Våga erkänna!

Ja Harry, vad har du gjort?

Superbra! Jag vill bara ha meer.


Och det är därför jag tvingar dig att skriva mer. Nu.

Ja, vad har Harry gjort?
Det är grymtfantastiskt jättebra!

Haha är Harry oxå kär i Dracoboy? :3

Skitbra!!! Grymt verkligen, är Harry kär i henne tro?

Åh, jättebra!!

Naw, jättefint ♥

Kapitel 5
Första veckan på Hogwarts består av lektioner där lärarna berättar om Fruktansvärt Utmattande Trollkarls Test (F.U.T.T) och vad som krävs utav oss ifall vi vill klara av dem. Men jag får också stå ut med Pansy och Draco. Hon är som en blodigel på honom. Ifall Draco tar ett steg åt höger tar Pansy ett steg åt höger. Jag förstår inte hur han orkar. Inte en lugn stund. Om jag var hans flickvän så skulle jag ge honom lite andrum och egentid då och då. Då skulle han få chans att sakna mig. Men nu är jag inte hans flickvän och vem vet, Draco kanske gillar att Pansy följer efter honom vart han än går. Just nu sitter de säkert i ett av sällskapsrummets mörka hörn och har bara ögonen för varandra. Själv lämnade jag sällskapsrummet för en stund sedan. Jag behövde gå till biblioteket för att låna en bok. Eftersom det är lördag idag så är det inte några lektioner, vilket innebär att korridorerna och skolgården är full utav elever som är klädda i vanliga mugglarkläder. De skrattar, skjuter med saker som de köpt hos Fred och George och de som är ute njuter av de sista soltimmarna innan hösten och regnet kommer. I biblioteket var det tomt och bibliotekarien Irma Pince, en blek häxa med gam liknande ansiktsdrag, såg nästan ut att lysa upp av glädje när jag kom in. Jag gick länge runt bland bokhyllorna och tittade på de olika böckerna. Vissa hade ett tunt lager med dam på bokryggen, vilket innebar att det varit flera år sedan någon rört och läst den. Det var de här böckerna som jag gärna valde. Idag valde jag en tjock bok med mossgrönt omslag. Texten på framsidan är skrivet med gulliga bokstäver i kursiv stil och handlar om magi, någonting som jag egentligen borde få nog av med tanke på att jag är en häxa men jag älskar magi. Jag älskar att jag kan göra saker som mugglarna inte kan. Med boken i handen lämnar jag biblioteket för att gå tillbaka mot sällskapsrummet med hopp om att jag slipper höra Pansy fnittra Dracos namn och säga hur underbara hans ögon är. De där sammetsgrå ögonen som får mig att bli alldeles… Nej, jag får inte låta tankarna gå dit. Han är upptagen. Men han är ju så underbar! Men upptagen. I samma ögonblick som jag tänker runda ett hörn avbryter upprörda röster mina tankar och jag stannar.
- Ingenting är fel!
Det är Harrys röst.
- Ingenting är fel? Harry, vi har knappt träffats på hela veckan och de gånger som vi har träffats har du betett dig riktigt konstigt. Jag vet att någonting är fel. Är det Sirius? Har det hänt något med Sirius?
Den andra rösten tillhör Ginny. Jag tar sakta ett steg fram och tittar försiktigt fram bakom kröken. De står en bit bort och verkar inte se mig. Harry står lutad mot väggen och Ginny ett par steg framför.
- Sirius mår bra, suckar han och böjer bak huvudet.
- Men vad är det då som är fel? frågar Ginny och jag kan höra hur hon är nära gråten.
- Ginny, ingenting är fel! Snälla sluta fråga! svarar Harry och går därifrån.
Hon ropar efter honom men han varken svarar henne eller tittar på henne. Jag inser att jag inte kommer kunna gå förbi utan att hon kommer på mig med att ha tjuvlyssnat så jag vänder mig om för att ta en annan väg. Till min förvåning krockar jag nästan med Hermione. Hennes lockiga hår ligger prydligt på hennes axlar och hennes bruna ögon ler glatt, till skillnad från hennes läppar som ler ett nästan lite tillgjort leende.
- Hermione? Vad gör du här? frågar jag.
- Jag letar efter Harry. Det var meningen att jag skulle hjälpa honom med en skoluppgift. Har du sett honom? frågar hon.
Jag blinkar.
- Du missade honom precis. Han gick dit bort, säger jag och nickar över axeln.
- Tack Austen. Vi får ta och träffas snart igen, säger Hermione.
- Självklart, säger jag förvånat. Det låter roligt.
Hon ler och går iväg. Jag kikar efter henne. Ginny är inte kvar i korridoren så det är bara Hermiones fotsteg som hörs. Jag undrar hur länge hon stod bakom mig. Om det var för en lång stund så kan hon inte ha missat att höra Ginny och Harrys bråk och då skulle hon inte ha frågat efter Harry. Men om hon precis ställt sig så var det ett enormt sammanträffande. Däremot så chansar jag på att hon precis som jag hörde bråket. Hur jag lyckades missa att hon stod där vet jag inte riktigt men vad jag vet är att någonting är väldigt fel i Gryffindor och min magkänsla säger att det är något stort.

