Zombieroll

Ellie stönade. Det var varmt och kallt på samma gång, det hade slutat regna och solen värmde hennes redan varma skinn. Genom dimman kunde Ellie urskilja den omisskännliga känslan av att vara iakttagen och hon öppnade motvilligt ögonen. Solen bländade henne och hon var tvungen att kisa för att kunna se någonting. Siluetten av en ung man blev synlig för hennes ögon och ett ögonblick var hon rädd att det var en zombie. Hon insåg dock att om det verkligen var en zombie, så skulle hon förmodligen inte leva för att se det just nu. Ellie ryckte till då mannen ställde sin fråga och allt hon orkade göra var att skaka matt på huvudet.

Lawliet tittade på tjejen. Hon såg inte direkt skadad ut, men på något sett fick han ändå känslan av att något var fel med henne. Alltså, att hon var sjuk eller skadad då.
Lawliet log lite mot flickan, som för att visa att han inte var farlig. Det verkade som att flickan inte direkt utgjorde något hot, och därför kunde han känna sig lite lugnare. Han skulle inte behöva slåss mot henne, vilket kändes oerhört skönt.
Lawliet satte sig försiktigt ner bredvid flickan i busken, och öppnade sin ryggsäck. Oavsett om flickan var skadad eller sjuk så skulle hon ju behöva vatten, och han visste inte när det senast var som hon fick i sig någon vätska. Han suckade lätt. Kanske var det bara vätskebrist hon hade? Det skulle förklara varför hon verkade så svag.
Lawliet suckade ännu en gång, och la sig ner på rygg. Solen värmde honom, och när han tänkte efter så insåg han att han inte hade gjort det här på länge. Både att bara lägga sig ner och njuta av livet - även om det inte fanns så mycket att njuta av - , men också att faktiskt prata med en annan varelse. Det hade han inte gjort på väldigt, väldigt länge, om man då inte räknade in djur i varelser, vill säga.
Han satte sig upp igen, och bestämde sig för att han kunde ligga ner och njuta av solen senare. Och senare var såfort flickan hade fått i sig någon vätska. Lawliet ville inte direkt vara orsaken till att hon dog, vilket det faktiskt kändes som att hon skulle göra om hon inte blev lite piggare. Kanske var det bara han som överreagerade, men han hade ju faktiskt inte haft någon som helst kontakt med någon annan människa på väldigt länge.
Lawliet plockade upp sin vattenflaska ur ryggsäcken, och skulle precis ge den till flickan, när han hörde det. Ljudet av en gren som knäcktes, som följdes av ljudet Lawliet hade hört så många gånger förut. Zombies.
Snabbt som blixten reste han sig upp, stoppade ner vattenflaskan i väskan igen, drog upp sin hammare och stängde väskan. Han skulle inte kunna skydda båda två, inte här. Snabbt slängde han upp ryggsäcken på ryggen, och konstaterade att zombiesen var nära. Snart skulle de märka av både honom och flickan, och komma rusande hit. Det fick inte hända.
Lawliet såg ner på flickan, och räckte ut sin hand mot henne.
"Tror du att du kan stå? För vi måste ge oss av härifrån."

Ellie tittade upp på hans utsträckta hand. "Zombier, huh?" viskade hon och tog hans hand. Med hjälp av den tog hon sig upp på benen och rättade till axelväskan. Det var inte så att hon hade trott att zombierna var borta, men hon hade ändå trott att hon inte skulle behöva stöta på någon innan hon kommit till nästa stad. Zombier brukade dras till stora städer på grund av antalet människor där fanns. Det kunde bara betyda en sak. Det fanns tillräckligt många människor här ute för att väcka deras hunger.

