Mad hatter's party

Meruem betraktade arenan och spelen innan det var hans tur, han hade vant sig vid utrustningen snabbt nog och nu stod han, avsides med ett stort leende på läpparna när han såg hur spelen utvecklades; efter djurshowen var det dags för gladiatorerna och först ut var jätten, en bra gladiator att börja med om man ville att publikens blod skulle pumpa extra mycket.
Jätten betraktade sin utmanare, en normal-stor man utrustad med treudd och nät men man kunde se hur skräcken lyste i hans ögon och Meruem misstänkte att striden redan var avgjord. Mycket riktigt, jätten svingade sin gladius, som var nästan dubbelt så stor som en vanlig gladius, med en sådan kraft att han efter en kort kamp tog av sin motståndares nät-arm lite ovanför armbågen; den besegrade gladiatorn tilläts att leva men det var alltför självklart att han skulle dö inom kort på grund av blodförlust.
Striderna efter det var ointressanta för Meruem, han fann det roande men han hade inget intresse av medelmåttor; dessa skulle förr eller senare möta deras överman för att sedan falla i glömska. Solen vandrade över himlen och Colosseums sand färgades sakta men säkert röd; till slut var det hans tur. Med ett hjärta som bultade av stridslust och ett brett, skadeglatt leende på läpparna drog Meruem sina svärd och vandrade ut på arenan. Mittemot honom stod en man, iförd hjälm, harnesk, benskydd och ett armskydd på sin svärds-arm medan sköld-armen var bar.
Männen tittade på varandra, försökte att uppskatta den andre med blicken innan de gjorde ett försök att röra sig och med det var striden igång; läktaren exploderade i hejarop.

Efter jättens uppträdande som faktiskt var något utöver det vanliga föll Eleria samspråk med en kvinna som hon sett på någon bal förr. En kvinna som var äldre än henne men ännu inte gift. Hon kastade gång på gång trånande blickar efter en man i publiken. Som sagt detta var en äktenskapsmarknad som så mycket annat. Mannen verkade förvisso fin, men fruktansvärt prydlig och tråkig efter Elerias smak. Varför mannen var här var en fråga, men han kanske sökte sig en fru och inte för att njuta av allt spillt blod.
Elerias blickar åter mot de kämpande och hon suckar lätt, ofta är striden avgjord innan den börjar och vissa är patetiskt dåliga. Andra män är fantastiska, tar det hela som en dans och hennes blick följer dem. Dock var ännu ingen intressant, förutom en vacker blond yngling. Tråkigt nog dog han innan hon ens kunnat ta sig ner och tala några ord med honom. Men sådant var livet och allt som var vackert var inte roligt, det hade hon bittert fått lära.
Nu började en ny strid, detta kanske kunde bli intressant? Den blonde mannen hade ett självsäkert leende på sina läppar då han mötte publikens jubel.

Deandra tittade på Kashu när han sa hur mannen dog, ingen överraskning där, det var ett helvete att såret var professionellt, då de flesta i hennes organisation kunde ha utfört mordet, hade det varit dåligt utfört hade det varit enklare att ta reda på vem det var. Deandra lutade huvudet mot handen och suckade, ibland var livet inte lätt, hon låtsades torka några tårar så att Kashu inte skulle tro att det hade med något annat än hennes son att göra.
Hon såg på mannen framför henne med sorgsna ögon som om hon försökte hålla tårarna tillbaka.
"Ja tack, jag tar gärna emot detaljerna" sa hon vänligt, hon ville veta lika mycket som hennes man skulle veta, hon ville försöka lösa det här innan han kom för nära hennes organisation och planer. Hon ville inte att han skulle lägga sig i hennes nöjen, men hon misstänkte att han skulle ha fullt upp med Julius försvinnande.
Plötsligt knackade det på dörren och Deandra tittade upp när dörren öppnades och en soldat kom in, soldaten verkade förvånad över att Kashu var där.
"Jag har bett Dr Kashu hålla utkik efter läkare som skulle kunna ha något med Julius försvinnande" sa hon och log svagt mot vakten som nickade och gav henne en medlidande blick innan han började tala.
"Spåret efter Julius verkar leda bort ifrån staden och ut mot landet, troligtvis har den som tagit honom lämnat staden" sa soldaten och Deandra såg på honom med spelad fasa.
"Ni måste finna honom innan spåret efter honom försvinner. Och vem vet vad för hemskheter han kan stöta på ute på landet, spindlar, ormar, dålig mat och stark sol, ni måste hitta honom oskadd" sa hon och började gråta igen, Nathan räckte fram en näsduk och hon försökte torka tårarna och inte spela över för mycket.
"Vi kommer finna honom, var så säker ers höghet" sa mannen och buggade innan han försvann ut ur rummet, Deandra visste att de aldrig skulle finna honom men hon kunde inte medge det, hon slutade gråta och såg på Kashu.
"Jag ber om ursäkt" sa hon och tog ett djupt andetag. "Vad var det du ville berätta?"

