PRS mellan Queen Boo och Harry-Potter-Bokslukaren

"Är det sant", utbrister jag, "hur?"
Det är verkligen imponerande. Jag stirrar häpet på väskorna, och kan inte låta bli att begrundar hennes skicklighet. Min taktik har alltid varit att dra mig undan, i alla situationer, men nu...

. "Jag sprang bara rakt igenom allt, tog lite grejer, förstörde så mycket jag kunde och sprang därifrån igen" svarar jag och sträcker mig efter väskorna

"Och fick inte en enda skada?" frågar jag imponerat.
Det är verkligen skickligt... Nu måste det vara rena blodbadet där nere... Mycket riktigt hörs ett kanonskott till, och jag rycker till av kraften i ljudet, och undrar vem som dog den här gången.

Jag nickar. Hade hon verkligen bara sprungit därifrån?
Öppnar en väska och börjar plocka ut innehållet.
En ficklampa, en sovsäck, en flaska, och, till min stora glädje, ett stycke bröd.

"Wow", viskar jag.
Det är helt otroligt. Men sedan börjar jag tänka på min släkting som vann Hungerspelen, och får en klump i halsen. Jag kämpar för att hålla tillbaka tårarna, och det verkar synas.

Jag tittar oföratående på henne, varför gråter hon?
Tvekande lägger jag armen runt hennes axlar och håller om henne. Det känns... bra, att få röra någon igen, itan att vara rädd för att bli misshandlad. "Såja, du lever ju! Gråt inte" säger jag när en tår rinner nedför hennes kind.

"Det är så att..." hulkar jag, "jag vill inte leva. Min f-faster vann Hungerspelen, och hon... hon..."
Jag kan inte fortsätta. Orden sätter sig i halsen, och sitter kvar där. Nej, jag kan inte säga dem.

Jag fortsätter hålla om henne. "Såja. Du vill visst leva. Du vill hem till ditt distrikt och din familj och leva lycklig i alla dina dagar. Så nu ser vi till att äta det här brödet, sen kan vi kolla vad jag har fått med mer"

Jag lyssnar med halvt öra. Hon har ingen aning. Ingen aning...
Jag kommer att tänka på faster. Hon dricker sprit varje dag, blir bemött av kameror varje dag, och får inte en enda ledig stund. Hon kommer att dö om hon fortsätter dricka. Jag börjar gråta igen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte. Jag har aldrig tröstat någon förut!
Jag drar upp knäna till bröstet och kurar ihop mig till en boll.