Ny tråd

Arya var tyst en stund. "Du kanske inte vet mycket.... Men jag? Jag är skyldig dig mycket - det kan du inte förneka - och.... Tja, jag skulle ju kunna hjälpa dig.." mumlade hon tyst. Hon flinade sedan, tyckte att Ven gärna kunde fortsätta ösa komplimanger över henne. Arya var själv väldigt medveten om sitt utseende och visste att hon såg någorlunda bra ut - men det kändes skönt,att höra någon annan än hon själv säga det efter så länge. "Fast alla män är inte onda. Många är väldigt snälla faktiskt. Det råkar bara vara väldigt svårt att hitta sin själsfrände. Han kan vara den du minst anar."

"Du räddade mitt liv, hade aldrig orkat tagit mig till kullen annars." påminde Ven henne milt men nickade fundersamt åt förslaget.
"Men jag tar gärna emot din hjälp och jag lovar att inte vara till besvär." sa hon och log svagt mot kvinnan som flinade.
"Oftast brukar man ge en komplimang tillbaka." sa Ven med road röst och höjt ögonbryn, men hon var väl inte vacker som hon visste.
"Kanske inte, de jag har mött, eller de kungen skickat mig i säng med har varit det. Man jag har slingrat mig undan." mumlade hon erkännande och såg ner i marken.

Arya ryckte på axlarna, att vara hjälpsam kändes ovant - hon brukade oftast sno saker, ta liv. Det fick henne till och med att bli varm om kinderna när Ven sade så om henne. "Dåså. Du kommer med mig!" nickade Arya bestämt, allt för att inte tänka på det där om hjälpsamhet.

Arya skrattade till och blinkade retsamt med ena ögat då hon svarade: "'Oftast' är inte min grej riktigt."
I sina tankar tänkte hon dock att hon skulle säga till Ven så fort hon kom på den bästa komplimangen någonsin. Hon gjorde stora öron. "Hur kan man bli skickad i säng med någon? Nej, så här funkar det: om en man och en kvinna är attraherade till varandra så ligger de med varandra - och sedan går det som det går. Jag vill inte ens tänka på vad du menar med... Det där. Nåja. Du har alltså aldrig gjort något? Jag menar gått i säng med en man?" sade Arya fascinerat.
"Det känns rätt skumt, jag menar - alla vackra kvinnor brukar få till det!" Omedveten om komplimangen bakom den meningen vandrade hon vidare efter Ven, med fler historier om sina äventyr.

Ven rodnade och vände bort ansiktet vid Aryas rättframma sätt, detta var inget hon var van vid att tala om.
"För att kungen lönar sina bästa män genom att låta dem få en natt med en av sina särlingar. Kungen äger mig så det är inte konstigt. Sen nej det har jag inte, eller i säng har jag gått, men inte längre än så. Jag kan spela på deras känslor......" hon tvekade, men det var svårt att beskriva sin gåva, sedan var hon upprörd över att Arya sa att det var fel, det var så Ven var van vid och trodde det var så.
Ven stannade sedan upp och hörde verkligen vad Arya sagt och stirrade på henne, hade hon ens menat det?
"Tack" fick hon slutligen fram och snart glesnade träden, snart skulle de vara ute ur skogen.

Arya gjorde inga försök till at lyssna - hon var snarare den person som talade än lyssnade. Hon reagerade inte ens åt Vens något vaga tack, började bara tala om en man hon en gång mött i Sunder. Med drömmande blick beskrev hon honom för Ven, hur de möttes och deras kommande nätter med varandra. Hon brydde sig inte om att kommentera det rät viktiga falum att han tilslut visat sig vara gift, och att Arya tillsammans med mannens fru haft ihjäl honom. Det räckte med hur illa Ven verkade tycka om män redan.
"Men du! Vi är ju snart ute!" sade hon plötsligt och sken upp. Hon var less på den här skogen. "Härifrån kan vi nog rida, eller vad säger du Ven?" log Arya. Hon fick fram sin mask och drog den över ansiktet. Hon drog upp huvan på sin kappa och log ett snett leende då hon satte sig upp på hästen. Hon räckte Ven en hand, "Välkommen till Black Shadows äventyrliga liv. Dra upp huvan är du snäll. Från och med nu är du Red Eagle." Arya såg menande på Vens röda hår.