Matchen började när Meruem tog ett språng mot sin motståndare med båda svärden i vardera hand, när han närmade sig gjorde den andre mannen ett utfall som han graciöst undvek; Meruems plan var att försöka nöta ned den andre mannens självförtroende till ingenting. För honom gick striden som en dans, han undvek mannens hugg och de han inte kunde undvika ledde han enkelt bort med hjälp av en av sina gladius, allt eftersom striden gick började människorna på läktarna bli otåliga; de hade kommit för att se blod och just nu fick de inte se något.
Detta fick Meruem att le, han älskade den här delen och när mannen gjorde ännu ett utfall undvek Meruem enkelt och skar mannen i knävecket då han inte hade något skydd där; med ryggen vänd åt sin motståndare kunde han höra snarare än se att han gick ned på knä. Meruem vände sig om och mötte mannen igen, man kunde se hur en stadig ström av blod rann nedför hans ben likt en röd liten bäck; han skulle se till att hans motståndare fick fler sådana.
Efter det här var striden mer ensidig och trots att den andre mannen kämpade tappert klarade han snart inte av att kämpa längre; Meruem lade sitt svärd mot hans hals och väntade på domen. Hurraropen från publiken slog mot honom, han älskade det ljudet och med ett brett leende inväntade han publikens dom; denna gången gav de tummen upp, hans motståndare hade tur fick denna gången och skulle få behålla sitt liv.

Eleria såg med förväntansfulla ögon på striden mellan de två männen. Detta var mer av en strid och något roligare att se på. Dock började det hela bli ganska uttråkande tills den ena av dem, den blonde mannen äntligen gjorde något vettigt. Det vettiga låg i att skära mannen i knävecket, Eleria jublade med resten av publiken. Hon hade kommit hit för att se strid och blod som de andra. Hade hon velat sett dans hade hon inte gått hit. Männen kämpade åter och hon var imponerad över den skadade mannens insats även om det var klart vem som skulle vinna. Den blonde mannen stod som segrare och publiken jublade och klappade i händer. Detta var något Eleria älskade och fick hon inte vara med själv, vilket hon inte skulle klara av fick hon se på det.
Striderna var snart slut och publiken började dra sig hem. Eleria ville det inte, inte hem till mannen som äcklade henne eller hemmet som var som ett fängelse. Men allt gav henne rikedom och trygghet. Hon såg sina vakter i bakgrunden och gjorde sig beredd för att gå. Men ett par av kvinnorna stannade kvar lite extra för att kanske få en skymt av kämparna och hon stannade med dem.

Deandra satt och funderade, mötet med Kashu hade egentligen inte gett henne något då mannen inte kunnat berätta något mer än det hon redan visste. Hon hade sent ut några av sina mannar för att försöka finna mördaren och hon hoppades att de skulle lyckas, även om hon var för realistiskt och visste att de antagligen inte skulle lyckas.
Hon satt och trummade rastlöst på skrivbordet och Nathan satt och betraktade henne ifrån stolen där han satt och läste rapporter om vad som hände i landet, hur organisationen gick och vad hennes man planerade.
"Det verkar som om du är rastlös" sa Nathan roat och gick fram till henne, han föste undan en hårslinga ur hennes ansikte innan han kysste henne. När han sedan drog sig undan såg hon på honom.
"Ja jag är rastlös, att sitta instängd här hjälper inte" sa hon och han nickade.
"Smit ut då!" sa han och lutade sig mot skrivbordet och Deandra höjde ett ögonbryn och skrattade sedan lågt.
"Och du skall vara den som skall skydda mig, du skall egentligen rekommendera det motsatta, men jag är glad över att du inte gör det" sa hon och strök honom över låret. "Men jag kan inte smita ut om någon behöver prata med mig om Julius" sa hon och förbannade sig själv att hon satt sig i den här situationen men sken sedan upp.
"Jo det kan jag, kom Nathan" sa hon och reste sig upp, hon la en tunn kappa runt axlarna och gick mot utgången där vakterna åter stoppade henne.
"Jag måste ut" sa hon bedjande och de såg på henne. "Jag måste besöka Areas tempel och be för Julius"
Vakterna såg medlidande på henne och märkte att hon försökte vara stark inför dem.
"Vi ordnar en eskort, ers höghet" sa vakten och hon nickade tacksam.
Det tog inte många minuter innan de lämnade palatset. Hon satt på sin häst med Nathan bredvid sig och hon såg på folket som passerade och hon räckte ut mynt till dem som behövde det och de tog tacksamt emot det. Folket gav henne sorgsna blickar och lovade att be för hennes son och hon tog emot blommorna de gav henne. Deandra log svagt mot dem och tackade de människorna som skulle be för Julius, inombords ville hon skratta. Hon såg människor strömma ut ur Colosseum och förstod att tävlingarna precis slutat, människorna där bugade lätt mot henne men de flesta verkade inte veta vad som hänt och sa därför inget. Snart hade hon ridit bort ifrån de mer befolkade delarna av staden och de stannade utanför Areas tempel, Nathan fångade upp henne då hon satte av, allt för att ge sken av att hon var en ömtålig docka som man måste hjälpa, hon tackade honom artigt och såg sedan på soldaterna.
"Kan ni vara så vänliga och stanna här, jag vill be i min ensamhet" sa hon och de nickade förstående, Nathan följde efter henne utan ett ord som hon visste att han skulle göra, och ingen skulle säga något då han var hennes privata livvakt, den som aldrig lämnade hennes sida.
Templet gick i vitt och i mitten fanns en fontän som skulle lugna besökarna, längst bak i templet stod en avbild av Areas och Deandra gick fram till den. Templet stod nästan tomt och de som fanns där inne avslutade snabbt sina böner och försvann.
Drottningen sjunk ner på knä framför Areas och sänkte huvudet, hon ville endast komma hit för att komma utanför palatset men bestämde sig för att be för Cirisa, inte för att hon trodde att gudarna hade mycket till över för henne.