strandsatta på en öde ö

Kevin Summerfield tycker inte direkt att idén om en klassresa låter särskilt lockande, det bestämmer han då han står med resväskan i handen utanför flygplatsens ingång.
“Tänk om planet störtar?” säger hans lillasyster Casey, som tillsammans med mamma kommit för att vinka av honom.
“Nej, det kommer det inte göra”, försäkrar mamma med ett leende. “Att plan störtar är faktiskt väldigt, väldigt ovanligt.”
“Men tänk om?”
Kevin vet inte varför, men det känns som att Casey blivit allt mer orolig och paranoid sedan olyckan. Hennes ben mår hur bra som helst, men hon tycks se på världen på ett annat sätt. Tycks ha insett att den är farligare än hon först trott. Att Kevin är farligare än hon trott.
“Jag ska aldrig kasta knivar, jag ska aldrig kasta knivar”, mumlar Kevin för sig själv, så tyst att varken mamma eller syster kan höra. Han har börjat göra det på sista tiden, mumla för sig själv, upprepar samma mening om och om igen. Jag ska inte kasta knivar.
“Men Kevin”, utbrister mamma efter en snabbt titt på klockan. “Nu måste du ju skynda dig, älskling, inte kan du stå här och hänga!”
Så Kevin får hastigt och lustigt krama syster och mamma hej då, och sedan har han stigit in genom de självöppnande dörrarna. Nu återstår bara att leta upp klassen också. Jippie…

Alex kände ingen än så länge i sin nya skola. Hon var nyinflyttad sen en vecka och fast att vissa försökt prata med henne försökte hon mest hålla sig för sig själv då hon inte tyckte om nya människor särskilt mycket, men en klassresa kändes lockande. Kanske hon kunde lära känna någon där?
Hon var inte särskilt flygrädd. Det fanns viktigare saker att vara rädd för. Hennes familj reste mycket och hade upplevt många äventyr och faror i olika länder, så att flyga var hon ganska van vid. Hon verkade varit sist framme, eller bland de sista i alla fall.

"Äntligen kommer du Alex", sa en lärare när hon anlände. Hon började rysa när blickar vändes mot henne. Det var bara några minuter kvar innan de skulle in i planet.

(FÖRLÅT FÖR ATT JAG SKRIVER SÅ SENT)

(OH FÖRLÅT HÄR MED HADE GLÖMT BEVAKA)

Grace drog sin skadade hand genom det svart-lila-färgade håret. Hon suckade lätt medan mamma ropade från vardagsrummet efter en öl. Till. Grace sket i det, hon tänkte inte passa upp mamma nu! hon var redan sen. Planet skulle avgå alldeles snart och hon hade inte ens kommit hemifrån. Hon stoppade ett körsbärstuggummi (hennes favorit) i munnen och satte i hörlurarna.
"Jag sticker nu!", ropade hon inåt men såklart svarade ingen.
Hennes mor tittade bara på TV, pappa var på jobbet och Alex och Enya i skolan. Grace smällde igen dörren efter sig. Klassresa, ugh så tråkigt. Hon skulle säkert tråka ihjäl sig.
Grace skruvade upp Black Veil Brides på högsta volym och gick med snabba steg mot samlingsplatsen.

Det var redan många där, men hon lyckades nå fram till en lärare och tala om (utan att skruva ner musiken) att hon anlänt. Hon suckade igen och tuggade frenetiskt på tuggummit. Suck, hon skulle dö av tråkighet med alla dessa jobbiga människor.

Felix kände att det höll på att bli för mycket folk runt om honom han hade skissat fram en fee och började nu fylla ikonturerna· Felix väska stod framför honom han hade inte pakat så myckeyt bara lite kläder tandbortste och tandkräm pennor och ett extra ritblock·

Han hade även tagit med sig sovsäck och kudde då han inte kunde sova med täcken som tillhörde någon annan· Han visste inte varför det var så men så var det· en tjej i klassen gick fram till honom
" Hej " sa hon tyst
" hej " mummlade Felix
" det ska bli kul med resan va? " frågade hon
" kanske " svarade Felix och lyckades lee han log sällan mot främligar·

Det tar inte mer än några minuter för Kevin att hitta klassen, och när han väl talat om för en lärare att han nu anlänt, ser han sig om efter någonstans att sitta. De flesta av hans klasskamrater verkar redan vara här, och många av bänkarna är upptagna, så därför slänger han ner resväskan på golvet och sätter sig på den. Han har ändå inget ömtåligt i den, bara kläder, några böcker att läsa när allting blir för långtråkigt, såna saker. Den bärbara datorn hade han inte fått ta med sig, för den behövdes hemma, uppenbarligen. Han funderar på att ta fram sin mobil för att lyssna på musik, men kommer sedan ihåg att hans hörlurar antagligen ligger nerpackade i botten av resväskan, och inser att han inte har någon som helst chans att få tag i dem nu. Fan.

(Förlåt för att jag inte svarat men jag har varit på läger! )

Rullväskan skumpade upp och ner för varje hård kullersten den träffa. Avas hand höll ett stenhårt grepp om handtaget och hennes svarta hästsvans guppade upp och ner. Hon log brett och nynnade på en glad melodi. Snart skulle hela hennes klass sitta på flygplanets säten.

När hon hade kommit fram stod hela klassen samlad, snart skulle de kliva på planet. Läraren prickade av henne på en lista och hon satte sig på de hårda golvet. Ava hade bara åkt flygplan en gång i hela sitt liv. Hon kom ihåg att hon var mycket rädd för att det skulle krascha men nu var hon inte lika rädd längre. Det fanns inte så stor chans att just det planet skulle krascha, dessutom hade de ju säkert väldigt bra säkerhetsutrustning. Hon tittade upp på allas uttråkade miner. Själv log hon stort och såg antagligen ut som ett barn på julafton. Hon brukade alltid bli väldigt upphetsad och ivrig av sådana här saker. Hon älskade utflykter och resor.

*petar på tråden* Det känns som om det här rollspelet har dött lite…

ja...

Jag har bara suttit och väntat på att någon annan ska skriva :p