Fairy Tales [ Inte privat rollspel] [Läskigt]

okej ehm det här kommer ta ett tag.

Allt var svart. Allt var svart och för en sekund så trodde Belle att hon var tillbaka i Odjurets källare. Att han skulle komma när som helst och skylla på henne över hans känslor. Säga att hon hade förtrollat honom, att han egentligen inte var förmögen att känna någonting. Det tog en stund för Belle att inse att hennes ögon var stängda och att hon inte alls låg på en hård järnsäng, utan att hon låg på den fuktiga marken.
Belle öppnade ögonen och höll genast upp handen för ögonen för att skydda sig från solen. Det var länge sedan hon hade sett den och hennes första tanke var att det var en av odjurets knivar som blänkte och förblindade henne. Men sedan insåg hon hur löjligt det var och skrattade högt. Hon låg på marken stund och andades in den friska luftan innan hon satte sig upp. Det såg inte ut som om hon var nära Odjurets hus med denns vackra men läskiga trädgård så hon andades ut, trots hon inte varit medveten om att hon hade hållit andan.
Belle spejade runt området för att få en uppfattning om vart hon var. Några meter bort var det en stor sjö där vattnet var svart som natten och var helt vindstilla.
Det stod ett par enstaka träd här och där med vissa grenar avbrytna.
Belle har inget minne alls över att ha kommit dit, och hon har inga aning vart hon är. Belle spejar runt lite mer och får syn på det konstigaste. Några meter i från henne låg det tre andra utspridda flickor. Den ena var blond med en blå vacker klänning och håret uppsatt i en bulle på huvudet. Den andra var också blond och hade också en blå klänning, men hon var betydligt mindre och hade håret fritt med bara ett svart diadam som uppsättning.
Den tredje hade ett långt rött hårsvall som gnistrade i solljuset. Belle kunde inte släppa blicken från dom utan stirrade på dom tills hon förlorade tids uppfattningen. Men de fortfarande låg och sov.


Okej lite långt, men det blir säkert kortare när alla har vaknat so. och hon kommer vara mer "galen" sedan.

någon som ska skriva eller? :p

[Förlåt att jag inte svarat förrän nu. Har helt glömt bort rollspelet i några dagar ]

Askungen...? Askungen...!
Hennes namn är mumlande viskningar i mörkret. Ibland är rösterna lika gälla som hennes styvsystrars stämmor, och andra gånger lika maskulina som Prinsens. Ibland flyter de samman till en och samma röst. Som de gör nu. Det är den versionen som skrämmer henne mest.
Men Askungen svarar aldrig på rösterna. För hon kan inte längre reda ut vilka som är på riktigt.
Vid hennes hjärnas klarare tillfällen brukar hon fundera över vilka stämmor som faktiskt inte är hånande från det förflutna, utan det som verkligen händer.
Hon kommer alltid fram till att det är Prinsen. Eftersom att styvsystrarnas klor är långt ifrån att greppa henne i sitt grepp. I samma ögonblick hon blev Prinsens klipptes deras band av. Hon är faktiskt inte ens säker på om hon någonsin kommer få träffa dem.
Ibland önskar Askungen att hon har sitt gamla liv tillbaka. Ett liv där hon kan ropa Jaja, jag kommer...! när styvsystrarna befaller henne att pressa deras klänningar. Före tiden på slottet hade hon åtminstone utrymme. Hon kunde skratta med sina djurvänner och skrubba golven i ensamhet. Ingen störde henne då. Det fanns inget mörker.
Men det finns det nu.
I bakhuvudet kan hon minnas en flykt. Askungen kan höra sin höga andhämtning i öronen och se gatlyktorna blinka mot henne. Hon kan höra nattens tystnad i ett ögonblick av frid innan hon dras ner med den.
Hon vet inte ens var hon är. Allt är ett enda töcken i hennes huvud. Kanske är hon inläst, kanske sitter hon på vinden därhemma med slutna ögon, kanske har hon lyckats rymma från slottet.
Askungen vet inte, men när hon slår upp ögonen är hon någon helt annanstans.

Hon mindes de första stegen hon tagit som mänsklig, de första stegen hon tagit på ett par ben. Smärtan, den fruktansvärda smärtan, som om hon gått på krossat glas eller nyslipade knivar.
Hon mindes sina första, darrande andetag som människa, hur hon prövat att säga något men inte kunnat få fram ett ord. Hon mindes hur hon trevat med fingrarna i munnen, och bara känt en kort stump där hennes tunga en gång varit.
Hon hade ju gått med på det, förstås, hon hade gått med på det som havshäxan sagt krävdes för att bli människa.
Vad som helst för att få träffa prinsen. Vad som helst för att få chansen att vinna hans kärlek.

