Flygande giraffer!

Elionora drog över klänningsärmarna och skakade på huvudet.
"Det gör inget, du gjorde inget fel." försäkrade hon då han försvann och såg efter honom.
Hon nickade och log svagt innan hon tog sig upp även hon och fick tjänarna att plocka undan men lät vattentunnorna stå kvar så de kunde svalka sig.
Sedan gick hon in, solen började sprida sig och där fick inte Elionora vara.

Mattias jobbade på resten av dagen, nu när de hade någon att göra grovjobbet, att få dit betongblocken så hade mycket hunnits göra. Nu skulle det mest snyggas till och fixar på insidan av stallet.
Men arbetsdagen var slut och det var dags för mat. Utsvulten satte sig Mattias vid matbordet i köket och slevade i sig soppan de fick, han var trött och solbränd.

Elionora skulle få sin mat på sitt rum, att äta nere med tjänarna var otänkbart. Hon ville inte besvära dem mer än nödvändigt och bad bara upp om en bricka när de hade tid. Hon hade gett dem tillåtelse att göra bättre mat än den vanliga, Karl var borta och det skulle firas bland tjänarna ansåg hon. De skulle få rikliga mängder med kött. öl och bröd.

Mattias åt mer av allt det goda som fanns, han drack av ölen och kände sig allmänt glad med de andra tjänarna. Men när han väl ätit upp satte någon en bricka i hans famn med mat som tydligen var till ladyn. Han gick ut ur köket och uppåt. "Jag är väl som vilken tjänare som helst" mumlade han. Han skulle lyda och hjälpa till med allt...
Han kom fram till Elionoras rum och knackade på innan han öppnade och ställe brickan med mat på hennes säng.

Elionora satt uppkrupen i fönstret, hon hade ett tunt nattlinne på sig och en filt över axlarna. Håret var utslaget och hon såg nybadad ut, vilket resulterade i att alla blånader från Karls omilda behandling syntes då hon inte sminkat sig.
"Åh." sa hon skrämt då han kom och drog filten om sina tunna axlar, men de blånader i ansiktet kunde hon inte dölja.
"Har ni det trevligt därnere?" frågar hon och kommer ner på golvet. Att de skulle träffas på så ofta.

Mattias bugade lätt som alltid och såg på henne och det första han tänkte på då han såg henne var att hon ännu tunnare ut än vanligt, det andra han tänkte på vad blåmärkena. Han bara stirrade på henne ett tag, slog till och med Karl sin egna fru? Inte ens kungen hade varit så låg.
"Ja, tack my lady" sa han lågt och släppte inte hennes ansikte med blicken och han reste sig och kom lite närmare. "Så synd med slag mot ett så vackert ansikte" mumlade han och rörde försiktigt vid en av de bleknande blånaderna.

Elionora flämtade till vid beröringen, var inte beredd på hans mjuka beröring.
"Han måste, för att uppfostra mig och ljug inte, det är fult." andades hon fram men ville inte att han skulle gå. Hela Mattias osade trygghet, värme, vänlighet och närhet, det hon så länge hade saknat. Det var hennes fel att han slog, det var hon som var olydig. Han slog för att fostra henne få de skiftande ögonen att försvinna.

Mattias rynkade på pannan och drog undan sin hand och la armarna i kors. "För att uppfostra dig? Det var en konstig anledning, och du gör ju inget fel" sa han mjukt. Han gillade inte män som behandlade kvinnor illa. "Han borde inte slå dig, och du är vacker, en fet och gammal gubbe som han förtjänar inte dig". Han tystnade genast, han borde inte ha sagt så nog.

"Jag har varit bortlovad till honom sedan jag föddes." sa hon och vek undan med blicken och det blev en skrämmande tystnad mellan dem båda.
"Han gör det i förebyggande syfte med." sa hon och ryckte på axlarna, det var hennes vardag och hon förstod inte att Mattias blev upprörd.

"Jag förstår...". Han var tyst en stund med och bara såg på henne. "Förebyggande? Du ser ut att aldrig kunna göra något ont, jag tror han bara slår dig för att han är en idiot" sa Mattias bestämt även om det var dumt att säga så, förolämpa hennes make. Han vek undan med blicken. "Jag borde gå".