Om en soffa

Jag taggar en som kanske vill läsa, slytherinbabe?

nice känn dig iaktagen(bevakad)

Mer! Snälla, jag ÄLSKAR det!

Mer! Snälla AuroraAlexius?

Mer.mer.NUUUUUUUUUUU!!!!!!
Super♥

Haha, rolig och bra ff!!

Bevakar

När kommer mer, AuroraAlexius?

Agnate: Nu!

Som sagt, jag är inte så bra på att uppdatera den här, men nu har jag äntligen skrivit en till del, OCH har en plan på vad som ska hända i iallafall nästa (och kanske nästa ändå, får se hur långt det blir)

Tack för era fina kommentarer, de gör mig superglad! Och det är bra att ni tjatar på mig, blir glad över att ni är så ivriga på att få läsa mer av det jag skrivit ^^ Så tack! ♥

---

En viss James Potter och en viss Sirius Black flinade nöjt över Remus Lupin ansiktsuttryck när han insåg att de inte var kvar där han lämnat dem.

De stod lutade mot väggen bredvid trappen upp till killarnas sovsalar gömda under osynlighetsmanteln. De hade först stått i trappen där de hade bättre utsikt över uppehållsrummet, men snart insett att det var en dålig idé då de höll på att bli omkullsprungna av en lite för ivrig förstaårselev. Så istället hade de ställt sig mot väggen för att studera kaoset de orsakat.

Sirius puffade till James på armen när Lily kom inspringande efter Remus. Snart gjorde även Peter dem sällskap. Varulven såg dock ut som om han fått världen sämsta nyheter.

De två svarthåriga marodörerna stelnade till när Remus såg sig om i uppehållsrummet, som om han visste att de stod och studerade dem. De andades lättat ut när de kom ihåg att de var osynliga, och Remus omöjligt kunde se dem. Och varulven var inte så dum att han skulle avslöja för hela uppehållsrummet att de hade en osynlighetsmantel.

När Remus och Peter lämnade uppehållsrummet, såg James och Sirius på varandra och nickade kort, innan de tog sig bort till porträtthålet. De hade tur och lyckades följa efter en grupp tjejer ut.

”Kände ni det där?” sa en av tjejerna förvånat och såg sig om. Hon tyckte hon hade känt hur något dragit förbi henne precis när hon klättrat ut från porträtthålet. Osynliga skyndade James och Sirius förbi gruppen med tjejer.

”Köket?” frågade James, säker på vad han skulle få för svar.

”Köket”, höll Sirius med, och hans mage kurrade medhållande. De skyndade sig vidare, så fort de nu kunde gå utan att släppa taget om manteln de fortfarande höll ovanför huvudet.

De svängde runt ett hörn, och såg plötsligt hur Remus och Peter gick längre fram. Ett elakt flin växte fram på deras läppar. Steg 1 i Operation Hämnd kunde börja. De två vännerna såg på varandra, och utan att tala visste de vad de skulle göra. De smög sig fram bakom sina två vänner, och Sirius stack fram ett ben som fällde Remus till marken.

Varulven gjorde ett överraskat läte när han föll och landade på mage. Peter pep till av förvåning. James och Sirius backade undan och gjorde sitt bästa för att inte skratta högt. Remus snodde runt och kom upp på fötter igen. Han stirrade vilt om sig.

”Jag vet att ni är där!” ropade han. ”James! Sirius!”. Men de två svarthåriga marodörerna gav sig inte till känna.

”Det här var bara ett smakprov på vad som väntar dig”, sa Sirius, medan han och James började gå därifrån. ”Passa dig, Måntand!”

James och Siris flinade åt varandra och gjorde en hive-five under manteln. Men precis som de sagt till Remus så var det där bara en liten del av vad hämnden skulle bli. Exakt vad de skulle göra visste de inte än, men det var därför de skulle sätta sig ner och planera nu. Hämnden är ljuv.

Remus stod kvar på samma plats och lyssnade. Han hade snabbt insett att hans två vänner hade osynlighetsmanteln om sig, och knappast skulle ge sig till känna. Men Sirius hade pratat, och nu spände Remus hörseln för att försöka med hjälp av den avgöra var de är.

Dock verkade det inte som om de tänkte göra något mer mot honom nu, för han hörde hur fotsteg var på väg därifrån. Alla fyra marodörer – åtminstone tre, Peter hade aldrig blivit nå bra på det – hade övat sig på att gå ljudlöst och snabbt smyga sig fram, men Remus kunde ändå urskilja deras tysta steg.

”Var är de nånstans?” pep Peter med flackande blick. Remus rätade på sig, han insåg att han omedvetet hade stått hukad i försvarsposition.

”De gick”, svarade han, och andades lättat ut. Han var bra på trollformler, men hade de kommit till en duell hade han och Peter inte haft en chans – speciellt inte Peter. ”Jag skulle gissa att de är på väg ner till köket…”. Han avbröt sig. Ett elakt leende som man sällan såg på den lugna varulvens ansikte växte fram på hans läppar. Peter gav honom en förvånad och undrade blick.

”Ja, de är definitivt på väg ner till köket”, nickade han. ”Förstår du inte, Slingersvans?”

Remus skrattade till och gjorde ett litet glädjeskutt. Det här var nästan för enkelt. Peter såg lika oförstående ut.

”De måste äta, Sirius håller vid det här laget säkert på att tugga i sig sin egen arm av hunger, men de kommer inte gå till Stora salen. De vill inte avslöja sig själva och hur de kom ut från under soffan utan att någon såg dem, så de tänker fortsätta vara anonyma ett tag till. Därför är de nu på väg ner till köket”, förklarade han, och det verkade som ett ljus gick upp för den lilla marodören, men det försvann lika fort och Peter rynkade ihop pannan.

”Men vad har det med oss att göra?” frågade han och kliade sig på huvudet.

”Allt”, flinade Remus. ”Kom, jag har en plan”. Han började gå med snabba steg därifrån.

---

Hoppas ni gillade det, och vad Remus har för plan får ni veta i nästa del Lämna gärna en kommentar så bli jag gladast!

SO GOOD! I ♡ IT! !

Jag VISSTE DET!!!!!! När de skulle gå till köket jag bara "Idioter..." ALLA skulle ju fatta att de gick till köket, och speciellt Remus!!!!!!!

Superbra kapitel!!♥