Första tiden hos prinsen hade varit bra. Han hade tittat till henne ofta, sett det som sin plikt att göra henne bra, hjälpa henne hem.
Ofta hade han frågat henne var hon kom ifrån, var hon bodde. Hon hade bara skakat på huvudet, och snart bodde hon i ett mindre rum på slottet.
Allt eftersom tiden förflöt lärde hon sig gå, lärde sig att ignorera smärtan någorlunda. Hon blev prinsens tysta vän.

Den sämre tiden hos prinsen kom när han allt oftare pratade om den där flickan han lärt känna under balerna.
Det stressade henne. Tänk om han gifte sig med någon annan än henne? Då skulle hon förvandlas till skum på havets yta.

Så kom förstås dagen då prinsen berättade att han tänkte fria till flickan. Och vad kunde hon göra annat än att nicka och vända sig bort, så att han inte skulle se floderna av tårar som vällde upp i hennes ögon?
Så kom också bröllopsdagen på båten. Hon såg inte det vackra när prinsen fick den han älskade, allt hon kunde göra var att önska att det var hon som var brud, och spänt undra när hon skulle bli skum.

Hon mindes när hennes sjöjungfrusystrar dök upp nedanför båten, och gav henne kniven. Hon mindes deras hoppfulla ord.
"Det är inte över än, syster! Ta den här kniven och döda prinsen, så slipper du bli skum! Då blir du sjöjungfru igen, då blir du åter en av oss, syster!"
Hon mindes sitt hala grepp om kniven, ögonblicket då hon insett att hon aldrig skulle kunna döda prinsen.
Hon mindes sina systrars besvikna ansikten då hon kastat sig ut från båten och förvandlats till skum på havets yta.

Sedan hade det bara varit tomt och mörkt.
Smärta när hon krossats mot klippor i vattnet.
De hemska minnena som hemsökte henne.
"Ge din röst till mig, så kan jag göra dig till människa. Men varje steg du tar kommer att kännas som du går på krossat glas. Du kommer inte kunna tala. Och om någon annan vinner prinsens hjärta kommer du att förvandlas till skum på havets yta."
"Jo, du vet ... flickan jag träffat under balerna ... jag tror att jag älskar henne. Jag funderar på att fria till henne."
"Det är inte över än, syster! Ta den här kniven och döda prinsen, så slipper du bli skum! Då blir du sjöjungfru igen, då blir du åter en av oss, syster!"

***

Långsamt blev världen ljusare och ljusare. Lukter av skog och gräs började träda fram.
När Ariel öppnade ögonen visste honinte var hon var, vem hon var. Var hon skum, människa eller sjöjungfru?
Allt hon visste var att något hade förändrats.

Belle såg hur två av flickorna långsamt vaknade till liv. Det var flickan med håret uppsatt och flickan med rött hår som öppnade ögonen nästan samtidigt. Först flickan med uppsatt hår, och sedan hon med rött.
Belle kröp lite längre bort från dom, trots att de verkade ofarliga så ville inet Belle riskera någonting då´hon entligen var fri. Äntligen fri från monstret som hade henne tillfångatagen i månader för att hennes far hade tagit en ros från hans trädgård. Ett monster som inte ens hade låtit Belle hälsa på sina två systrar och far när han låg på dödsbädden.
Belle gömde sig bakom ett träd och trotts hennes färgglada klänning så lyckades hon göra sig någorlunda osynlig. "Vad ska jag göra? Jag har inte pratat med folk på flera veckor!" sade Belle till sig själv. "Dom kommer tro att det är något fel med mig. Odjuret tror det så varför skulle inte alla andra?"
Belle skrattade högt. "Fast i staden jag bodde med min familj tyckte alla jag var vacker. Åh, jag minns inte ens vad den heter!" sade Belle och kännde hur tårarna droppade ner från hennes ögon.

