Det privataste rollet Ansdor någonsin sett!

"Eller hur!" sa Annah. "Det finns säkert massor med sätt att göra det på..."
Hon tystnade. Fanns det verkligen det? Och vilka sätt? Det klart att det fanns! Allt är möjligt!
"Vi måste komma på en plan", sa hon bestämt.

"Vi reser imorgon", sa jag. "Packa med dig saker du vill ta med dig, så ses vi i gläntan i morgon. Vi kan tänka på planer i kväll. Annars kan vi planera på vägen. Tänk på att inte ha med mycket kläder." Jag ritade upp mot solen. Det var nästan solnedgång.
"Jag tar med Silwer också."

Annah nickade. Hon kom sedan på att hennes grotta låg flera kilometer därifrån.
"Lou", började hon, "skulle du kunna låta mig rida på Silwer hem?"

"Eum... Jag vet inte... Mamma skulle bli galen om Silwer försvann... Men jag kan ta mina saker och sova hos dig! Eller går det...?"

"Det går jättebra!" sa Annah glatt.
Hon hoppade snabbt upp på hästen, och Lou var inte sen med det heller. De satte av i galopp, och Annah kände vinden i håret. Hon log stort, och märkte att det var ganska roligt att rida. Hon kanske kunde tämja en drake någon gång. De kan ju flyga.

Vi kom fram till mitt hus.
"Vänta utanför", sa jag och småsprang in.
"Hej mamma, hej pappa! Jag ska sova över hos en kompis, jag tar med mig lite saker."
"Visst gumman! Ha det så kul."
"Absolut!" sa jag och sprang in i mitt rum. Jag tog en ryggsäck och en bag och packade i bagen ner en sovsäck som man kunde sova två i och ett tält, och i ryggsäcken tre uppsättningar kläder, mackor i smörpapper, min bok om Andsor och Silwers ryktborste. Sedan småsprang jag ut till köket och tog tre läderpungar att samla vatten i.
"Hejdå mamma!" sa jag och kramade henne hårt. Jag gjorde likadant med pappa. Sedan gick jag ut till Annah.
"Ska vi åka då?"
"Absolut", sa hon och vi red i galopp mot skogen.

Det hade börjat mörkna lite lätt. Himlen var i en blandning av ljusgrå och smaragdgrön, och Annah kunde inte låta bli att njuta av stunden. Hon brukade inte vara typen som uppskattade vackra saker, men det här var annorlunda. Hon visste inte att rida var såhär kul. Jag måste tämja en drake, tänkte hon.
De kom fram till grottan igen. Annah började svära tyst över att hon inte släckt elden ordentligt, för nu var veden uppeldad. Nu fanns det ju inget att värma sig över!

Ingen ved.
"Det är lugnt, jag kan hämta", sa jag och hämtade lite vedklabbar. Vi gjorde upp eld och jag tog fram min sovsäck.

"Tack", sa Annah trött, och gick ut en sista gång.
Det var fortfarande väldigt ljust, så var det på sommaren. Men nu hade himlen ändrat färg till svagt lavendelblå, och solen hade fortfarande inte gått ner i horisonten. Annah kom att tänka på byn, och vem som skulle dö inatt. Hoppas det inte blir någon viktig person.
Men det var väl inte försent ännu? Visst måste det gå att upphäva förbannelsen? Det måste det göra.
Annah suckade. De hade nog inte tid. Men det går. Det gör det.

Jag lade mig i sovsäcken och somnade.

Nästa morgon vaknade jag av att en fågel kvittrade. Sedan kom jag på att jag levde. Jag levde! Sedan kom jag på: Annah.
"Annah...?"