Från olika världar!

Jezebel höjde ett ögonbryn och såg på kvinnan när hon drömde sig bort.
"Ett helvete är ett helvete" konstaterade Jezebel endast utan att lägga någon vikt vid hennes ord. Det hon ansåg intresserade honom inte.
Jezebel tittade på henne när den nya skalpellen flög ut ur handen och han valde att hålla skalpellen dold i armen. Han valde att inte svara henne, att avslöja hur många han hade på sig vore rent av dumdristigt.
Jezebel log kallt emot kvinnan.
"Det är något som du inte kan förstå. Om Cassian inte kunde förstå det kommer inte du heller göra det" sa han kallt. Människor förstod inte att han var sin fars ut i fingerspetsarna, han var skapt så. Den enda som skulle få ta hans liv var hans far eller Cassian.
Jezebel log ett kallt leende åt kvinnan.
"Försvarslös eller inte har ingen betydelse för mig" sa Jezebel och såg på henne.
Jezebel vände sig emot dörren när den öppnades och hans far kom in i rummet.
"Jezebel vad är det här?" sa Alexis och såg på människorna som stod i hans rum.
Jezebel valde att inte svara, hans far var inte intresserad av hans svar.
"Du vet att jag kommer behöva straffa dig för det här" sa Alexis och Jezebel förblev tyst när hans far vände sig emot Månen och log ett leende utan att egentligen le.
"Nå vi har fått gäster, jag tror du vet hur vi tar hand om dem ordentligt" sa han och Månen nickade och försvann ut ur rummet för att strax återvända. Jezebel såg att hon hade med sig bombmannen, Rättvisan, och några lägre spelkort som han inte visste namnet på. Jezebel förstod att de lägre spelkorten hade valts för deras muskler och styrka.
Han var dock mer förundrad över att bombmannen var med, men han misstänkte att han skulle spränga dem alla förutom kortmästaren hellre än att låta dem förstöra organisationen. Han vände sig om emot Rättvisan och han undrade vad hon skulle göra med dem, skulle hypnos fungera på dem.
Jezebel väntade på att hans far skulle säga något.
"Ta ner dem till fängelsehålorna, jag tar med min son till kortrummet" sa Alexis och lämnade rummet, Jezebel gick efter honom utan att röja en min, han visste vad som skulle hända och han välkomnade det, smärtan skulle få honom att glömma Cassian.

(Tänkte att ni kunde få göra lite som ni vill, så länge ni inte dödar dem Så nu kan ni slå er fria om ni vill och se er omkring xD
Jag funderade på om ni annars kunde möta Cassian om ni fängslades )

Jinbe följde de andra in genom dörren och sedan till rummet på övervåningen. Yuu lutade sig mot ett räcke och Sol satte sig genast i en av fåtöljerna som fanns i rummet. Han själv gick och satte sig direkt på golvet i skräddarposition. Det var tröttsamt att befinna sig i den här världen och med en dunkande huvudvärk lutade han huvudet mot väggen.
Tiden gick och han försökte sova lite i förhoppningar om att få vila men precis när ögonlocken börjat kännas lite tyngre steg återigen Jezebel in i rummet och störde hans frid. Frågan han ställde var förståelig.
"Jag har ingen annanstans att ta vägen och om jag hade vetat hur jag skulle komma hem hade jag redan varit på väg nu. Denna världen är inte att föredra." Sade Jinbe bistert, han hoppades att han snart skulle kunna fara hem och fortsätta med sin uppdrag; att skära av banden med fisköns beskyddare och ersätta henne med en vän men så länge han var här var det omöjligt.

Sol vände sig om mot de nyanlända, en enda svepande blick över dem och hon konstaterade att hon inte gillade dem, inte gillade dem alls.
Mannens sätt, han som bara sa att de skulle skicka dem till fängelsehålorna och Jezebels sätt? Var mannen den hon trodde, Sol visste inte men hon brukade ofta ha rätt i sina antaganden.
Men hur det än var så ner i fängelsehålorna tänkte inte hon ta sig.
"Skulle inte tro det." svarar hon deras outtalade antaganden, hon tillskillnad från Yuu tänkte inte ge sig. Hon mumlade något och en av de bakre männen skar sig på en av dennes knivar. Åter mumlade hon lågt och en annans byxor for ner.
"Åh, det var inte mycket att visa." ler Sol och hennes gula ögon glimmar nu farligt.
Vad som sedan skedde var Sol urstånd att minnas eller veta. Hennes strider hade stått mot vanliga dödliga och dessa hade varit rädda för henne. En skräll hörs hon hörde någon kalla det bomb? Hon faller samman, det svartnar. Mer minns hon inte bara att hennes händer blir bakbundna liksom hennes ögon då de trodde att magin kom därifrån. En fruktansvärd smärta i revbenen och något varmt sipprade längst hennes panna. Kroppen kastas sedan i en av cellerna, inte för att Sol märker det hon befinner sig i ett välsignat mörker.