"Förklara för mig hur det kommer sig att killen med minnesförlust får vara med på matschemat, och laga maten var fjärde dag", hör Sahu den inte särskilt dämpade rösten från en av de äldre männen - Brent - i den lilla grupp som Sahu för närvarande gör sitt bästa för att vara en del av.
"Sluta nu Brent", mumlar Teresa tillbaka, med sitt huvud täckt av honungsfärgat hår lutat närmare Brent. Sahu måste anstränga sig för att höra hennes ord. "Det är brukligt att ge alla en chans innan man dömer... och Sahu ville så gärna försöka."
Det är ungefär nu, innan Brent hinner säga något ännu vassare till svar, som den store Sahu själv gör sig synlig i dörröppningen - iklädd ett smutsigt förkläde som han hittade vid spisen i den nedlagda korvmojjen. Nej, förlåt, hamburgare och inte korv, ursäktar sig Sahu tyst till den urblekta skylten ovanför försäljningsluckan med en artistiskt målad 'hamburgare'.
"Middagen är klar nu", annonserar Sahu glatt till de, strax under tiotalet, personer som sitter sammanpressade runt det murkna utebordet av trä med tillhörande parasoll. Han ställer försiktigt ner den stora grytan på bordet och lyfter av locket, för att riktigt låta alla se och lukta på den gryta som han har tillbringat en stor del av eftermiddagen med att tillreda.
"..."
"..."
"... vad trevligt, Sahu... vad exakt är det?" frågar Teresa med ett leende som enligt Sahu inte ser riktigt äkta ut.
"En gryta", svarar Sahu och besvarar Teresas leende med ett som han vet ser äkta ut. Sahu vet inte vad som är fel med hans kokkonst, men det lönar sig inte att visa sig svag just nu. "En köttgryta!"
"... kokt kött..." tycker sig Sahu höra någon klämma fram mellan konstlade hostningar.
"Är det något fel på den?" frågar han därför, spänd på att höra vad han har gjort för fel den här gången. Det spelade ingen roll vare sig det gällde att tvätta kläder, odla grönsaker eller förstärka barriären runt det lilla skogsmotellet och dess tillhörande... hamburgermojj? Hur som helst så lyckas Sahu på något mystiskt sätt misslyckas med alla de tre sakerna, och när han äntligen trodde att han kunde rentvå sitt namn genom att laga till en fantastisk middag... tja, då verkar han ha misslyckats med det också.
"Erhm... Sahu, det är inget fel direkt", börjar Teresa försiktigt då ingen annan verkar vilja svara på hans fråga och Brent bara blänger mördande på honom "... men det brukar vara brukligt att använda sig av mer än bara kött och vatten när man lagar till en gryta..."
"'Brukligt' my ass", muttrar Brent tillräckligt högt för att alla, inklusive Sahu, ska höra det. "Det där är fan inte en gryta - är den ens kryddad?"
"Kryddad?" upprepar Sahu oförstående och Brent slår en stor handflata rätt i ansiktet på sig själv, något som Sahu påminner sig är en gest för någon som betett sig eller sagt något obegripligt korkat. En någon som i det här fallet verkar ha varit Sahu själv.
"Fint", säger han därför och smäller ner grytlocket bredvid grytan med en smäll som får de mer nervösa att hoppa till där de sitter. Sahu är bara några millimeter ifrån att välta över hela grytan innan han hejdar sig och istället fiskar upp så många köttbitar som han kan med ena näven. "Jag fattar, jag suger. Gör som ni vill då - ni kan svälta allihop om det är det ni vill!" Och utan att bry sig om Teresas tillbakarop stövlar han iväg så långt bort från gruppen som han bara kan innanför den välbyggda barriären.

Lawliet såg på tjejen och nickade. Han hade faktiskt varit ganska förberred på att det skulle komma några zombies, i och med att väldigt mycket pekade på det, så han hade inte direkt blivit så chockad. Dock så hade han ju hoppats att han hade haft fel, även om han hade varit säker på att han inte skulle ha det. Det var väl problemet med att vara smart - du kunde i princip räkna ut när du skulle dö, men inte hur du skulle undvika det.
Lawliet log mot flickan. Hon verkade vara en sån som inte direkt gav upp, något som var bra. Frågan var bara om det fanns ett ställe tillräckligt nära här så att hon skulle klara av att ta sig dit...
Då slog det honom! Byn han hade sett när han gick omkring, den låg ju inte så långt bort. Kanske skulle de klara av att ta sig dit?
"Jag tror jag vet ett ställe som nog borde vara hyfsat säkert, och det ligger inte så jättelångt härifrån. Tror du att du klarar av att springa dit?" frågade han tjejen. Om svaret var nej antog han att det inte fanns något annat val än att bära henne dit, för han skulle aldrig i livet lämna henne här när han var säker på att det skulle bli en säker död för henne.

Ellie ryckte på axlarna. "Om jag klarade att ta mig därifrån, borde jag kunna ta mig tillbaka dit", sade hon då hon antog att han syftade på byn hon sovit i. Hon var inte säker på att hon litade på honom, men om han inte hade varit där så hade hon förmodligen varit död just nu. Förhoppningsvis var det inte mer än en zombie på väg mot dem, men om de hade otur kunde det vara fler. Ellie hade i vilket fall ingen lust att stanna och ta reda på det. Hon tvingade sig själv till att ta några stapplande steg framåt innan hon övergick i långsam joggning.

