värre. Som om han var nöjd med hans sätt att befara med sina offer förr. Men han sa inget mer bara satt och stirrade mot väggen.

Elisabeth var tyst ett tag och suckade djupt. "Jag antar att jag är ingen egentligen...Jag har ingen familj, inga nära eller kära, inte någon som bryr sig om mig, jag tar bara det jag vill ha" mumlade hon och la sig ner och slöt ögonen. Hon bet ihop då det hög till i ryggen, det började sakta läka, det skulle nog vara bra om någon timma.

Mark nickade och ställde sig upp.
"Låter mycket mer troligare. Det är som jag då, men du har haft en familj och vet vad det innebär." sa han enkelt och lämnade henne tyst med en bugning. Han var arg, eller mer upprörd och han kunde inte ta sig ut. Han vände sig om innan han var helt ute.
"Så länge du stannar här är tjänarna villebråd du inte får ta." sa han med allvar och gick sedan.

Elisabeth såg på honom, hade han aldrig haft en familj ens? Hon nickade bara åt att hon inte fick ta tjänarna. "Natten var trevlig, förutom...bitandet och det..." mumlade hon och rodnade faktiskt svagt utan veta varför och la sig sedan ner.
Hon vilade resten av dagen, gick inte utanför dörren fören hon visste att det var natt. Och då var hon borta ur rummet snabbare än en blixt. Hon hittade ett obebott men möblerat litet hus och köpte det snabbt av den gamla mannen som bodde där innan hon tog sig in. Hon såg sig knappt omkring bara sjönk ner på en soffa.

Mark hälsade henne detsamma men lät sedan henne vara. Han höll dock reda på när hon gick och åt vilket håll. Han sa inget om det, hon hade kommit och gått men han hade gillat deras natt samman. Men hans blodlust hade inte stillats och han måste ut nu i natten.