World War II

Anne sov tungt då hon somnat sent och vaknade med sömndruckna och avslöjande rödgråtna ögon.
"Vad är det om?" mumlade hon sömnigt på amerikanska i den tron att hon var på basen och blev väckt i ottan. Men sedan insåg var hon var ock tog sig upp samt petade ur hö ur sitt hår.

Isabella sa inget om hennes ögon utan bara ställde sig upp. "Det är frukost nu, och sedan arbete" berättade hon och tog sig mot samma ställe som dagen innan. Det fick nu en blaskig soppa med lite grönsaker i och även en mugg kaffe nu med.

Denna gång påpekade inte Anne något om maten men hennes miner och ögon sa vad hon tyckte om saken. Hon kastade en blick på vakterna som såg henne men vekade låta henne vara och gick lös på en annan kvinna istället som hade tappat sin sked i golvet.

Isabell bara åt sin mat långsamt och njöt av varje tugga även om det inte var så mycket bättre än brödet. Hon försökte ignorera vakterna och åt upp och diskade skålen även om hon skulle kunna äta fyra skålar till innan hon var mätt.

"Är detta allt vi får?" frågar Anne lågt medans vattnet strålar ner och dränker hennes ord. Hur skulle hon orka med en hel dag på detta? Sen värkte hennes arm med, men hon skulle bita ihop.

Isabell nickade. "Ja, tills middagen, men om vi har något större arbetet vi ska göra kan man få en större portion, men det gör vi nog inte idag". Hon suckade sedan då det började regna men lät det ösa över henne. De skulle vara ute hela dagen.
Soldaterna drog med dem sedan till en hög med en massa kroppar, döda kroppar. Bredvid fanns spadar och andra grävverktyg. "Vi ska gräva gravar" mumlade hon till Anne och tog en spade och satte igång.

Annes vackra håruppsättning hängde snart klistrat längst hennes huvud. Regnet gjorde allt kallt och hemskt. Hon stirrade på kropparna, alla var de nakna och renrakade då även håret tog tillvara på. Allt som kläder till guldtänder var borta och till och med håret. Med ett kvidande läte såg hon mannen hon åkt med kropp. En skarp blick från en soldat fick henne att tiga.
Hon började sedan gräva med de andra men armen gjorde det hela svårare trots att hon bet ihop.

Om man såg på Isabell såg det ut som om hon var likgiltig över allt, alla kroppar. Men hon försökte stänga av sin hjärna och bara arbeta kunde hon inte låta bli att gråta inombords.
Timmarna gick, regnet öste och de grävde än, det var mitt på dagen och alla var trötta men sa inget.

Snart var det färdigt och då fick de lov att gå in, men då var det också mörkt och dags för middag. Anne hoppades på något varmt, hon frös ända intill märgen och var hungrig. Hennes arm värkte och hade börjat blöda lätt.

Isabell var så trött att hon skulle kunna fall i en grav utav trötthet och dö. Hon önskade nästan ibland att hon fick dö. Men hon gick tillbaka till gården där de fick en extra kopp med kaffe. Hon åt girigt upp allt och skyndande sig sedan mot rummen.