Lawliet började att jogga efter flickan, och joggade snart i en jämn takt bredvid henne. Förhoppningsvis var det en tillräckligt snabb takt för att inte bli attackerad av zombien/zombiesen som var bakom dem...
Lawliet vände sig mot flickan.
"Jag måste bara fråga, vad heter du? Själv heter jag Lawliet."
Enda anledningen till att Lawliet hade frågat var för att han inte stod ut med att inte veta - det var en av hans svagheter. Han var tvungen att veta, annars störde det honom något så oerhört. Och om inte, så var det väl bara grundläggande att fråga om någons namn?

Trots smärtan i bröstet och den
påtagliga känslan av yrsel kunde
Ellie inte låta bli att lyfta ett ögonbryn.
"Konstig tidpunkt att ställa den frågan, men,
Ellie", flåsade hon fram och saktade
in lite när hon såg de välkomnande,
solvarma plåttaken på avstånd.

(Ledsen för kort inlägg >.<

Lawliet log lite mot henne.
"Jag vet, men... Jag bara kom att tänka på det nu, så ja..." sa han med ett litet skratt.
Han kunde se att Ellie hade ont, men i och med att de snart var framme kände han att det var onödigt att påpeka det, eller göra något åt saken för den delen. Nu gällde det att komma undan zombien/zombiesarna, om den/de fortfarande följde efter dem.
Efter bara en liten stund så var de inne i byn, och Lawliet såg sig snabbt omkring. Det säkraste stället här var nog uppe på ett hustak, då det också skulle bli lättare att försvara sig där uppe än inne i ett hus, men.. Skulle Ellie klara av att klättra upp?
Lawliet vände sig om mot Ellie.
"Tror du att du klarar av att klättra upp?" frågade han, och chockades över hur sin röst lät. Den lät inte alls allvarlig, som han hade förväntat sig att den skulle göra, utan lika sockersöt och oskyldig som alltid. Han suckade inombords, det var bara att inse. Han skulle alltid vara den där söta lilla killen, som inte var så liten längre, som ingen tog på allvar.
Lawliet tittade på Ellie med sina stora, söta ögon, och väntade på hennes svar.

Jezebel öppnade ögonen när Yuu pratade med honom.
För honom spelade det verkligen ingen roll ifall de stannade eller inte. Yuu var den som visste vad som var bäst då det gällde säkerhet, läger och om de skulle förflytta sig, han var trots allt militär. Jezebel litade på hans omdöme och det var sällan han ifrågasatte det, det hände om han verkligen inte höll med men det var som sagt väldigt sällan. Han mötte Yuus blick och nickade.
"Röra på sig är bra, att motionera dagligen är bra för kroppen hörde jag en läkare säga någon gång" sa han och log, inte för att det var direkt roligt utan snarare för att det förväntades av honom. Jezebel var inte direkt bra på skämt utan hade snarare en underligg humor som få människor uppskattade. Han följde Yuu med blicken när denna försvann in i skogen och hörde sedan den välbekanta visslingen, en vissling som härmade ljudet av en koltrast. Han följde ljudet och fann snart Yuu.
"Woff" sa han och blängde på honom. Han uppskattade oftast inte att Yuu visslade på honom för att han skulle komma, det fick honom att känna sig som en hund. Ibland var det nödvändigt att de delade på sig, exempel vid manöver eller om de var jagade men i såna här fall fanns det ingen anledning för Yuu att gå ensam. Han blängde på den unga mannen och såg sedan på stenarna.
"Jag är inte blind trots att jag har glasögon" sa han kallt. Jezebels humör växlade väldigt snabbt något Yuu fått uppleva och tvingats vänja sig vid. Jezebel var sällan sur längre tider men det hände. Han tittade på Yuu som verkade finna stenarna ytterst intressanta. Jezebel var själv nyfiken på vem som varit korkad nog att lägga ut ett sånt tydligt spår.
"Ja vi har ju inget bättre för oss än att leka Sherlock än Dr Watson" sa han och började följa stenarna. Jezebel var noga med att se sig omkring för att inte bli överfallen, men skogen låg tyst och han hörde inget. Inga fåglar, inga grenar som knakade, inget, inget alls, det var för tyst. Jezebel stannade när han såg något ligga på marken längre fram. Han slängde en blick på Yuu innan han gick hukande framåt mot det som låg på marken. Han stannade på betryggande avstånd och såg att det var ett dött rådjur. Han tittade på Yuu och avsökte sedan området, han såg ingen men det betydde inte att de inte fanns där. Jezebel vände sig om mot Yuu och väntade på att han skulle säga sin åsikt, som han alltid gjorde.