(Cassian till räddning xD)

Varför han vände visste han inte. Han hade kommit till tågstationen, men aldrig kunnat förmå sig att stiga på.
"Jag är en idiot som gör det här" sa han och fortsatte gå emot Delilahs högkvarter.
Cassian såg på sin spegelbild i fönstret han gick förbi, det var egentligen inte hans spegelbild. Han kände sig vidrig när han var i Cassandras kropp, en av de vidrigaste människorna. Cassian ville inte ens tänka på vad han gjorde, särskilt inte på vad han gjorde emot doktorn.
Cassian visste inte om han skulle hata Jezebel för att han räddade honom och gav han Cassandras kropp eller inte. Men Cassian visste att han inte kunde lämna Jezebel i Alexis våld. Varför han försökte rädda en man som aldrig skulle tacka honom visste han inte. Eller jo det gjorde han egentligen, han älskade den andra mannen.
Cassian suckade när han steg in genom de välbekanta dörrarna till högkvarteret. Han tog trapporna upp mot Jezebels sovrum när han stötte ihop med Zenopia som såg bekymrat på honom.
"Han är inte där min pojk, kortmästaren har tagit honom till kortrummet" sa den äldre läkaren och Cassian svor till. "Han behöver din hjälp"
"Jag vet" svarade han och Zenopia log emot honom.
"De människor som han fanns i hans rum är i fängelsehålorna" sa doktorn innan han fortsatte ner. Cassian suckade, varför hade de människorna valt att stanna här? Han funderade på att låta dem förbli fängslade, men skakade sedan på huvudet. Han kunde inte låta Delilah få som de ville.
Han hade fått det han ville ha av organisationen, en vuxen kropp. Men det var egentligen Jezebel som hade gett honom det.
"Jag är på väg" sa han till sig själv och började gå emot kortrummet. Han visste att kortmästaren piskade sin son, en syn som alltid fick Cassian att må illa.
Han stannade i mörkret när han hörde att dörren öppnades.
"Jag gör det här för att jag älskar dig" hörde han Alexis säga innan han stängde dörren och gick därifrån. Cassandra hade god löst att kasta en kniv emot kortmästaren, men om han gjorde det skulle han inte kunna rädda doktorn. När korridoren blivit tom gick han tyst fram till dörren och öppnade den. Rummet var öde på så när alla utom Jezebel.
Han såg på den unga mannen som låg över bordet med blodet rinnandes ner för ryggen.
"Jezebel" sa han lågt men den andra mannen reagerade inte och Cassian knöt nävarna av ilska, han hatade Alexis. Cassian ställde sig framför Jezebel som lyfte blicken och såg på honom med en tom blick.
"Den här gången följer du med mig" sa Cassian och lyfte upp doktorn i sin famn, förvånad över hur lite han vägde. Cassian kände det varma blodet som trängde igenom hans skjortärmar.
Cassian såg olyckligt på mannen han älskade innan han gick ut ur rummet och ner till fängelsehålorna.
"Jag är galen som gör det här" muttrade Cassian och tittade ner på doktorn som hade svimmat, det var kanske det bästa så han slapp känna smärtan.
Cassian fann snart cellerna där de fanns, han dyrkade upp låsen och såg på dem allihop.
"Om ni vill komma härifrån så kommer ni nu" sa Cassian och började gå emot utgången. Hans enda mål var att få ut Jezebel härifrån, om de andra följde efter eller inte spelade ingen roll, men han tänkte inte vänta på dem.