Ven lyssnade med en blandning av skräck, förfäran och något som kunde tyda på nyfikenhet. Det verkade på Aryas ord att det inte var så farligt, fast vem visste. Hon gick tyst i egna tankar och lyssnade knappt på Aryas harang innan hon tilltalade henne.
Ett leende som spred sig ända till de olikfärgade ögonen spred sig över hennes ansikte och hon skrattade lätt till då hon tog hennes hand för att ta sig upp.
"Red Eagle." Ven smakade på ordet då hon tog på sig huvan som dolde hela hennes hår och ansikte.
"Det låter fantastik." log hon stort åt kvinnan, detta verkade underbart och häst hade hon aldrig ridit förr.

Arya log stort innanför huvan. "Håll i dig, Red Eagle!" sade hon och det hördes att hon log. "Visa oss vad du kan Z!" ropade hon sedan, och Z for iväg mot vägen ut ur skogen. Vinden ven och de båda kvinnornas kappor fladdrade vilt omkring dem. Arya älskade den här känslan, hon kände sig fri som vinden som lekte med hennes kläder, fri som den dvala som flög högt där uppe. Att känna sig ostoppbar, att känna sig hel, det var vad det innebar att rida. Väl ute på vägarna igen passerade Z inte många människor. Ett rövarband som de lätt red förbi, och en man som förskräckt sprang sin väg när han såg Black Shadow på sitt sto. "PRECIS SÅ GAMLING, FRUKTA INFÖR BLACK SHADOW OCH HENNES KOMPANJON RED EAGLE!" vrålade Arya efter honom. Det var svårt att höra om man inte satt på hästen, men Arya skrattade faktiskt. Ho, skrattade av lycka, lycka över att få fara fram i dundrande fart igen.

Ven skrek till och tog tag om Aryas midja, det enda hon fick tag i där hon satt där bak. Hon var först förskräckt och höll sig fast krampaktigt i kvinnan. Men så småningom började även hon slappna av och ju mer hon gjorde det desto mer blev ritten behagligare. Ven skrattade till, hon hade aldrig känt sig så fri, som att kungen aldrig skulle komma åt henne igen. Då Arya skrek åt gubben tjöt Ven av skratt som om hon skakat av sig något från hennes liv.

Arya hörde Ven skratta och hennes eget skratt dog ut. Det kändes bra att få någon att skratta.

Vid kvällstid, då solen började försvinna, saktade Arya in. De hade ridit non stop i tre timmar och hela hennes kropp värkte. Något hon var van vid tyvärr. "Okej. Dags att skaffa lite middag." mumlade hon och hoppade av Z. Hon sträckte upp armarna mot Ven, "Hoppa." sade hon uppmuntrande. De stod i ett skogsbryn, rätt avlägsnat från byn de stannat vid. Närmast här visste Arya fanns ett värdshus med bra mat. Hon tänkte inte betala, det var inte hennes stil, men hon hade varit här förr och visste en väg in till köket bakifrån. "Hur tyst smyger du på en skala från ett till tio? Tio är helt tyst."

Ven var stel och hade ont av den långa ritten, det var påfrestande för henne då hon aldrig ridit förr. Att rida snabbt gick väl an men då de red saktare blev det än värre vid de många stötarna. Hon visste att det skulle bli bättre men nu var det förfärligt. Hon tog det ena benet på andra sidan och hoppade ner med tag om Aryas axlar och hon om hennes midja. Ven stönade till av smärta och stelhet då hon slog i marken, hon kunde knappt röra sig.
"Hur jag är nu noll, annars vet jag inte." sa hon som svar och log snett.
"Annars har jag pengar, men gissar att det inte är så du ska göra." sa hon enkelt och började röra på de stela lederna och även ryggen sved, såren måste rengöras, kunde Arya det? Så slapp hon komma i kontakt med någon annan.
"Just nu kommer jag bara bli en börda." mumlade hon en aningen skamset, men bättre att vara ärlig än att märka det sedan och åka dit på det.