Alice:
Jag ska just ta steget in mot min fars hus när något träffar mig i huvudet. En stund senare vaknar jag upp i en främmande värld. Det är lådor på hjul som kör hur flirt som helt på alla vägar och jag backar och sätter mig vid ett träd.
Jag är förvånad och rädd.
"Var är jag?" Säger jag tyst

Ariel blundade hårt och öppnade ögonen igen. Ovanför henne sträckte sig träd uppåt och hon låg på mjukt gräs, men det liknade inte sjögräs i vare sig känslan eller lukten. Det fick henne att ana att hon kanske var människa. Igen.
Långsamt reste hon sig upp i sittande ställning. Det snurrade i huvudet och hon försökte svälja ned illamåendet som plötsligt dök upp i halsen.
Ariel såg att hon bar samma gröna klännig som hon haft under prinsens bröllop en av de hon fått av slottet. Och om hon bar klänning så borde hon ... ja. Under klänningen fanns hennes människoben. Hon sträckte och krökte på tårna och drog upp benen mot sig.
Plötsligt upptäckte hon att det fanns människor omkring henne. Två flickor med blå klänningar och blonda frisyrer, och bakom ett träd tyckte hon sig skymta en bit av en gul klänning.
Ariel hasade förskräckt bakåt, fortfarande sittande, och ställde sig sedan upp och började springa. En bit bort fanns ett mossigt stenblock, högt som ett barn och nästan för litet att gömma sig bakom, men Ariel tänkte inte så långt utan hukade bakom den.
När hon satt där, gömd bakom stenen, kände hon plötsligt att något fattats när hon sprungit dit. En kort stund undrade hon vad det kunde vara, och sedan kom hon på det. Smärtan. Hon hade inte känt någon större smärta.
Ariel skrattade för sig själv när hon insåg det.

((Var du också där, Alice Weasley? Jag skrev som det, men om du inte var det så kan vi hoppa över det ^^))

( jarå jag var där )
Alice:
Jag märker att en flicka med rött hår har vaknat upp hon gömmer sig bakom en sten. Jag går fram till henne och frågar
" Varför gömmer du dig?"

Ariel hörde fotsteg innan den lilla flickan i blå klänning dök upp bakom stenen. I huvudet hörde hon en röst som sade att det var fånigt att vara rädd för någon som såg så ofarlig ut, men tiden som skum hade gjort stor inverkan på henne.
Ariel antog att med hennes nya mänsklighet var stumheten tillbaka, trots att hon gått utan smärta, och skakade på huvudet medan hon pekade på sin mun.
Jag kan inte prata, försökte hon mima.
"Jag kan inte..." Ariel slog förvånat handen för munnen. Var det en viskning som sluppit ur henne, eller en av hennes inbillningar?
Hon tog bort handen. "Jag kan inte prata", sade hon lite högre. Det lät verkligt. "Jag kan inte prata!" sade hon igen och skrattade för sig själv.
Jag kan prata, tänkte hon lyckligt.

Alice:
Jag kollar konstigt på henne
" Men du pratar ju nu..."
Säger jag och fnissar

Askungen blinkade mot ljuset. En gång, två gånger... Hon gjorde det så många gånger att hon inte kunde förmå sig till att sluta. Den askgrå himlen blev inte skarpare för varje gång hon blinkade. Nej, den fortsatte att vara precis lika grumlig. Små virvlar av smält sten flöt omkring däruppe i ett stilla tempo.
Hon visste inte om hon inbillade sig, eller om det här bara var ännu en illusion nere i Prinsens mörka källare. Varför skulle det vara så svårt att skilja på dröm och verklighet?
Askungen fann efter ännu en blinkning att hon nu satt upp. Fingrarna borrade sig ner i jorden under hennes händer. Hon ryckte upp dem från marken för att betrakta dem. De bleka fingrarna var alldeles smutsiga. Hennes blick föll, och träffade med fasa någonting annat.
Det var den isblåa klänningen hon hade på sig. Klänningen hon burit på bröllopet. På den tiden hon visste att allt det hemska skulle vara över. Att allt hennes slit skulle löna sig till sist.
Askungens första impuls var att slita den av sig. Trots att klänningen var så vacker att den gjorde ont att titta på, stod hon inte ut med den. Hon stod inte ut med alla de minnen den innehöll.
Sedan flammade ett skratt upp inom henne. Hon skrattade för att det här inte var på verklighet. Klänningen satt tillsammans med Prinsens kostym på ett konstprojekt nere i slottets entré. Det fanns ingen möjlighet att hon hade den på sig.
Det här, tänkte Askungen, är bara ännu en dröm.

[Askungen. freaks. me. out. x) ]