Sol tog sig upp, tacksam för att inte lämnas ensam så hon kunde ha kysst mannen där och då. Självklart gjorde hon inte det och inte fanns det tid för det heller. Hon tar sig upp med hjälp av pojken och biter ihop, hennes revben hade fått sig en rejäl smäll. Troligen var de inte brutna, nej det trodde hon inte men en spricka kunde vara gott nog.
Hon ser åt bordet och tar sig dit, var rörelse gjorde ont men hon skulle inte lämnas kvar, hon gissade att de inte skulle hjälpa henne om så krävdes. Hon ägde inga vapen men hon fann en dolk, troligen efter någon annan sate som inte hade haft samma tur. Hon sätter den på sig, det kändes ovant men bra att vara beväpnad. Händelsen hade skrämt henne, att möta sådant motstånd. Men hon sa inget utan kom tyst med efter mannen som bar Jezebel, den mannen såg läskigt lik den mannen som dödat Cassian, hur gick det samman? Var detta en fälla?

ooc: Senaste gången jag skrev något hade jag läst fel inlägg märker jag och anledningen att jag svarar sällan är att jag knappt är inne på det här forumet längre eller att jag gör annat på dagarna så ledsen för sega svar.

Tumultet hade utbrutit medan Jinbe, utmattad som han var, sov och det som väckte honom var ett hårt slag mot huvudet; männen överrumplade honom fort; trots att det kändes som att han kunde komma ur det här lät han bli delvis för att han såg vad som hände med den unga kvinnan. Männen tog de andras vapen, han hade inga vapen förutom sin kropp och den kunde de inte ta ifrån honom.
Blod rann från hans ansikte efter det hårda slaget när de blev neddragna till fängelsehålorna och inkastade bakom galler. Han log stort där de satt på golvet, det här var mycket bekvämare än vad han var van vid.
"Den här världen kanske inte är så dum ändå, deras fängelser verkar tämligen bekväma...", sade han mer till sig själv än någon annan i rummet.
Efter en kort stund kom en man bärandes på Jezebel och öppnade deras fängelsedörr; han kunde svära på att det var samma man som tidigare hade dödat Cassian. Utan att klaga reste han sig upp, borstade av sina kläder och steg ut; detsamma gjorde Yuu. Däremot så verkade den unga mannen ångra sig innan Jinbe och gick in för att hämta kvinnan som hade blivit fjättrad på ett annat sätt. Medan de andra beväpnade sig överblickade han gruppen och det kändes, så här långt, som att flykten skulle kunna bli lyckad. Han hade flytt från ett mycket värre och mer hårdbevakat fängelse än det här så han oroade sig inte speciellt mycket för själva flykten, problemet var vilka han skulle fly med.

Cassian var frustrerad över att människorna, den unga kvinnan verkade inte vara helt förmögen att röra sig själv, men han hade doktorn att oroa sig för. De andra männen verkade tveka ett tag men Cassian väntade inte på dem. Han var tvungen att ta sig ut härifrån innan någon fann dem, särskilt då han bar Jezebel i sin famn, om Kortmästaren fick tag på dem visste Cassian att hans huvud skulle rulla. Han visste också att han var tvungen att bandagera Jezebels sår. Han tittade ner när doktorn rörde lite på sig, först såg han rädd ut och han förstod varför, Cassian såg ut som Cassandra, men sen slappnade han av.
"Cassian" sa Jezebel lågt och Cassian nickade.
"Don't try to talk kid" svarade Cassian och log svagt emot honom.
"I am sorry" sa Jezebel svagt och Cassian skakade på huvudet.
"Det var inte ditt fel, det är Alexis fel ingen annans!" sa Cassian bestämt då han kom upp för trapporna som han hade tagit ifrån fängelsehålorna. Han stannade när han såg Zenopia stå där.
"Jag tänker inte hindra dig, men du kan behöva den här" sa han och räckte över en väska och Cassian såg på den. "Du har inte tid att kolla den nu, du måste lita på mig"
Cassian nickade, Zenopia var en av de få människor som jobbade för Delilah men ändå inte trodde på allt de gjorde.
"Tack" sa Cassian innan han fortsatte ner i korridoren mot utgången.
"Håll ut Jezebel" sa Cassian lågt till doktorn som åter svimmat. Cassian kom fram till dörren, öppnade den och steg ut. Han kollade inte ifall de andra hade hängt med, om de inte gjort det var det deras eget fel. Han undrade vart han skulle ta vägen nu, han behövde finna en plats där han kunde ta hand om Jezebel.

