PRS mellan HP_Maja och Harry-Potter-Bokslukaren

"Helt sjukt", suckade jag. "Han kan ju inte dra av poäng innan terminen ens har börjat! Det är ju... patetiskt... orättvist..."

En röst i högtalarna avbröt Malfoy.
"Tåget anländer om femton minuter", sa rösten.
"Hejdå, Malfoy", sa jag och vinkade iväg honom. "Om du inte vill vara här när vi byter om." Först såg han ut som om han ville säga något tillbaka, men vände sig sen om och gick. När han hade stängt dörren brast vi ut i skratt, alla förutom Hermione och Luna. Hermione såg förfärad ut och Luna läste fortfarande i sin tidning.

"Han ska få för potta...", muttrade jag argt, och slängde min kappa i väggen.
"Harry, Neville, kan ni vara snälla att gå, så att vi kan byta om?", frågade April, och alla förutom Luna lämnade kupén.
Jag knöt upp mitt hår, som så många sagt attv det var identiskt med min mammas, och började klä på mig.

När vi alla fått på oss våra klädnader gick vi av tåget och försökte leta reda på Harry och Ron på den överfulla stationen.
"Förstaårselever den här vägen!", hörde jag Hagrids välbekanta röst. Jag sken upp. Snart var jag hemma.

Jag vinkade glatt åt Hagrid, och satte mig i en vagn med April, Hermione, Ron, Harry och Luna. Harry tittade på Cho Chang, som åkte en vagn före.
"Harry, varför tittar du på Cho?", frågade jag retsamt.
Han svarade inte, utan vände hastigt bort blicken.

"Han är kär säger jag", sa jag och slog Mathilda i sidan med min armbåge. Harry sa inget, men han rodnade lite, och jag visste att jag hade rätt.
"Inte rätt tillfälle", mumlade han. Jag skrattar till lite. Uppenbarligen är det bara jag och Mathilda som bryr oss, för de andra reagerar inte. Ron ser ut som om en söm i hans klädnad är väldigt spännande.

Vagnarna var inte längre drivna av sig själva. Ett par hästliknande varelser drog dem, och jag tittade på de med förvånad blick.
"Harry, titta!", viskade jag, och han hajade till.
"Vad är det där?, frågade han, och rynkade pannan.

Jag kollade också, men inget var där.
"Vad?", säger jag.

"De där hästarna", sade jag, och pekade på en av de. "Ser du dem inte?"
"Nej", sade April, och skakade snabbt på huvudet. "Är du okej?"
"Var inte oroliga", sa Luna. "Jag kan också se dem. Ni är inte galnare än jag."
Ja, det lugnar ju jättemycket, tänkte jag, men sade inget.

Jag sträckte på mig för att se "hästarna" ur en annan vinkel, men jag kunde verkligen inte se dem.
"Jag ser dem inte", viskade jag till Ron när vi kom ut ut droskorna.
"Skit i det nu. Jag är jättehungrig", sa Ron. Ärligt talat blev jag lite orolig för Harry och Mathilda. Wow, kan Luna se dem? Lättande.