Catch the Flag (öppet rollspel!)

Det började gå upp för Tim att alla andra ungdomar här var precis som han. Förvånade, förvirrade och väldigt chockade. Det var även då han insåg vad det här betydde. Han var tvungen att rädda sig själv. Han var tvungen att hitta knappen, knappen som kunde ta honom hem. Knappen som gav honom hopp. Knappen som kunde göra så att han träffade sin familj, sina vänner, allt. Då insåg han ännu en grej. Tunnlar. Smala trånga tunnlar. Mörka trånga tunnlar. Hemska trånga tunnlar. Tunnlar. Tunnlar. Tunnlar. Han greps av panik och tvingade sig själv att låtsas att han inte alls var under jorden. Att han inte alls var instängd. Svetten rann från hans panna och hans andetag blev tunga. Han drog sina ben mot kroppen och lade huvudet på knäna. Han blundade. Lugnade ner sig själv. Han måste vara stark. Han kollade upp på de andra och bestämde sig för att försöka memorera alla i rummet. Plötsligt sprang en flicka iväg, in i en av de mörka tunnlarna hon sprang och sprang och sprang. Tim undrade hur långt borta hon var nu. Han hann aldrig se henne ansikte men han kunde komma ihåg färgen på hennes hår.

Amy vaknade av att någon skrek. Hon satte mig upp och kände att det var något som kliade på min arm. Hon kände efter med sin andra hand och kände att det var något sorts armband som inte gick att få av. Det var inte fören då hon upptäckte att hon inte var hemma längre. Amy var i något sorts runt , stort rum och hon var inte själv. Det var flera ungdomar som henne som låg på golvet med likadana armband. Plötsligt kände hon hur armbandet började prata med en robotröst. Eftersom Amy inte var helt vaken så hörde hon inte allt, men hon uppfattade orden Utvald, spel, teleportör, lag, liv, framtid och Överleva. Amy ställde sig upp och kände en smärta i ryggen vilket inte var konstigt eftersom hon hade legat på ett stengolv.

Fellrendión: Jag tänkte att båda lagen befinner sig i samma rum, som Trädkatten sade. Sorry om det var oklart, ska försöka förklara saker bättre i framtiden

Efter att rösten från Castors armband dött ut, händer en massa saker. Ungdomarna runt omkring honom börjar vakna upp, och Castor blir plötsligt väldigt osäker på vad han ska göra. Han önskar för ett ögonblick att Desmond eller Meg var här – för de är både betydligt mycket bättre på att hålla huvudet kallt i underliga situationer – men sedan kommer han ihåg vad rösten sagt, och inser att han är väldigt glad att hans två bästa vänner faktiskt inte är här. Bara ett lag kan överleva. Är det här verkligen på riktigt, kan Castor inte låta bli att undra. Det låter ju nästan som någon skum version av The Hunger Games – något som bara borde kunna hända i en bok.
Castor skakar på huvudet för att samla tankarna och fokuserar sedan på de andra ungdomarna. En av dem – en flicka – skriker något som Castor bara halvt uppfattar, och en annan – en pojke med mörk hy och bruna ögon – verkar också ha fått sitt armband att börja prata, för det upprepar samma meddelande som det Castor hörde bara några minuter tidigare. Castor upptäcker att både den brunögda pojken och den skrikande flickan har samma röda färg på sina armband som han själv. De är i samma lag.
“Eh…” börjar han, men innan han hunnit säga något mer har den skrikande flickan – som visserligen inte skriker längre – försvunnit iväg in i en av gångarna. “Hey, vänta?”
Han misstänker att flickan inte hör honom, så istället vänder han sig mot den brunögda pojken.
“Har du någon aning om vad som pågår egentligen? Det här måste ju vara något slags skämt, eller hur?”

Erin nästan flög fram genom labyrinten när hon försökte komma ifrån de andra. Snart kunde man inte höra deras röster längre och hon var ensam igen. Kanske hon ändå behövt hjälp men det var bäst om hon arbetade ensam. Det var vad hennes föräldrar lärt henne.
Hon hade aldrig haft några vänner. Genom sin barndom blev hon lärd att vänner endast förstörde utbildningen och skapade problem för arbetet. Allt annat hade hon däremot massor utav.
Kanske ändå det med att arbeta ensam var bäst fungerade även i detta tillfälle.

Det var ganska komiskt egentligen, att se på ungdomarna som såg panikslagna och förvirrade ut. Fast det skulle ha varit ännu roligare om Chris inte varit en av dem, i och för sig var han ganska lugn. Han satt lutad mot väggen med ett stelt uttryck i ansiktet medan han letade genom sina fickor på jeansen efter något användbart. Han kunde inte komma ihåg senaste gången han ätit heller och var mycket medveten om magens ogillande över det.
Meddelandet hade inte direkt skrämt honom, han var inte rädd för döden eller att mista dem som ansåg sig nära honom. Kanske skulle det här istället göra honom gott och dra honom ur sitt missöde till liv.
Chris höjde blicken och studerade dem med samma sorts armband som honom själv och till hans både gillande och ogillande var alla flickor. Det bådade varken gott eller ont för honom. Han kunde i och för sig ta initiativet för att se vart det hela skulle leda med hans lag, men han hade mycket större lust att se vad de skulle göra efter den första chocken.

"Jaha" sa Alfhild och ställde sig graciöst upp.
"Vad jag föreslår springer den skrikande tjejens lag efter henne så att hon inte hamnar i olyckligheter medans vi andra tar en annan gång." sa hon och studerade sitt lag, en kille och tjej i hennes egen ålder samt en liten tjej till. De såg inte alltför dåliga ut och var detta på riktigt var det viktigt.
Bara ett lag kan vinna. Bara en överlever. ja en skruvad person av Hunger Games, tänkte hon och såg sig om som efter kameror, såg någon dem?

“Har du någon aning om vad som pågår egentligen? Det här måste ju vara något slags skämt, eller hur?” sa en pojke i samma ålder som han själv. Han hade ljus hy och mörkt hår.
"Ett skämt?" upprepade han frågande. Ett skämt? Men vem skulle sätta upp ett sånt här skämt? Han blev bara ännu mer förvirrad och undrade vad han skulle tro på. Plötsligt började en flicka prata, hon hade brunt långt hår:
"Vad jag föreslår springer den skrikande tjejens lag efter henne så att hon inte hamnar i olyckligheter medans vi andra tar en annan gång."
Det verkade som om de redan hade accepterat att de var under jorden, i hemska små tunnlar och dessutom uppdelade i två lag där bara ett av lagen kunde vinna. Fast hade han inte själv accepterat det alldeles nyss? Det var bara när den här pojken han inte visste namnet på hade kommit fram och sagt att det måste ha varit ett skämt som han insåg att det helt enkelt kunnat vara ett freak som hade kastat in dem där.
"Är vi ens säkra på att det här är sant då?" Tim ställde sig upp och uttalade orden så att alla kunde höra.

Amy gick fram till en kille som hade ropat ut "Är vi ens säkra på att det här är sant då?" han såg ut att bara vara något år äldre än henne. Han hade ganska långt hår som var uppsatt i en tofs.
"Jag är inte säker på någonting" sa jag.
Hon snurrade runt ett litet varv och frågade högt och tydligt.
"Vet någon hur vi hamnat här?"

(( sorry hörni, men måste dra mig ur på grund av kommande inaktivitet! Lycka till dock! ;' ))

(Neeej, måste du? )