Sol lutade sig tacksamt mot pojken, eller snarare mannen Yuu. Utan att han vetat om det stod hon nu i tacksamhetskuld till honom och tack vare att han än en gång visade godhet mot henne räknade hon honom till en av sina vänner. Kanske inte vänner helt och hållet, men någon hon skulle hjälpa om så krävdes. Faktum var att hon fattat tycke för dem alla fyra, de var ovanliga och annorlunda och hittills hade ingen påstått att hon inte kunde klara något för att hon var kvinna.
Yuus anmärkning, den dumdristiska personen visade det, han kunde sagt fruntimmer så hade allt varit förstört.
"Jag kan hjälpa dig med Jezebel, utan att röra honom." erbjöd sig Sol, hennes händer hade läkande kraft, skänkte värme och tog bort smärtan. Hon såg sedan mot den mörkhyade mannen, han verkade fått ett slag med. Bara Yuu verkade ha klarat sig helskinnat. Hon ville inte erkänna där hon satt på tunnan, men revbenet som hon förr inte trott var så farligt smärtade rejält nu, hon sa inget, men hon var gråblek i ansiktet.

Cassian tittade ner på Jezebel när Yuu påpekade att han behövde läkarvård, något han var väl medveten om. Men Cassian hade funnit Jezebel i värre tillstånd, han skakade på huvudet, den unga mannen försökte slänga bort sitt liv.
Cassian tvekade en stund, han hade fått en idé, en rent dumdristig idé men att göra uppror emot Delilah var även det dumdristigt.
"Det kan finnas en plats som vi är säkra på, om de tar emot oss. De kämpar nämligen emot Delilah" sa Cassian fundersamt. Han tvekade en stund men skakade sedan på huvudet, det fick bära eller brista, om de inte blev emottagna skulle Delilah med största säkerhet hitta dem och döda dem, men de kunde även bli dödade av dem han skulles söka hjälp hos.
"Jezebel har en bror" började Cassian när han började gå emot Hargreaves herrgård. "När vi kommer fram säg inget, låt mig prata"
Cassian såg inte ens på människorna, han hoppades bara de skulle vara intelligente nog att lyssna på honom och inte försöka lägga sig i.
Cassian sneglade på Sol när hon pratade med honom och skakade på huvudet.
"Ta hand om dig själv istället, så tar jag han om Jezebel" sa han och tittade ner på doktorn. Cassian litade inte på dessa människor och han hade inga planer på att låta dem komma nära Jezebel, han visste inte vad de kunde hitta på.
Cassian såg på de stora grindarna som fanns framför herrgården, han hade aldrig använt ingången när han hade varit här. Han öppnade grindarna och gick upp för den perfekt krattade grusgången. Trädgården på båda sidorna gången, var perfekt, inte ett grässtrå var fel, inte en blomma var ovårdad och Cassian fnös, han hade svårt för överklassen. Men vad hade han för val, Cain var den enda som kände till Delilah i staden och dessutom stred mot dem.
Cassian var inte förvånad när han såg Riff stå på trappan med sin husbonde, de båda var beväpnade, han hade inte räknat med något annat.
"Vem där?" sa Riff och Cassian mindes att han inte längre såg ut som sig själv.
"Cassian" svarade han och såg på dem. De sa inget om det, han misstänkte att de båda var medvetna om vad Delilah var kapabla till.
"Vad vill ni?" sa Cain kallt och Cassian såg på den unga mannen.
"Vi vill ha hjälp?" svarade Cassian och stannade nedanför trappan. Cain såg uppriktigt förvånad ut innan han åter la en stel mask över ansiktet.
"Det var det sämsta tricket min far kommit på. Tror han att jag tänker släppa in er?" sa han och Cassian skakade på huvudet.
"Kortmästaren sände oss inte, om han hade gjort det hade jag inte gått in genom grindarna" sa Cassian sakligt och såg lugnt på dem.
"Vad har hänt med honom?" sa Cain och såg på sin bror.
"Samma sak som du råkade ut för när du bodde med din far. Skillnaden är att han inte slår Jezebel dagligen, men de gånger han gör det var värre än för dig" sa Cassian och Cains blick mörknade.
"Du har ingen aning om vad jag genomled" sa han och Cassian skakade på huvudet.
"Nej, men jag vet att du inte svimmade varje gång det hänt" sa Cassian och såg på dem båda. "Ni är de enda människorna som vet vad Alexis är kapabel till och jag ber er om hjälp då jag inte hade någon annan stans att vända mig. Han kommer förblöda om jag inte kan bandagera honom" sa Cassian bedjande, det var första gången han bad om något, han kunde nästan skratta åt att det var för att rädda Jezebel, särskilt då han sökte hjälp hos hans bror.
"Vilka är de?" frågade Riff och Cassian såg på de andra tre.
"De var fångar i fängelsehålorna, jag befriade dem" svarade han. Cain såg fundersamt på dem och skakade sedan på huvudet.
"Jag är en idiot som gör det här" sa han och tittade på Riff. "Ta upp dem till ett av gästrummen, ta deras vapen och se till att de inte kommer därifrån. Jag kommer upp med medicinsk utrustning så du får kolla på dem Riff" sa Cain till sin betjänt.
"My Lord" började Riff men Cain avbröt dem.
"Jag vill att du vaktar dem, jag kan bära en bricka upp för trapporna" sa Cain och Riff nickade.
"Den här vägen" sa Riff och Cassian nickade tacksamt åt dem. Det var kanske sant som det är sagt, min fiendes fiende är min vän, tänkte han medan de gick upp för trappan till andra våningen.
Cassian la inte märke till hur herrgården såg ut, han kund de här rummen och salarna utan till och han visste att Riff förde dem till ett avlägset gästrum, antagligen för att det inte skulle finnas några människor runt omkring, inte för att herrgården var direkt befolkad.
Riff öppnade dörren och Cassian gick in. Han la ner Jezebel på sängen och vände på honom så han slapp ligga på såren.
"Era vapen" sa Riff och Cassian tog fram sina knivar och Jezebels skalpeller.
"Här" sa han utan att protestera, han visste inte vad de andra skulle göra, men han visste att Riff kunde klara av dem.
Cassian tog av Jezebel skjortan och såg på såren, han grimaserade innan han öppnade väskan Zenopia hade gett dem. Han tog fram en trasa, Riff pekade på badrummet och Cassian hämtade en skål med vatten och började göra rent Jezebels sår, han hoppades bara den andra mannen skulle överleva.