Efter att ha gått en omväg och blivit vilseledd utav de magiska trapporna kommer jag äntligen ner i källaren. Mina vänner sitter fortfarande kvar på samma plats som när jag lämnade dem.
- Det tog tid, påpekar Blaise.
- Trappornas fel, säger jag och sätter mig på soffkanten.
Daphne, som sitter intill, tar boken och tittar på den innan hon kastar den till Draco på andra sidan.
- Man skulle kunna döda någon med den där, säger hon.
Draco nickar instämmande.
- Jag fattar inte hur du orkar. Det är ju hur liten text som helst, säger han och bläddrar i boken.
Jag lutar mig över soffbordet och tar tillbaka den.
- Ni skulle må bra över att någon gång läsa en bok. Då kanske ni skulle tycka att det var lite lättare att plugga, muttrar jag.
Daphne skrattar och lägger armen om mig.
- Vi skojar bara med dig Austen, ta det lite lugnt. Slappna av, släpp loss och allt vad det nu heter. Det är jättebra att du läser sådant där, vi andra vi är bara avundsjuka på dig. Det är inte alla som kan ha en hjärna som en Ravenclaw och tillhöra Slytherin. Med din hjärna och din list så skulle du kunna ta över världen, säger hon.
- Alla Slyhterinelevers dröm: Att ta över världen, suckar Crabbe drömmande.
- Men det är bara en som har kommit i närheten, säger Goyle.
Vi andra tystnar en stund. Jag och Daphne är de enda i vårt gäng vars föräldrar inte var anhängare till Voldemort. Hennes föräldrar delade hans åsikter men stod inte i främsta raden som Draco eller Crabbes pappor gjorde. Min mamma gick i Ravenclaw, där de vackra oftast hamnar, men pappa blev placerad i Slytherin och bland hans vänner var det ingen som ens pratade om mörkrets herre däremot har han berättat hur de aldrig medvetet höll till bland mugglare. Men med tanke på att pappa nu idag bor bland mugglare så tror jag mest att han under sin skolgång föll för grupptrycket och tyckte som alla andra.
- Tills Potter föddes, muttrar Draco.
Jag tittar på honom.
- Jag förstår inte riktigt vad du har emot honom? Om jag minns rätt så gick du fram till honom innan sorteringen och erbjöd honom en plats i ditt gäng. Är all det här hatet du känner för honom en ridå för att dölja att du blev lite stött när han vägrade skaka din hand? frågar jag.
Våra vänner tittar storögt på mig och sedan på Draco i väntan på hans argument mot mina ord.
- Jag hatar Potter eftersom han går runt och tror att alla tycker att han är speciell, fräser Draco.
- Han är pojken som överlevde Draco! Så klart han är speciell, säger jag.
- Om du nu tycker att han är speciell så tycker jag att du kan gå och vara vän med honom istället för oss, säger han.
De elever som är i sällskapsrummet har tystnat och tittar på oss. Jag vet inte varför jag startade den här diskussion men jag antar att jag, trots all ånger, fortfarande är arg på honom. Arg för att han lägger sig i mitt privatliv när det är Pansy som är hans flickvän. Arg för att Pansy är hans flickvän och inte jag. Jag som har varit kär i honom i så många år utan att han ens har märkt något.
- Jag tänker inte gå och umgås med Harry och hans vänner och dissa er. Trots att jag inte håller med din åsikt så är jag fortfarande din vän Draco, säger jag.
- Vänner ger inte varandra en örfil, säger han giftigt.
Killarna drar efter andan. Jag känner hur allas blickar är riktade mot mig.
- Var det Austen som slog dig? frågar Blaise chockat.
- Jag slog honom inte. Jag gav honom en örfil. Det är skillnad! säger jag irriterat.
Draco muttrar något och går sedan sin väg. Jag ställer mig upp och gör det samma. Efter att jag har varit ensam i sovsalen i ett par minuter kommer Daphne in. Hon kastar sig ner intill på mig sängen där jag ligger och tittar upp i taket.
- Det där om något borde få honom intresserad, säger jag.
Daphne skrockar.
- Äsch, ni kommer vara sams imorgon igen. Vi i Slytherin håller ihop. Det är det som gör oss så speciella. Till skillnad från eleverna i Gryffindor där de sätter sig själva först så står vi upp för våra vänner. Precis som Draco gjorde för dig. Han vill inte se dig bli sårad, säger hon.
Jag tittar på henne och suckar.
- Jag borde gå och be om ursäkt.
Daphne grimaserar.
- Kanske inte nu. När jag lämnade sällskapsrummet för att komma hit så kom Draco ut ur deras sovsal och gick raka vägen fram till Pansy och eftersom de troligtvis inte har pausat för att hämta andan för ett par sekunder innan rond två börjar så tror jag inte att det går att få kontakt med Draco just nu.
Jag suckar och rullar över på mage så jag kan trycka ner mitt ansikte i kudden och dölja skriket av ilska och smärta. Daphne lägger en hand på min axel och rullar tillbaka mig på rygg.
- Jag tror jag vet någonting som kan få dig att sluta tänka på Draco, säger hon.
Jag lyfter frågande på ögonbrynen och stödjer mig på mina armbågar. Daphne tar ett djupt andetag.
- Träffa någon annan. Inser du hur många killar som du gått miste om under alla år som du suktat efter Draco? Hela skolan är full utav killar som skulle ge upp sitt högra lillfinger för att få vara tillsammans med dig. Vem vet, drömprinsen kanske är någon av dem och inte Draco.
Jag biter mig läppen och tänker på hennes ord. Träffa någon annan. Daphne har rätt. Jag har verkligen slösat bort många år och skolan är full utav killar.
- Okej, du har rätt. Glöm Draco, jag ska hitta någon annan.
_______________________________________
Ni är bäst! ♥

Du är bäst♥

Så otroligt bra!

Så underbart du skriver! Älskar din ff!