Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

Jag skrattade till och tog tag i Livs hand.
En slags värme spreds inuti mig. För kanske femte gången jag har varit med Liv idag. Men det här var annorlunda. Att ta tag i hennes hand kändes bättre än de andra sakerna. Vi har samma ande, tänkte jag och log.

I samma stund Jenny tog tag i min hand kändes allt så perfekt. Jag var på Hogwarts med Jenny. Jenny, den bästa människan på jorden. Det var bättre än någonting tidigare.
Vi, jag och Jenny, skuttade upp efter prefekterna. Vi svängde med armarna och hela tiden höll vi ett hårt grepp om varandras händer. Jag vi,le inte tänka på det ögonblicket då jag måste släppa Jennys hand.

"Lösenord?" frågade en tavla.
Jag ryckte till. Jag visste inte att tavlor kunde prata?
"Caput Draconis" sa prefekten och porträttet svängde åt sidan.
Caput Draconis, repeterade jag för mig själv.
Ett vackert rum bredde ut sig. I mitten fanns det en fåtölj, det fanns en eldstad och en hörna med skrivbord. Vad vackert, tänkte jag och log.

Uppehållsrummet såg riktigt mysigt ut, det skulle han gjort mig överlycklig om inte Jenny fanns, för hon gjorde mig mycket, mycket mer än bara överlycklig.
Imorgon skulle vi testa det där med tvillingkärnorna. Om det kunde vara så fantastiskt.

Vi gick upp till sovsalen (efter ett långt och tråkigt tal av prefekten) för flickor och jag valde en säng. Det var vackra himmelssängar med röda draperier, och det såg rigtigt hemtrevligt ut.
"Imorgon" viskade jag till Liv.
"Imorgon" svarade hon och jagvände mig om, lyckligare än det går att beskriva.

Jag somnade bums. Jag drömde lyckliga drömmar, precis som i verkligheten, om Jenny och mig. Att vi testade tvillingkärnorna och att det var sant.
Jag var lyckligare än det går att beskriva, inte med ord, inte med känlor, inte med kroppsspråk. Jag visste att Jenny var en äkta vän, eller, mer än en äkta vän. Hon var allt. Everything I have.

Morgonen därpå vaknade jag fyra på morgonen. Jag kunde inte bärga mig tills vi testade kärnorna! Liv verkade ha tänkt samma sak. Hon satt också upp. Vi tittade på varandra och skrattade.
"Nu?" sa jag.
"Men utegångsförbudet slutar kl. 6!" sa Liv.
"Nu" sa jag och log. "Ingen kommer märka det."
"Okej" sa Liv, och vi smög tyst upp för att inte väcka de andra.

Jag log stort.
Man kunde nästan ta på spänningen. Bokstavligen ta på spänningen. Vi skulle testa kärnorna nu, precis nu.
"Vad ska jag kasta för besvärjelse", frågade jag. "Inte någon farlig i alla fall".

"Om du kastar Expelliarmus så gör jag det samtidigt" sa jag. "Det tror jag ska funka."
"Ett, två tre!" sa Liv och vi uttalade Expelliarmus samtidigt.
En stråle bröts faktiskt fram. Våra trollstavar satt fast, de kunde inte lossna från varandra.
"Priori Incantatem" mumlade jag och log.

"Det funkade!"jublade jag.
Vi var förenade på riktigt! Det var svårt att tro, men det var så rätt. Så rätt som det kan bli.
Jag kramade Jenny länge.