Sol skrattade kort men slutade då det gjorde alltför ont och hon ansåg att det var onödigt att göra det värre, särskilt när skratt inte var en livsnödvändig sak att göra. Men hon nickade åt Cassian, som inte var han men ändå, hon undrade verkligen hur det hade gått till. Var det magi? Fast ingen av dem verkade det minsta övernaturlig. Då de började gå igen kom Sol fram till Yuu.
"Om du tillåter då är jag dig evigt tacksam." sa hon med allvar i rösten för att han skulle stödja henne den biten. Det tog mycket till att hon skulle be om hjälp, men nu gällde det inte bara hennes liv. Skulle de lämna henne visste hon att hon lätt som inget skulle bli dödad, eller något värre hon inte ville tänka på. Konstigt var det allt, fast man ibland önskade döden kämpade man från den.
Då de kom till Herrgården såg sig Sol lätt om, gården var mycket pampigare än Gråstensholm där hemma. Men Gråstensholm var mycket mer välkomnande, där trivdes man, där bodde man.
Männen som stod där på trappan var tydligen Jezebels broder och betjänt? Eller kanske tjänare? Sol brydde sig inte vidare för i nästa nu blev de insläppta. Nu krånglade inte Sol, dessa människor var annorlunda än de andra, det kände hon. Berodde det på att de var bröder som hon trodde det? Hon visste inte men utan protester gav hon sin stulna dolk, hon behövde den inte om hon skulle försvara sig egentligen.
Tungt sjönk hon ner i en soffa gråblek i ansiktet och med matta gula ögon, som hon skulle svimma när som helst. Men så lätt tänkte hon inte ge sig fast vart andetag nu var en pina, det hade blivit värre och inget kunde hon göra själv. Att dra av tröjan i ett rum fullt med män? Hon hade inga problem med det, men kanske de andra? Sen var det hennes läkande händer, hon kunde inte använda dem på sig själv.